Marie Leander

I söndags så var Agnetha snäll och tog mig med när hon skulle åka upp till Risveden. Risveden är ett naturreservat utanför Skepplanda några mil norr om Göteborg.

Agnetha kom jag först kontakt med genom Patrik Larssons kursportal på Facebook. Sen träffades vi även på riktigt i höstas då vi båda deltog på Patriks workshop på Söderåsen. Jättesnällt av Agnetha att visa mig som ny i Göteborg  hennes fotoställen.

När vi åkte norrut så småregnade det en del och det var bara att hoppas att det inte skulle komma något större regn. Jag gillar inte att fotografera i regn. Jag är inte rädd för att bli blöt men jag vet att min kamera inte gillar regn så då blir allt så mycket besvärligare.

Men vi klarade oss ganska bra. Vid några tillfällen kom det några droppar men det var ganska kortvarigt som tur var.

Risveden visade sig vara en riktig trollskog med mycket mossa och en fin å. Stormen Egon hade ställt till det en hel del och gjorde det svårt att ta sig fram på vissa ställen och hade också tagit bort en del givna fotovyer. Men det gjorde inte mig något. Jag tog tillfället i akt på att träna på att fotografera rinnande vatten. Jag tycker inte jag har fått till det riktigt förut så detta var ett utmärkt tillfälle att träna. Med polfiltret på och med mycket moln på himlen så fick man tillräckligt långa slutartider utan att behöva fippla med ytterligare filter. Det passar mig bra, jag är en ganska bekväm fotograf. Inte vad det gäller att ta sig fram till ställen, utan när det kommer till att byta objektiv, filter o.dyl.. Speciellt när det är dåligt väder så blir jag extra bekväm då jag är rädd för att det ska komma in fukt.

Eftersom mitt bloggtema har tagit bort en för mig viktig funktion så har det blivit mycket jobbigare att lägga in bilder en och en så därför kommer nu de flesta bilderna i en hög

Ja, Risveden gav mersmak. Dit kommer jag nog att åka fler gånger. Men jag påminns också om att jag faktiskt måste ta mig ut i Svarttjärnsskogen då jag har sett när jag sprungit genom skogen med älgjaktsdrevet att där också finns många häftiga ställen. Det gäller bara att hitta dit, och tillbaka :)

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram / Marie

Ja, i onsdags tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök att ta mig ut till Tofta efter mitt klantiga misstag dagen före. Denna gången struntade jag i bilens GPS och gick efter min egen istället. Det fungerade alldeles utmärkt visade det sig. Jag hamnade alldeles rätt på första försöket.

Väderutsikterna var lite osäkra. Det blåste ganska mycket och stora svarta moln var på väg mot Tofta. Men jag hoppades på det bästa och började traska iväg mot havet. Jag följde inte stigen utan när jag kom fram till klipporna så gick jag längs med klipporna ett tag och sedan gick jag in i en liten dalgång mellan klipporna. Det var väldigt blött men det gick ganska bra att undvika de största vattensamlingarna genom att hitta berg att gå på.

När jag gått i dalgången en bit så började landskapet att öppna sig. Väldigt häftigt landskap måste jag säga. Kalt, stort och mäktigt. Att det blåste kraftigt gjorde också att jag upplevde stället som ännu häftigare tror jag. Man känner sig ganska liten där man står. Jag gick vidare ut mot havet genom att tråckla mig fram bland mossor och berg. Det gällde verkligen att ta det försiktigt så det inte hände någon fånig olycka nu när man är dumdristig nog att ge sig ut själv. Det är så lätt hänt att man halkar eller missbedömmer stället man tänkt sätta sin fot. Och att ta sig därifrån med en skadad fot är inte helt lätt antar jag.

Jag bara stod och njöt av landskapet en stund innan jag började fotografera. Det visade sig vara väldigt svårt p.g.a den hårda vinden. Men några bilder blev det även om det inte riktigt blev som jag ville.

Väl tillbaka vid bilen så började det mörkna ordentligt och det kändes ganska bra att komma ifrån regn och blåst och sitta en stund och njuta av min fika innan jag vände åter till Göteborg.

Nästa två dagar var det dags för jobb igen på min ”gamla” arbetsplats. Det kändes riktigt bra att vara tillbaka och träffa kollegor och de goa ungarna igen. Som det verkar nu så är jag arbetslös denna veckan och sedan blir det en veckas jobb med mina godingar igen.

I lördags tog Pär bilen och drog till Svarttjärn och jag fick roa mig själv här i Göteborg. Då hörde goa Agnetha som jag träffat genom Patrik Larssons work shop av sig och frågade om jag ville följa med till ”hennes” skog och fota under söndagen. Det tackade jag förstås inte nej till. Passade ju alldeles utmärkt.

Lite bilder därifrån blir det en annan gång.

Och vet ni, om ni ska iväg på en fotoutflykt och vill ha lite sällskap så hör av er. Jag följer gärna med.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/ Marie

 

Det verkar inte som det kommer bli någon vidare ordning på mitt bloggande. Allt jag tänkt att skriva och alla foton jag tänkt lägga ut här är fortfarande ogjort. Så i väntan på att det te.x ev. blir en fortsättning på Alaskabloggandet så tänkte jag skriva lite om min lite förvirrande fotoutflykt i tisdags.

Strax innan lunchtid i tisdags satt jag på en buss på väg till ett möte med en väldigt trevlig och spännande person. Strax efter jag satt mig på bussen så fick jag ett facebooksamtal från personen ifråga som var tvungen att ändra på mötet p.g.a borttappade bilnycklar :) Lite småroligt tycker jag, men jag kan samtidigt tänka mig själv i samma situation. Då hade det inte varit lika roligt. Jag hoppas i varje fall att bilnycklarna nu är hittade så att vi snart kan ses :)

Nu blev det ju tid över till annat så jag bestämde mig för att göra en liten fotoutflykt. Valet föll på Tofta Naturreservat. Jag hade förstås kollat på kartan vart det låg och kunde konstatera att jag skulle ta E6 norrut och ta mot Marstrand i Kungälv. Jag knappade in Tofta, Kungälv i min GPS och såg att det såg bra ut, den visade att jag skulle ta av mot Marstrand i Kungälv, så det måste ju vara rätt, eller ?

Jag tyckte det var lite konstigt när GPS:en sa att jag skulle svänga vänster i Ytterby. Men GPS:en hade väl tänkt sig en anna väg än vad jag tänkt tänkte jag och litade blint på den. Plötsligt sa maskinen till mig att jag var framme vid min destination. Då var jag på en liten väg med åkrar på båda sidor om vägen och ingen skylt någonstans hade visat att jag var på väg mot Tofta. Jag fortsatte köra mot havet tills vägen tog slut. Där parkerade jag och slängde ryggsäcken på ryggen och började gå ut mot havet. Samtidigt kollade jag kartan i telefonen och kunde konstatera att jag inte alls var i Tofta utan i Sundhammarsviken. Jaja, nu var det försent att åka till Tofta så jag bestämde mig för att utforska detta ställe nu när jag ändå var där.

Det känns lite läskigt att ge sig ut på okända klippor i blåsigt och molnigt väder där man inte riktigt vet hur framkomligheten är och om man ska överraskas av ett skyfall samtidigt som man ska försöka ta sig tillbaka på regnhala klippor.

Men jag tog mig både ut på klipporna och tillbaka helskinnad.

Ja, det hela slutade med ösregn, men på det stora hela så blev det en ok utflykt trots min klantiga felkörning. Men lite bättre hade det nog känts om man hade haft sällskap. Det går inte att låta bli att tänka på hur utsatt man är när man går där bland hala klippor helt i sin ensamhet. Så det gäller verkligen att tänka på vart man sätter fötterna hela tiden och ha koll på klockan så att man hinner tillbaka innan solen går ner och det blir beckmörkt. Lite tryggare kände jag mig dock tack vare mina nya kängor, Icebug. Det är kängor med inbyggda dubbar. Helt enkel skitbra att gå med på hala klippor. Fungerar inte lika bra att gå tyst på asfalt. Folk tittar lite konstigt när de går förbi en när man går på asfalt :)

Annars så flyter det på som vanligt här i Göteborg. Haha, ”flyter på” gör mig påmind om förra helgens storm då vi hade översvämningsdramatik utanför vårt vardagsrum. Men det får jag nog återkomma till senare.

Denna helg är jag ensam här. Pär har tagit bilen och åkt till Ulvåsa. Jag valde att inte följa med eftersom jag lovat att hoppa in och jobba på måndag morgon om det skulle behövas. Då blir det lite långt att åka om man befinner sig i Svarttjärn. Fredrik är förstås här, men han ser man inte mycket av. Idag har han jobbat och ikväll har han blivit bjuden på P3-guldgalan.

Annars har jag sedan i julas dragits med en ond rygg. Det känns lite bättre för varje dag så jag hoppas att det snart är helt bra.

Erika har åkt tillbaka till Island och hennes första rapporter från nya stället är bara positiva. Gott att höra.

På jobbfronten så har jag ju avslutat mitt tvåmånadersvikariat och har därefter hoppat in några dagar på samma ställe och ska också hoppa in några dagar till under januari. Men efter det har jag inget bokat. Så är det någon som har tips på vad en snart 48-årig förskollärare som har gått tvåårig El-tele på gymnasiet, läst tekniskt basår och gjort 151p av 180p på Elektroingenjörutbildningen (blev inte avslutad eftersom vi flyttade till Geneve) och därefter läst lite webprogrammering, bildbehandling och gått lite fotokurser kan göra om man inte vill fortsätta som förskollärare så får ni gärna höra av er :) Känns inte riktigt som det är så många arbetsgivare som skulle tycka att min spretiga CV är så intressant.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram Marie

Ja, som ni kanske har märkt så blir det inte så mycket skrivit om Alaskaresan. Det har helt enkelt varken funnits tid eller ork. Jag har jobbat heltid i en förskoleklass med 28 6-åringar. Både barnen och kollegorna är toppen men det tar ändå mycket på krafterna att jobba i en sådan stor barngrupp.

Men Alaskainlägg kommer senare hoppas jag. Men för att överhuvudtaget få något skrivit här så tänkte jag sammanfatta första delen av december.

December började på bästa tänkbara sätt med att Erika kom tillbaka från Island. Hon har nu avslutat sitt arbete som turistguide på Islandshäst och har hela december ledig innan hon åker tillbaka för att börja med working studies på en gård.

Men hon har inte varit ledig bara för att hon inte varit på Island. Under innebandy-VM för herrar som gick i Göteborg under december så var hon lagvärd för det Australienska laget. Det tyckte hon var väldigt skoj. Hon fick vara med bakom kulisserna på VM och vara delaktig på ett helt annat sätt än vad vi vanliga åskådare får. De Australienska laget visade sig vara ett gäng väldigt trevliga grabbar och de gjorde Erikas jobb både lätt och roligt. Att sen Sverige gick segrande ur hela mästerskapet var förstås extra kul. En annan sak som var kul var att jag träffade Roberto, min gamla tränare i UHC Geneve. Han är nu tränare för Frankrikes herrlandslag. De hade inte lyckats kvala in till detta VM men de kämpar på för att så småningom ta sig till VM. Han söker med ljus och lykta efter duktiga innebandyspelare med franskt pass. Vet du någon så hör av dig så förmedlar jag kontakt.

I höstas gick jag en makrofotokurs i Scandinavian Photos regi. Alla som gick kursen fick sedan vara med på en utställning i Scandinavian Photos lokaler under december månad. De ville jag förstås vara med på. Problemet var bara att då måste man ju bestämma sig för vilka bilder som skulle vara med, vilken storlek, hur de skulle printas och hur de skulle ramas in. Många svåra beslut för en med beslutsångest :) Men till slut var i varje fall sju bilder utvalda, printade och inramade. Alla bilder tagna före jag gick kursen visserligen :)

Lördagen den 6:e december var det så dags för vernissage. Det var väldigt roligt att se sina egna bilder hänga där på väggen. För som Patrik Larsson alltid säger, ett foto gör sig bäst på papper. Till min stora förvåning fick jag en bild såld. Det hade jag inte alls räknat med och blev helt ställd när frågan kom upp. Men vi kom överens och det känns jätteroligt att det finns någon som faktiskt vill ha mina bilder på sin vägg.

När vi bodde i Väne-Ryr innan vi flyttade utomlands så startade vi något som skulle bli en tradition. Vi var ett gäng familjer som började julpyssla tillsammans. Man turades om att stå för värdskapet och vi var först ut. Alla våra barn var så klart små då och de uppträdde varje år med ett gulligt luciatåg. Detta har de övriga familjerna fortsatt med utan uppehåll i alla år (utom kanske luciatåget). När vi nu kommit tillbaka till Sverige efter 15 år så åkte vi genast på värdskapet. Det kändes på något sätt som om det var vår tur :)

Så samma lördag som vernissagen var så samlades vi alla hemma hos oss i Göteborg. Nja, alla var vi inte riktigt. Det var några av ”barnen” som lämnade återbud.

Det var jättekul att efter 15 år få hoppa med på denna tradition igen. Jag ser redan fram emot nästa år.

Erika håller ju på med Roller Derby och har fortsatt träna när hon varit på Island. Där spelade hon också sin första match. Det finns bara ett lag på Island så de fick importera sitt motståndarlag från Frankrike. De förlorade stort men var ändå väldigt nöjda med tanke på att det var första matchen. Nu när Erika skulle vara i Göteborg hela december så hade hon möjlighet att vara med i ett lag ihopsatt av spelare från olika klubbar i Sverige som är för små för att ha ett eget lag. De spelade mot Göteborgs B-lag ute i Angered och mamma och pappa fanns såklart med i publiken och hejade.

Fast jag fått en del regler förklarat för mig så insåg jag att jag hade en hel del att lära mig innan jag förstår vad som egentligen händer där ute på plan. Det visade sig ganska snart att Göteborg var överlägsna och tog poäng i rasande fart. Men Erikas lag deppade inte ihop utan kämpade väl matchen igenom.

Precis när första halvlek var slut så gick brandlarmet och vi var alla tvungna att lämna hallen. För oss åskådare gick det utan problem. Värre var det för spelarna som med rullorna på fötterna var tvungna att ta sig ner för brandtrappan. Men det gick bra och alla kom ut i god ordning. Väl där ute så blev det en kall väntan för alla spelare som bara hade linne på sig. Erika hade tur som kunde långa Pärs jacka, men för många av de andra så var det en kall upplevelse. Brandmännen kom efter en stund och kunde efter att de inspekterat hallen konstatera att det inte fanns någon eld och vi kunde alla återvända in i hallen och matchen kunde fortsätta.

Nu får ni hålla till godo med ett gäng bilder. Erika är nr. 777 Peppyblue. Det hela går ut på att man ska hjälpa tjejen med stjärna på hjälmen i sitt eget lag att ta sig igenom klungan och samtidigt hindra stjärntjejen i andra laget att ta sig förbi.

Japp, det var vår första Roller Derby match. Blir det fler tillfällen så kommer vi att vara publik igen. Det var riktigt kul. Får bara plugga lite regler först.

Det var en snabb sammanfattning av en del av december. Juldelen får jag ta en annan dag. Men kan i varje fall säga att vi är Svarttjärn och har det bra. Fast jag saknar förstås min Pise enormt. Hon blev alltid så glad när vi kom till Svarttjärn och jag tycker mig fortfarande se henne liggandes i vår säng och slappa för att sedan sticka ut och jaga möss.

Som avslutning får det bli det traditionella julkortet på min familj.

Så här lite i förväg vill jag passa på att önska ett riktigt gott nytt år.

Kram /Marie