Marie Leander

Tidig uppstigning som vanligt och efter avklarad frukost så hoppade vi upp på bilen för att ge oss ut och leta efter noshörningar. Jag måste erkänna att jag nästan hela tiden tyckte att allt bara var ett spel för galleriet. De körde omkring på flera av alla dessa vägar i reservatet och letade efter färska spår på marken  och med jämna mellanrum så stannade de för att de hade fått syn på något och gick ut och analyserade.

Hm, jag kände mig verkligen tveksam, hade de verkligen tänkt sig att hitta noshörning genom att köra omkring i det 22 000 hektar stora reservatet och leta fotspår? Nej, jag tänkte att de ville nog bara göra vår förestående promenad lite mer spännande genom att tutat i oss att vi var ute och letade noshörning. Till slut så hade de i varje fall hittat några spår som såg tillräckligt färska ut och de bestämde sig för att nu skulle promenaden börja.

En av anledningarna till att vi stannade just på detta stället var denna höga av noshörningsbajs. Det var nog en av Mikes favoritsysselsättningar, att plocka runt i bajset och lukta på det :) Nej, skämt åsido jag kan förstå varför han gjorde det. Det är nämligen ett utmärkt sätt att ta reda på om det är en vit eller svart noshörning som varit framme. Den enas bajs luktar gräs och den andras trä. Man ser också skillnad på bajset. I det ena fallet kan man se små pinnar i avföringen. Fråga mig inte vilken art som var skyldig till vilket bajs för det kommer jag inte ihåg.

Noshörningar är ju inte något keldur precis och har man otur eller beter sig dumdristigt kan det bli väldigt farligt. Därav geväret. Det är bara med för att användas i yttersta nödfall. Mike har aldrig under alla sina år bland vilddjuren behövt använda det. Idag var det Jamie som var ansvarig för geväret och ansvarig för säkerheten för oss som grupp. Vi fick mycket tydliga regler att hålla oss till. Jag tyckte att Jamie utstrålade självsäkerhet och auktoritet på ett mycket bra sätt. Jag tog för givet att hon gjort detta massor av gånger förut. Men efteråt avslöjade de att detta vara Jamies allra första gång hon var helt ansvarig. Hon håller nämligen på att utbildas till en auktoriserad spårningsguide och behöver då ett visst antal gånger där hon leder gruppen innan hon kan bli godkänd. Mike var den som bedömde om hon klarat uppgiften eller inte, jag tror hon fick godkänt på just denna turen och jag tror att hon snart kommer att vara en riktig guide för hon är väldigt driven. Mikes uppgift idag bestod i att ta täten och följa spåren efter noshörningarna. Det fanns spår både i form av fotspår, bajs och avgnagda eller knäckta kvistar.

Efter att vi gått runt inne i busken ett bra tag så påstod Mike att han var helt säker på att djuren var i närheten. Bland annat kände han det på lukten. Det känner väl ni med frågade han och alla höll med utom jag. Jag kände ingen lukt och fattade inte alls vad de pratade om. Han bestämde sig för att vi skulle stanna och vänta medan han gick en runda i den lite mer svårtillgängliga terrängen för att kolla läget. Efter ett tag kom han tillbaka helt uppspelt. De är där!!!

Vi var tvungna att lämna våra tunga kameraryggsäckar där vi stod. Vi fick klara order om att vara helt tysta, inte ett ljud skulle höras från oss. Varken prat eller steg eller kameraklick. Hela tiden fick vi nya säkerhetspunkter utpekade. Det kunde vara t. ex. en stor buske som vi alla snabbt skulle gå bakom om det var så att noshörningarna kom emot oss. Det går ju inte att springa ifrån en noshörning så enda sättet är att ha något skydd framför sig. Vi gick mycket sakta framåt och plötsligt hade vi faktiskt några noshörningar framför oss. De var kanske femtio meter bort och inte helt lätt att upptäcka i bushen. Men när de sakta rörde sig framåt så såg jag dem plötsligt och det var som en enda stor grå vägg som rörde sig. De var enorma. Utan att de visste de började de gå emot oss och då fick vi backa. Sedan bytte de riktning och gick åt sidan och kom då olyckligtvis i vindriktningen för vår doft. Genast när de kom i position så att de kände doften av oss så sprang de iväg. De är ju rädda för oss och undviker att få kontakt. Men det farliga är ju när de plötsligt ställs inför faran av en människa på nära håll, då kan de gå till attack och då är man inte särskilt kaxig. Tyvärr har vi inga bildbevis på detta då det inte gick att ta några bilder utan att föra väsen. Men vi såg faktiskt noshörning, jag lovar. Och även om jag haft bildbevis så hade jag inte kunnat lägga ut de här då jag lovat Zingela att inte publicera några bilder på noshörningar. De vill inte att folk kan sitta hemma och leta efter noshörningsbilder på internet och sedan presentera för tjuvjägarna var de finns någonstans. Tyvärr är ju tjuvjakten ett mycket allvarligt problem och snart finns det inga noshörningar kvar bara för att asiaterna är beredda att betala en förmögenhet för att hornen som de gör medicin av som de tror är någonstans mirakelmedicin.

Att detta faktiskt inte var ett spel för gallerierna förstod jag när vi var klara med spårningen. Både Mike och Jamie var helt uppspelta och började skicka sms till folk för att berätta den stora nyheten att de hittat noshörning efter att de spårat till fots. Det visade sig att det bara var Mikes andra gång han faktiskt hittat noshörning till fots och allra första gången när han haft en grupp med sig. För Jamie var det första gången någonsin. Vi fick helt enkelt vara med om något unikt även om vi inte såg så mycket av noshörningarna som skulle velat så var ju upplevelsen ett minne. Noshörningar fick vi sedan se i Makalali, men det var när vi åkte jeep och då och där är det en helt annan sak. Håller man bara avstånd och stannar i jeepen så känner de inget hot eftersom djuren i Makalali är så vana vid fordon.

Efter att vi kommit ut på vägen igen så diskuterade vi en stund om vi ville gå hem eller åka bil. Mike kunde ta en löprunda senare och hämta bilen om det var så att vi ville gå. Jag som tyckte att vi ändå satt så mycket i bilen tyckte att vi kunde gå. Ingen protesterade så det blev bestämt att vi skulle promenera. Även denna promenad var Jamie ansvarig för. Hon var väl inte lika van vid Zingela som Mike var så det var lite spännande att se om vi skulle hitta hem.

Jamie tog täter genom bushen som består av massor av buskar och träd med riktigt ettriga taggar. För lilla Jamie var det inte så stora problem, men för de som var nästan två meter långa var det lite kämpigare. För mig gick det helt ok, jag har ju en bit kvar till två meter så jag tog mig hyfsat lätt igenom.

Ja, det var en annorlunda morgon i mitt liv. Men jag måste nog erkänna att jag uppskattade nog själva promenerandet mer än det faktum att vi var ute och gick för att spåra noshörning.  Tyvärr så blev det inte så mycket bilder tagna då man för det mesta var i rörelse och man vill ju inte sinka hela gruppen för att att man vill ta kort lite stup i kvarten :)

Snart börjar det bli lite svårare att komma ihåg var vi faktiskt gjorde varje pass vi var ute. Men det spelar ju inte så stor roll att det inte blir helt rätt med varje tidpunkt eller dag, i stora drag blir det i varje fall en redovisning av min tid i Zingela och Makalali.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/Marie

Efter lunch och lite vila för de som ville så hoppade vi återigen upp i jeepen för att placeras ut i tre olika gömslen. Vi var ju fem personer och det fanns tre gömslen. Två på marknivå och en uppbyggd. Fotografer söker ju gärna efter att komma i nivå med det som ska fotograferas därför kanske inte det upphöjda gömslet var lika populära som de andra två. Ingen av oss hade ju varit där förut så vi visste ju inte hur det såg ut så man fick gå på känsla helt enkelt. Fördelen med att välja det upphöjda gömslet var att där skulle man sitta ensam, i de andra två så skulle man dela med en annan deltagare. Jag tyckte det var väldigt lockande men samtidigt lite skrämmande att sitta där uppe helt ensam utan någon som helst kontakt med omvärlden.  Men att få chansen att få sitta ensam lockade mig mer, så jag önskade att få sitta i den höga hyddan. Vilket nog då sågs som lite sämre eftersom man fick fotografera uppifrån. Men det blev helt tvärtom. Det kom massor av djur till mig och ganska snart glömde jag bort att jag var ensam där uppe i kojan. Nu varnar jag igen. Det blir en himla massa bilder, det är så svårt att välja bort. Men tro nu inte att jag lägger upp alla bilder jag tagit:) Nej, trots att det är alldeles för många så är det bara en bråkdel av de som jag tog under mina timmar vid vattenhålet.

Meningen var att vi noga skulle anteckna alla djur vi såg. Vilken art, kön, vuxen, unge och antal och även på vilket avstånd vi såg djuren. Till vår hjälp hade vi en tydlig blankett så egentligen var det inte så svårt. Men det visade sig bli otroligt stressigt för mig. I början gick det bra när det bara kom några enstaka djur, men sen började det komma fler och fler och från alla håll och kanter. Det var inte helt lätt att räkna, könsbestämma, anteckna och fotografera samtidigt vill jag lova. Men jag tror att jag klarade mig ganska bra och fick nog med de flesta djur jag såg. Dessa anteckningar förs sedan in i en databas och på detta sätt så kan de ha ganska god koll på antalet djur i reservatet.

Som jag sa i förra inlägget så är djuren i detta reservat inte vana vid varken bilar eller människor. Alltså är de väldigt skygga och reagerar vid minsta ljud eller rörelse. Jag försökte vara så stilla och tyst som möjligt för att inte skrämma bort djuren. Men det är inte helt lätt att vara tyst när man har en kamera som låter när man använder den. Ibland uppfattade djuren ljuden uppifrån kojan och stannade upp och tittade rakt på mig. Då satt jag blixt stilla och vågade knappt andas. Det var en häftig känsla att sitta däruppe och stirra rakt in i ögonen på de vilda djuren och vänta och se om de skulle acceptera att jag satt där eller om de skulle springa iväg. I de flesta fall så bestämde de sig för att jag inte utgjorde någon fara och fortsatte att dricka.

Den här giraffen var vänlig nog att posera för mig. Han vände båda sidor till mig så jag kunde fotografera både vänster och höger profil. Synd bara att giraffer inte tillhör de djurarter de vill ha id-kit på.

När alla var upphämtade så trodde vi att vi skulle åka tillbaka till huset. Men det visade sig att de hade en liten överraskning åt oss. Vi blev körde till ett ställe med helt magisk utsikt. Dit hade de släpat massa mat och fått igång en brasa för att grilla. Riktigt häftigt var det. Tyvärr kom vi lite sent dit och fick bara ett par minuter på oss att titta på utsikten innan det blev helt svart. Kvällen blev både lång och trevlig. Men för mig som inte kissat sedan vi åkte ifrån huset många timmar tidigare blev det lite jobbigt på slutet:) Jag hade inte riktigt lust att gå in i busken i beckmörkret. Där kan man ju möta bl.a. ormar, spindlar, noshörningar och en del rovdjur. Så jag bestämde mig för att klara mig tills jag kom till huset. Men som sagt. Det var en grym upplevelse att komma dit och ställa sig och titta på utsikten och sedan sitta runt elden och äta nygrillat.

Så var även denna dag till ända. Nästa dag stod spårning av noshörning till fots på schemat. Mer om det nästa gång.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/ Marie

Håll i hatten nu för nu kommer äntligen den första delen av min dokumentation av min Sydafrikaresa. Det kommer att bli många bilder, hoppas det är ok.

Jag åkte alltså med resebyrån Goodtravel som tillsammans med Eco Watch och den lokala organisationen Siyafunda Wildlife & Conservation ordnade denna fotoresa. Goodtravel är anordnare av volontärsresor över hela världen, så detta var alltså en volontärsresa. Vårt volontärsarbete bestod i huvudsak av att fotografera utvalda djur i de två parkerna vi var i. Fotona skulle i huvudsak användas till att göra id-kit på varje individ. Så t. ex så ville de ha foton på alla elefanter i Makalali, närbild på öronen, både från vänster och höger sida, närbild på snabeln och betarna och sedan en översiktsbild. Som ni förstår var det inte ett helt lätt uppdrag att utföra till full belåtelse. Det största problemet bestod i att hitta djuren ifråga, vi ägnade många timmar och ibland dagar åt att leta efter en speciell djurart. Ibland lyckades vi inte alls. T.ex så fick vi aldrig se någon leopard, och då är det ju inte så lätt att fotografera dem :) När man väl hittat djuren i fråga så var nästa problem att få dem att posera som man ville. Man kunde ju liksom inte regissera dem. Man fick ha tur om man lyckades få bra närbilder från båda sidor. Ibland lyckades vi och ibland inte. Men jag tror i varje fall att de fick en hel del användbara bilder av oss till slut.

Vad Siyafunda är överlåter jag nog till er själva att ta reda på genom deras hemsida. Men grovt kan jag säga att det är en organisation som verkar för att bevara och utveckla ”the wild life” i två olika parker i Sydafrika.

Min resa började med bussresa från Kiel. Lite stressigt var det eftersom jag trots att jag var ute i väldigt god tid kände lite panik då de sa att bussen kommer att bli försenad till Hamburgs flygplats då det var kaos på motorvägen.  Men med hjälp av en försigkommen chaufför som körde småvägar istället för att sitta fast i en kö på motorvägen så kunde jag utan problem hinna med mitt flyg till London. Väl i London så mötte jag upp tre av mina fyra medresenärer utanför gaten till vårt flyg till Johannesburg. Den fjärde personen var redan på plats i Sydafrika. Vår grupp bestod alltså av mig, mina tre manliga medresenärer och Christopher från Eco Watch som skulle vara vår färdledare och fotografiska ledare.  Resan till Johannesburg gick som förväntat, vilket innebär inget strul med flygningen och ingen sömn under resan.

Efter att vi tagit oss igenom den oerhört smidiga immigrationen i Johannesburg, växlat pengar och fiskat upp vårt bagage så möttes vi upp av vår chaufför för dagen som skulle ta oss till norra Sydafrika och Zingelareservatet.  Det var en bilresa på ca 6 timmar tror jag om jag minns rätt. Chauffören tryckte gärna lite extra hårt på gaspedalen och blev stoppad i en radarkontroll. När han efter ett mycket långt samtal med polisen kom han tillbaka till bilen och sa att han tänkte överklaga böterna eftersom deras radarapparat inte var kalibrerad på flera år. Vet inte hur den historian slutade men jag antar att det varken var första eller sista gången han åkte dit eftersom han körde väldigt fort och det vimlade av radarkontroller på de stora vägarna.

Efter ett restaurangstopp på vägen och lite shopping så kom vi till slut fram till en liten by där Jamie från Siyafunda kom och mötte oss med en öppen jeep för att ta oss de sista milen till vårt boende.

Zingela är inte öppet för turister så de enda som vistas i parken är Siyafunda, deras volontärer och parkförvaltarna. Parken ägs av en dansk herre och Siyafunda har fått lov att bedriva sin forskningsverksamhet i denna park. De hoppas på att någon gång kunna öppna för gäster och ägarna vill också få dit bl.a elefanter och lejon till parken. Men för att få dit te.x lejon så krävs dyra försäkringar och förstärkning av stängsel runt parken. Farmägarna i närheten av Zingela vill ju inte gärna få sina djur uppätna av förrymda lejon. Och att förstärka stängsel i ett reservat på 22 000 hektar kräver både en hel del tid och pengar.

Första kvällen tog vi en runda med jeepen bara för att få en känsla för reservatet. Eftersom djuren här inte är vana vid varken bilar eller människor så var flyende djur nästan det enda vi såg. Inte lätt att få några bra bilder på de djuren. Som tur var så var det inte dessa djur som skulle fotograferas för id-bilder. En av uppgifterna för volontärer i denna park är att åka runt så mycket som möjligt med jeep för att så sakteliga vänja djuren vid bilar. Det är ju ett måste om de ska kunna öppna för turister så småningom.

I resan ingick all mat, men vi fick tillaga den själv. Men vi hade lyxen att få maten tillagad när vi bodde på Zingela. Där var en tjej från England som jobbade med ”stoppa tjuvjakten på noshörningar projektet” och hon var gullig och lagade mat nästan varje kväll till oss. Efter att vi suttit och käkat ute runt elden så kändes det ganska bra att lägga sig och sova. Det var ju ett tag sedan man lämnade lägenheten i Kiel.

Nästa morgon var det tidig uppstigning (precis som alla andra dagar). Förmiddagens uppgift bestod bland annat i att sätta upp kamerafällor vid några vattenhål, så att de skulle få en uppfattning om vilka djur som besöker de olika vattenhålen.

När kamerorna var på plats så övergick vi till dagens andra syssla. Att hjälpa till att utfodra Sabelantiloperna som de hade i speciella inhägnader. Tydligen var detta lite mer ovanliga djur och de bedrev ett uppfödningsprojekt här och målet var att kunna sälja djuren till andra parker sedan för att göra lite förtjänst.

När alla inhägnader var besökta och djuren utfodrade så var det dags att åka tillbaka till huset för lite paus och lunch. På eftermiddagen var det sedan dags för det som blev min höjdpunkt i Zingela. Men det få jag skriva om i nästa inlägg annars blir det för tok för många bilder.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie