Marie Leander

Ja, tänk att man ska behöva komma till det sjunde inlägget om min Alaskaresa innan första björnen dyker upp.

Det var spännande att gå och lägga sig i tältet den där första natten i fält. Jag kände mig väl inte helt övertygad om att det där lilla elstängslet vi hade runt vårt läger skulle stoppa en ivrig björn. Men det gick ju inte att ligga och oroa sig för det hela natten så det lät jag bli. Det jag oroade mig mer för var att behöva kliva ensam ut utanför elstängslet för att sätta sig och kissa mitt i natten. Men men, har man inget val så är det bara att göra det. Men det gick ganska fort att kissa om man säger så. Det var inte så att man satt och njöt av utsikten precis. Nej, snabbt göra det man skulle och sedan snabbt tillbaka in i tältet igen och varje gång vara glad över att ingen björn varit i sikte.

Tanken var att vi skulle gå upp tidigt och äta frukost och sedan komma iväg i gryningen. Men när man vaknar och det ösregnar så känns det inte helt lockande att ge sig ut, så det hela försköts ganska länge den första morgonen. Men till slut hade vi i varje fall fått i oss lite havregrynsgröt och kunde ge oss iväg. Jag är inte helt säker, inte helt lätt att minnas detaljer så här långt i efterhand, men jag tror faktiskt att det slutat att regna när vi äntligen kom iväg. Men det var bara ett tillfälligt uppehåll visade det sig. Vi var alla väldigt förväntansfulla när vi började gå ner mot stranden. Men jag tror att den som var mest spänd var vår reseledare och guide Christopher. Så här långt så hade ju resan inte blivit som det var tänkt och nu ville han verkligen att vi skulle få se björn för att kunna känna sig lite lugnare. Därför tror jag att det var en stor sten som föll för Christopher när vi gått en bit längs stranden mot flodmynningen och såg att det var en björn ute i havet och letade efter lax. Vi andra blev förstås väldigt ivriga och kunde inte snabbt nog ta oss bort dit.

Här är min första björnbild i Alaska. Inte den bästa bilden jag tagit, men det är en BJÖRN!!

Christopher upplyste oss om att det var en ung hona och strax så bjöd hon oss på lite laxjaktshow. Dock utan någon jaktlycka.

Eftersom Chrisopher inte alls var bekanta med björnarna i detta område så höll vi oss på långt avstånd från björnen. Vi deltagare tyckte väl att vi kunde gå lite närmare, men Christopher var stenhård. Och man ska väl bara vara tacksam att man hade en ledare som inte ville ta några risker. Men det var så lockande att gå närmre så att man kunde få chans till lite bättre bilder. Efter en stund så kom det ner två björnar till. Det var en hona med hennes fjolårsunge. Efter en liten stund så bestämde sig den första björnen sig för att det var färdigjagat och började sin promenad hemåt. Det visade sig att vi stod precis där björnen tänkt sig att gå och den kom rakt emot oss. Vi hade ingenstans att ta vägen utan stod bara stilla i en tät klunga och såg björnen närma sig. Vilken häftig känsla när björnen gick rakt förbi oss på bara ett par meters avstånd. Det var inte helt lätt att få rätt på grejerna och få till någon bild i hastigheten.

Ja, det var en häftig känsla. Och det är den känslan man får ta med sig och njuta av när inte bilderna blev helt ok. Och det gör jag gärna. Tänk att ha stått bara ett par meter ifrån en vild Grizzlybjörn i Alaska.

Nu när den ensamma björnen lämnat oss så fick vi koncentrera oss på honan och hennes unge.

De två björnarna rörde sig mycket på stranden och ibland var de långt borta och ibland var de väldigt nära. Men det var hela tiden björnarna som valde att gå nära oss. Det var inte vi som gick nära dem.

I brist på annat så kan man ju gå fram och tillbaka framför de där konstiga varelserna med stora kameror.

Medan ungen mest strosade runt och letade musslor lite halvhjärtat så jobbade honan hårt för att hitta lite att stoppa i magen.

Vi vet väl alla hur irriterande måsar kan vara ibland. Ibland blir det för mycket även för en björn.

Ja, det blev en händelserik första dag ute på stranden. Dock var det ganska ganska skönt att komma in i tältet och bort från regn och blåst när björnarna valt att gå tillbaka in i skogen.

Medan vi andra sedan tog igen oss i tälten så förberedde Christopher kvällsmat till oss. Det smakar ju faktiskt ganska bra att äta frystorkad mat direkt ur påsen. Kanske inget man vill göra när man är hemma. Men i Alaskas vildmark så gick det utmärkt att få ner.

Kunde man hoppas på bättre väder nästa dag kanske? Vem vet. Det visar sig.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram / Marie

Ok, nu ska jag försöka få till en liten del till av min Alaskaresa. Det har varit ganska intensivt den senaste tiden så det har inte funnits någon tid till någon uppdatering.

Men innan Alaska så blir det en rapport om min armhålestatus. Visst brinner ni alla över att höra hur det gått:)

Under nästan två veckors tid efter det att de skar upp min böld så var jag på vårdcentralen varannan dag. Detta för att byta dränageband och förband och någon gång för att läkaren skulle göra en bedömning av läget. Det visade sig inte vara så lättbedömt. Läkaren och sköterskan och ytterligare en läkare hade en lång diskussion om huruvida de skulle skära igen eller inte. De var nämligen inte helt nöjda med händelseutvecklingen och misstänkte att det kunde finnas mer djupt inne i armhålan som skulle behöva komma ut. Men till min lättnad så beslöt de att skicka mig på ultraljud istället. Sagt och gjort. Redan dagen efter så fick jag tid för ultraljud. Väl där så fick jag genomgå en väääldig lång undersökning. Läkaren tittade och tittade och tittade och däremellan beklagade han sig över dränaget som satt i hålet. Varför han inte tog ut det vet jag inte, men till slut blev han i varje fall klar och kunde meddela att det inte fanns något att dränera men däremot var där en massa mjukdelssvullnader och utvidgade kärl. Det lät ju bra, i varje fall det om att det inte fanns någon vätska kvar, det andra kan jag inte uttala mig om. När undersökningen var klar så upptäckte jag att läkaren hade lyckats dra ut dränagebandet utan att han märkte det själv så det blev till att åka tillbaka till vårdcentralen för att fråga dem om det var nödvändigt att sätta in det igen. Det var det inte som tur var. Det var så skönt att äntligen kunna röra sig utan att ha ett band i armhålan. Vad som däremot inte är skönt är att i samband med infektionen så har senan som går från armhålan till armbågen dragit ihop sig så att det känns som den ska brista varje gång jag sträcker på armen för rakt. Det problemet kvarstår fortfarande och det är väldigt frustrerande att inte kunna spela tennis nu när man äntligen inte har ont av själva infektionen längre. Men men, det är bara till att hoppas på att det går över och senan blir sitt gamla vanliga jag igen. Fortsättning följer troligtvis senare.

Annars så har jag och Pär hunnit ta en långhelg i Svarttjärn där vi fick uppleva lite vinter. Vem vet, kanske det kommer ett blogginlägg med lite bilder lite senare.

De senaste fyra vardagarna har jag jobbat på en förskola uppe vid Johanneberg. Det är en förskola med tre avdelningar och på fyra arbetsdagar har jag hunnit med att arbeta på alla tre avdelningarna. Tre av dagarna har jag varit på en 1-3 årsavdelning med ett gäng snoriga men härliga ungar. De har överöst mig med både kärlek och förkylningsbaciller så i helgen har jag varit väldigt seg med huvudvärk, halsont och hosta. Men det är ju något man alltid får på köpet när man kommer till en ny barngrupp så det är bara till att gilla läget.

Trots förkylningstungt huvud så har vi varit ute och gått en hel del i helgen och i går så ville Pär testa isen på Heden. Skridskoåkning är inte min favoritsport så jag nöjde mig med att vara åskådare. Men Pär tog några rundor.

Nej, nu är det hög tid för lite Alaskabilder.

Vi blev alltså avlämnade på stranden och där stod vi med all packning medan Christopher tittade ut en lämplig plats för att slå upp vårt läger. Efter en liten stund hade han bestämt att vi bara skulle gå rätt upp på ängen. Så då var det bara till att börja bära.

De få gånger molnen låg lite högre så såg man vilken vacker plats det var vi hade hamnat på. Men mest såg vi faktiskt bara moln och regn om jag ska vara ärlig:) Men vi ska nog vara tacksamma för att det regnade. Christopher hade fått instruktioner om att han kunde hämta dricksvatten i något vattenfall i bergen ni ser på bilden nedan. Ja hej och hopp, det skulle väl ta en hel dag att gå fram och tillbaka för att hämta lite vatten. Så det kunde vi glömma, vi drack istället regnvatten som Christopher samlade upp i små presenningar. Det var lite allt möjligt i det vattnet, men men, lite skit rensar magen sägs det ju. Huvudsaken var att vi hade något att dricka.

När alla tält var uppe och elstängsel uppsatta och igång så introducerades vi i konsten att bajsa bland björnarna.

Hmm, det låter ju bra, men jag undrar allt hur man skulle reagera om man satt över sin grop med byxorna neddragna och plötsligt får besök av en björn. Som tur är så vet jag fortfarande inte hur jag skulle reagera. Jag fick uträtta mina behov i fred och även om det var en väldigt stressig stund så var den i varje fall björnfri :)

Så var denna dag till ända och det kändes väldigt bra att äntligen vara ute i fält även om det inte var på det stället som det var tänkt att vi skulle vara. Nu gällde det bara att vi skulle få träffa några björnar också. Men det fick bli nästa dag. Dags att krypa in i tältet och lyssna på den hårda vinden och försöka sova några timmar. Fortsättning följer någon annan gång.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram / Marie

Följetången med min armhåla fortsätter. Var tillbaka hos läkaren idag som inte kände sig helt nöjd över hur förloppet fortskrider och konsulterade en kollega. De tillsammans bestämde att avvakta med att skära mer för tillfället och istället skicka mig på ultraljud. I väntan på ultraljudet så hålls hålet in i armhålan öppet. Lite tjatigt börjar det bli. Men jag är tacksam över att läkarna tar det på allvar i varje fall.

Tillbaka till Alaska då. Nu hade vi ju kommit så långt så att det var dags att åka ut till flyghangaren. Men ännu kände jag mig inte helt säker på att vi verkligen skulle komma iväg. Men jag hoppades förstås.

Väl ute på hangaren så blev det många timmars väntan. Det var packning som skulle organiseras och plan som skulle komma in och tankas och framför allt så var det tidvattnet som måste gå tillbaka innan vi kunde ge oss av annars fanns det ingen strand att landa på. Det är mycket som måste stämma när man ska ut och flyga:). Vi var totalt 8 personer som skulle flyga och det krävdes tre plan för att transportera oss och packningen. Då förstår ni att det var inga jätteplan vi skulle flyga med.

Flygningen gick jättebra och det var intressant att se landskapet under oss. Tyvärr blev det inga bilder tagna eftersom jag var rädd för att må illa om jag satt och såg på världen genom kameran. Så jag njöt helt enkelt av flygresan och såg fram emot att landa i Silver Salmon Creek.

Jag passade på att fånga två av planen på film när de gav sig iväg. Ursäkta den väldigt dåliga kvalitén. Glömde visst att fokusera :) Men det ger en liten känsla för hur må planen är och vilken kort sträcka de behöver för att lyfta.
Jag har alltid bäddat in videosnuttar från youtube förut. Denna gång provar jag att lägga in själva videoklippet direkt. Ni som kan det här. Är det dumt att göra så? Är det en nackdel för ev. besökare på bloggen. Blir folk sura över att det ligger en stor videofil?

Jag måste erkänna att jag kände mig ganska liten där man stod på stranden med all packning och man såg planen dra iväg och man hör Christopher säga: Jaha, då ska vi se art vi ska slå upp campen. Det var ju första gången Christopher var där så det var lika nytt för honom som för oss. Men han såg ut ett ställe en bit upp och sen var det bara till att börja kånka på all packning och utrustning.

Så var man då äntligen på plats. Visserligen inte där det var tänkt, men vi hade i varje fall fått lämna Homer. Nu gällde det om vi skulle få se några björnar. Det får bli rapport om det i ett senare inlägg.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/Marie

ps. hinner inte kontrolläsa just nu så ni får stå ut med ev stavfel och andra konstigheter tillsvidare. .ds