Marie Leander

Så har jag nu kommit hem från dagens läkarbesök. Han gav mig efter lång betänketid frist till på måndag. Då ska jag tillbaka och det ska beslutas om de är tvungna att skära lite igen eller inte. Så nu kommer jag att vara nervös hela helgen över vad som väntar på måndag.

Igår tittade jag på min blogg genom iPaden för första gången på länge och upptäckte att alla bilder som har text under sig är små. Så vill jag ju inte ha det. Så nu har jag inaktiverat mobiltemat och nu verkar det fungera som det ska. Hur fungerar det för er eventuella läsare? Är det en fördel eller nackdel att ha mobiltema? Jag som var så nöjd över att jag efter lite efterforskning kunde lösa problemet med bilduppladdningen som plötsligt uppstått blev såklart lite sur över att upptäcka ett nytt problem. Men det är ju inga stora problem precis så jag ska nog kunna leva med dem :)

Tillbaka till Alaska. Ja vad sa då denna dagens väderprognos? Jag gick ner på stranden och sedan en liten extrasväng för att kolla läget.

Hur var det nu? Gillade vi låga moln eller inte? Nej, det blev ingen flygning denna dag heller.

Ja ja, men vad är en gullig björnunge mot några vilda blommor i Homer? Vi kan lika gärna stanna i Homer.

Ja, så här kan man ju också ha det i trädgården.

Upptäckte ett litet bageri på min promenad. Kanske var en miss att inte kolla in det.

Ja, så mycket mer hände nog inte denna dag. Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg. Men jag har inga mer foton från denna dag i varje fall :) Nu började det krypa ordentligt i kroppen av otålighet, olust, deppighet och frustration. Här har man åkt hela vägen till Alaska för att komma ut till björnarna och tälta i vildmarken nästan en hel vecka men istället sitter man här i Homer som jag när jag trodde att jag skulle vara där i ett dygn tyckte var rätt charmigt. I detta läge tyckte jag inte det fanns någon som helst charm med Homer. Dessutom hade man Christophers ord i huvudet där han väldigt levande har berättat om de fantastiskt fina björnmöten han har varit med om i Hallo Bay. Sen för att strö ännu mer salt i såren så kom Christophers samarbetspartner och visade oss sina fantastiska björnbilder har tagit ute i Hallo Bay.

Stackars Christopher jobbade verkligen hårt för att ordna det så bra som möjligt för oss, men det var ju inte lätt för honom. Han kunde ju inte styra över vädret.
I detta läge fick vi dessutom höra att det inte verkade finnas någon möjlighet ännu på flera dagar att flyga ut. Då tog Christopher till drastiska åtgärder och la om hela programmet och började kolla på alternativa ställen att åka till. Stället han fastnade för var Silver Salmon creek som låg betydligt närmre Homer och som det fanns betydligt större chans för oss att flyga ut till. Problemet var bara att Christopher aldrig varit där. Han visste inte hur det såg ut, han visste inte om det fanns något bra ställe att slå upp kampen på och han visste inte om det fanns någon möjlighet att få tag på dricksvatten.

Denna kväll gick vi och lade oss med en liten förhoppning om att vi nästa dag skulle komma ut till björnarna. Bara att vänta och se.

Jo, nästa dag fick vi beskedet att vi kanske under eftermiddagen skulle kunna bli utflygna till Silver Salmon. Medan Christopher fixade och trixade med all packning vi skulle ha med oss till campen så åkte vi andra ut till Anchor point igen. Men jag fotograferade inte en enda fågel förutom den här gråskäggige blåmesen som visade sina balanskonster. Jag vet att han efteråt har gett gällande på Facebook att det var mycket farligt och det var många många meters fallhöjd nedanför.

Sorry Frode, nu avslöjas sanningen:) Men jag skulle inte velat ramla ner i den kalla floden även om det bara vår några centimeters fallhöjd så jag förstår att han tog det försiktigt.

Kolla, man kan ana lite sol där borta på andra sidan.

Nej, inga fågelfoton för min del denna förmiddag. Under tiden vi var ute vid Anchor point fick vi ett telefonsamtal från Christopher där han sa att det nu verkar väldigt sannolikt att vi skulle komma iväg i eftermiddag. Så vi åkte tillbaka och förberedde oss för att åka ut till flygbasen. Kunde man verkligen tro att det skulle hända nu? Ja det får vi se i nästa inlägg.

Ha det gott och ta väl hand om er.

Kram/ Marie

Tro det eller ej, men här kommer redan nu del tre av min Alaskaberättelse. Jag sitter ju här med ett hål i armhålan och det är riktigt skitväder ute så varför inte ta tillfället i akt och äntligen ta tag i bloggandet. Samtidigt som jag skriver så kollar jag på semifinalen mellan Murray och Berdych i Australian open. Så blir det helt galet det här så får jag skylla på att jag är lite distraherad :)

Jag får som vanligt varna för att det blir en hel del bilder. Fast jag har sorterat bort massor av bilder efter mitt första urval så är det lite väl många bilder. Men jag har så svårt för att bestämma mig som ni vet. Jag beundrar verkligen de som kan sammanfatta en sådan här resa med 10 bilder och en relativ kort text och göra det riktigt bra. Jaja, sån är inte jag. Jag kan helt enkelt inte fatta mig kort.

En tur ner till stranden nästa dag talade för sig själv. Låga moln är den största fienden för de flyg vi skulle flyga med. De är helt beroende av fri sikt och kan inte lita på instrumenten som de större planen kan.

Tror inte det blir någon flygning idag heller. Låga moln ville vi ju inte ha.

Nej som väntat blev det ett negativt besked och en plan b för dagen behövdes tas fram. Det blev örnfotografering från båt. Spännande, det lät inte riktigt som något för mig, men jag är ju öppen för det mesta så det var bara att hänga på och förhoppningsvis inte bli allt för sjösjuk.

Men innan vi kunde dra iväg så var vi tvungna att byta rum. Vi hade ju bara bokat den första natten på hotellet för sen var det ju tänkt att vi skulle flyga ut i vildmarken och tälta. Detta innebar att vi varje dag var tvungna att packa ihop våra saker och förhoppningsvis bli tilldelade ett nytt rum senare under dagen. En del av deltagarna hade turen att få stanna någon natt i samma rum, men jag tror att jag bytte varje natt. Lite surt. Men mest surt var det att behöva stå för hela kostnaden själv. Alla andra reste i sällskap och hade någon att dela rumskostnaden med medan jag fick stå för 100 % av kostnaden själv. Så för varje extradag kvar i Homer innebar också ganska mycket extrakostnader i form av hotellkostnader och matkostnader.

Detta var det rum jag blev tilldelad en av nätterna. Jag står i dörröppningen och fotograferar. Det man ser är allt som finns plus en liten toa med dusch bredvid tvättstället. Inte stort men väldigt dyrt.

På eftermiddagen åkte vi så ner till spitten. Homer Spit är ett känt landmärke i Homer. Det är en 7.2 km lång landremsa av Kenai Peninsula som sträcker sig ut i Kachemakbukten.  Är ni intresserade så kan ni läsa mer här.

Ute på spitten är det full ös till skillnad mot övriga Homer som är ganska dött. Innan vi gav oss ut i båten så skulle fisk inhandlas. Det var inte vi som skulle käka fisken utan det var tänkt att örnarna skulle vara lite intresserade av att fånga fisken vi slängde ut.

Några av alla de båtar som låg i hamnen.

Vi fick åka ut med Extratuff. En bra namn tycker jag.

Vädret var väl inte det bästa. Regn och blåst. Detta betydde förstås att det skulle bli lite gungigt där ute och jag var allt lite nervös över att bli sjösjuk. Tänkte extra på att komma ihåg att inte se på världen genom kameran hela tiden utan blicka framåt ibland. Det gör ju stor skillnad.

Det första vi stötte på när vi gett oss ut var några Lunnefåglar. Kul, det ville man ju gärna försöka fånga på bild. Men jisses vad svårt det var. Att stå på en gungande båt och försöka fokusera på en fågel som åker upp och ner i vågorna var verkligen inte lätt.

Ena stunden såg det ut så här. Då gällde det att försöka hitta fokus och trycka av innan det såg ut…

…så här.

En kraftig inzoomad Lunnefågel.

Sen var det dags att försöka locka ner några örnar. Det var ganska lätt att hitta dem. Det fanns ganska gott om dem i träden på andra sidan bukten. Men det gällde att få dem att bli intresserad av fisken.

Efter några försök så vara det en örn som ville ha fisken som vi slängt ut i havet. Då gällde det att försöka hitta fågeln i sökaren och få fokus på den och följa den i sin flygning in mot fisken. Ojoj, det var inte lätt. Jag har väldigt många halva fåglar på bild och ännu fler fåglar helt utan fokus:) Och i detta läge märkte man också skillnad på min kamera och på kamerorna många av de andra deltagarna hade. Jag har aldrig riktigt förstått varför man måste ha en kamera som kan ta en miljon bilder i sekunden (ja, jag överdriver förstås) utan att jag har tyckt att min kamera smattrar väl på i lagom högt tempo. Men här var det skillnad. En stor skillnad. Jag klickade på så gott jag kunde och efter en stund hade jag lärt mig att inte klicka för mycket innan fågeln kom till fisken. För om jag gjorde det så var kameran tvungen att tänka en stund innan den var redo igen och det var ju inte så kul att det skedde precis när örnen tog fisken. De andra däremot klickade i raketfart med en kamera som blixtsnabbt hittade fokus och det verkade som deras kameror aldrig behövde tänka. Nu ska jag inte skylla mina misslyckade bilder på det. Hade jag bara varit lite mer van så hade jag också kunnat få lite fler lyckade bilder. Övning ger färdighet helt enkelt. Och jag tror inte att man har så mycket nytta av den supersnabba kameran när man ligger på mage i en skog någonstans och fotograferar vitsippor:)

Men några bilder fick jag allt.

Ibland slängde vi ut fiskar som inte intresserade örnarna. Då kom andra spekulanter på besök.

Men hur är det nu? Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Denna stackare försökte att lyfta många gånger men fick till slut se sig besegrad och lämna den tunga bördan utan att ha fått smaka på den.

På väg tillbaka till hamnen passerade vi fågelklippan. Jäklar vilket väsen det var därute av alla tusentals fåglar som satt där.

Fågelklippan

Det var inte bara fisktjuvarna som hade svårt att lyfta.

Denna lunne var lite väl tung för tillfället.

Nej, bättre att stanna kvar i vattnet.

Till sist blir det ett litet kollage av en riktig sköning som vi stötte på i vattnet. Havsuttrar verkar kunna njuta av livet.

Hur gick det med sjösjukan då? Jo, i slutet kände jag allt av den. Då gällde det att lägga ner kameran och fokusera på en punkt långt borta för att stabilisera det. Och det gick ganska bra. Jag kom helskinnad tillbaka på land utan att behöva kräkas. Det var jag nöjd över :)

Sen blev det till att få en uppdatering av väderläget. Nej, inga positiva besked för nästkommande dag heller. Varje dag var det typ, nej nu flyger ingen, men det kan komma en lucka ungefär kl 16, då får vi vara beredda. Och när klockan var 16 så fanns det ingen lucka i molnen längre utan då fick man snällt vänta tills nästa dag. Det tog verkligen på nerverna att gå och vänta utan att veta från timme till timme om vi skulle komma iväg eller inte. Men det var bara till att bita ihop och hoppas på att alla molnen plötsligt bara försvann.

Ja, det var den dagen det. En riktigt rolig men väldigt svår grej det där med att fota från båt. Men det gav mersmak.

Ha det gott oas ta väl hand om varandra .

Kram/Marie

Håll i hatten för här kommer äntligen en fortsättning på mitt Alaskaäventyr.
Om det är någon som vill läsa del 1 så kan ni klicka på Alaska under kategorier längs ner i bloggen så listas alla inlägg om Alaska. Förhoppningsvis så dröjer det inte så länge tills nästa kommer.

Dag två i Homer vaknade jag förstås väldigt tidigt som vanligt. Jag klädde mig och gick ner till stranden. På väg dit mötte jag Christopher som just skulle ringa och få en uppdatering om väderläget. Bara att vänta och se om han skulle få ett positivt eller negativt besked.

Det första jag ser på stranden är ett litet tältläger för som det såg ut inte så välställda personer.

Det andra som mötte mig var en privat ”trädgård” .

Flickan har en fin utsikt när hon är ute och leker på sin gård.

Det tillhörande huset.

Själva stranden var inte så fin, men blickade man ut över havet så var det fint. Men de låga tunga molnen var inte det man ville se en dag som denna.

Det var ganska många som var nere på stranden och strosade, både människor och ……

…djur

På väg tillbaka till hotellet så hoppades jag på ett positivt besked från Chrisopher. Men så blev det inte, det var alldeles för molnigt för att flyga ut oss. Jag tror att vi skulle få nytt besked efter lunch. Så det var bara att vänta och se. De tre försenade Göteborgarna hade i varje fall kommit på plats under de tidiga morgontimmarna och fått ett par timmars sömn innan de gick upp och möttes av det negativa beskedet om inställt flyg.
Eftermiddagens besked blev detsamma och då beslutades det att vi skulle åka ut till Anchor Point för att se om vi skulle hitta några örnar att fotografera.

Väl där ute så var det dags för mig att prova mitt stora objektiv plus extender som jag hyrt. Kändes väldigt konstigt att gå omkring med så stora grejer. Fast jämfört med de flesta andra så hade jag ganska små grejer :) Ganska snart såg jag en örn att provskjuta på. Jag ställde mig och tryckte av några bilder och snart blev jag tillsagd att det där är ju en ungörn den är inte fin, det är inget att fotografera. Nähä, men då kan ni låta bli, men låt mig stå här och träna på att hålla ordning på min utrustning. Detta sa jag inte, men tänkte.

Mitt första örnfoto. Jag lyckades fånga den på bild i varje fall. Tänk om den hade vetat hus dissad den blev av en del fotografer :)

Inte helt lätt det där med att fånga flygande objekt. Jag har många bilder i stil med denna:)

Nej, jag kände mig allt lite vilsen där i örnjakten. Så jag övergick till personjakt istället:)

Kenny i jakt på örn.

Vår reseledare Christopher pratar med en lokal gubbe för att få tips om vart man kan hitta örnarna.

När vi kände oss färdiga vid stranden åkte vi tillbaka en bit och hamnade vid en liten flod. Där skulle det också letas fåglar. Bara till att prova igen då :)

Jag tror inte att fågelfotografering är min grej riktigt. Inte än i varje fall. Det kanske kan bli med lite träning och tålamod. Nej, bättre att försöka fånga några Göteborgare på bild istället.

Inte dåligt, fyra Göteborgare på samma bild. Visserligen en som var utflyttad. Men dialekten avslöjade honom.

Den sista rapporten vi fick innan vi gick och lade oss om flygprognoserna för följande dag var inte särskilt positiva. Suck, bara till att hoppas på att de hade fel.

Ja, hur det blev med det får vänta tills nästa inlägg, när det nu kan bli. Sånt vet man aldrig så noga :)

Tillbaka till nutid. Sköterskebesöket i måndags resulterade i ett nytt tygband instoppat i hålet i armhålan. Jag fasade verkligen för stunden då hon skulle peta ner det. Det hade gjort så fruktansvärt ont gångerna innan. Och det började som det hade gjort förut, men en väldig smärta när hon började peta ner det, skillnaden var bara att hon var klar på några sekunder. De övriga hade tagit betydligt längre tid. Va, är du klar frågade jag? Det måste ha varit en väldigt kort bit? Nej, den var inte kortare än de andra, svarade hon. Men jag tror att hon på något sätt tråcklade ner den dubbelvikt så att det gick på ett kick. Wow, vilken skillnad. Men än är det inte bra. Jag har fortfarande en pågående infektion och imorgon ska jag tillbaka. Då blir det med all säkerhet ett nytt band igen. Jag bara hoppas på att de inte får för sig att börja skära igen. Det är min stora fasa just nu.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie