Marie Leander

Det går inte så bra för mig just nu vad det gäller bloggande. Jag känner mig lite förvirrad. Ska jag fortsätta med mina afrikabilder, ska jag fortsätta att blogga om min vardag, ska jag lägga ut mina senaste bilder bara, eller? Jag tar många foton, inte så många som jag är nöjd över, men tiden går ju ändå åt när man sen ska gå igenom dem och kanske bildbehandla lite. Sen blir det några bilder som hamnar på instagram och sedan har jag liksom tappat orken att fortsätta till bloggen. Det tycker jag själv är väldigt tråkigt då jag vet hur roligt jag tycker det är att sen gå tillbaka i tiden och se vad man egentligen har sysslat med under alla åren. Så det får bli som det blir. Det kommer lite inlägg utan någon som helst logisk ordning. I just detta inlägg blir det bilder från min andra dag med mitt nya objektiv.

Jag gav mig iväg till Botaniska trädgården här i Kiel för att se om det fanns några blommor som kunde tänkas fastna på mitt minneskort. Såklart hoppades jag på att det skulle vara väldigt lite folk där eftersom jag inte känner mig helt bekväm med att ligga på magen i en offentlig park. Men sådan tur hade jag ju inte. Visst, det var inte supermycket folk, men ändå tillräckligt för att det skulle passera någon med ganska täta mellanrum. Så det var bara att gilla läget.

Jag gick en runda i parken och hittade en liten stig som låg lite avsides. Bra tyckte jag, här kan jag ligga och kräla på magen hur mycket jag vill utan att någon ser mig. Jag hittade några asiatiska blåsippor som fick bli mina försökskaniner. Så jag låg där på magen och tog några bilder, sen la jag mig på sidan för att se min skärm bättre. Jag var helt uppslukad av det jag gjorde så jag glömde bort omgivningen. Plötsligt hör jag någon alldeles bakom mig som pratar med mig. När jag vänder mig om så ser jag ett ungt par som ser helt förskräckta ut. De hade inte sett min kamera utan såg bara en person som låg ner mitt på gångstigen och de trodde att jag tuppat av. Stackare, de var nog väldigt nära att ringa efter ambulans. Så numera är jag ganska noga med att röra på mig och försöka visa kameran så fort jag hör någon närma sig så att de får klart för sig vad jag syssla med.

Efter en stund blev jag ivägkörd från parken. Jag trodde först att de inte ville ha mig liggandes på deras stigar:) Men det var visst stängningsdags och vaktmästaren väntade på att jag skulle gå ut så att han kunde låsa grinden :)

När jag kom hem så mötte jag Pisen ute på uppfarten. Trodde att jag skulle kunna få några bilder på henne nu när hon var ute. Men det blev bara en innan hon gjorde sig ofotograferbar.

Hon fattade genast tycke för lådan från amazon som mitt objektiv kom i och la beslag på den ganska omgående. Den är så skön att hon till och med kan tänka sig att ligga kvar en stund även om jag kommer med det farliga mördarvapnet kameran. Men hon tycker att jag är väldigt besvärlig som stör henne när hon ligger och myser i lådan.

Vad det gäller Pisen så har hon återigen varit i slagsmål och klen som hon är så åker hon alltid på stryk och kommer skadad in. Denna gång var det tassen och ögat som råkat illa ut. Så med ett bett i trampdynan och varigt öga så blev det ett besök hos Pisdoktorn igen. Idag var vi på återbesök, trampdynan har fortfarande inte läkt så det gör ont att gå. Men förhoppningsvis så ska det snart bli bra igen.

Vad det gäller vår flytt så har vi nu beställt flyttfirma, så då känns allt plötsligt mer verkligt. Vi ska verkligen flytta. Hjälp! Det är verkligen med blandade känslor. Men visst, jag ser fram emot att komma till Sverige också. Det gäller bara att hitta något att göra och framför allt, att hitta någonstans att bo.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Som sagt, jag bestämde mig för att slå till och köpa ett makroobjektiv. Jag beställde det genom tyska Amazon på kvällen. Förmiddagen därpå så kom det levererat till min dörr. Helt otroligt.

Såklart vill jag ju ut och testa. Inte helt lätt visade det sig. Första utmaningen var att hitta rätt motiv. Snödropparna som jag siktat in mig på var nästan överblommade. Andra utmaningen var att det blåste lite och då är det ännu svårare än vanligt att hitta skärpan.  Sen är det ju det där med att man måste komma ner i blommans nivå för att kunna fokusera överhuvudtaget. Det innebar att jag fick ligga raklång på marken i den offentliga parken där en miljard joggare, strövare, hundar och hundägare passerar dagligen. Det var många som tittade konstigt på mig. Men det är bara till att se självsäker ut och få dem att tro att man har full koll på vad man sysslar med. Inget kunde ju vara mer fel :) Jag har verkligen ingen koll, men förhoppningsvis ger övning färdighet.

En sak som jag verkligen måste bli bättre på är att välja mina motiv med omsorg. Nu när jag var ute så var jag bara lycklig över att jag hittade några utslagna vitsippor att fotografera och tänkte egentligen inte så mycket på hur de såg ut.

Dagen innan var det ju fantastiskt skönt väder och när jag tittade ut genom fönstret hemma så kunde jag konstatera att det var minst lika skönt väder denna dag, tisdagen den 11/3 2014.  Men det visade sig vara fel. Solen sken men det blåste riktigt riktigt kallt. Så efter ett tag uppe i skogen så bestämde jag mig för att gå ner till vattnet och kila in på något ställe och värma mig och käka lite lunch. Där kunde jag konstatera att det var fler än jag som gjort samma misstag. Några av folket ute på bryggan hade kortbyxor på sig. Jäklar vad de måsta ha frusit.

Väl hemma kunde jag väl konstatera att det var väldigt många bilder som åkte i papperskorgen direkt. Men några var ändå ganska ok. Men en makrokurs skulle sitta mumma. Är det någon som är sugen på att komma hit och hålla kurs för mig?

Nästa dag begav jag mig till Botaniska trädgården. Men det får bli nästa inlägg.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Det blir snart lite fler Afrikabilder, men inte just nu.

Det var fantastiskt väder här i Kiel förra veckan och man kan ju hoppas att det är våren som kommit för att stanna. Men med förra året i starkt minne så tar jag det inte för givet. Just nu är det grått och kallt, men absolut ingen vinter så än finns det hopp om att det inte blir något riktigt bakslag.

När det var så fint väder och blommorna tittar fram överallt så gav jag mig ut för att försöka fånga dem på bild. Synen jag hade framför mig var de där fantastiska makrobilderna man ser överallt nu när våren kommer. Problemet var bara att jag inte hade något makroobjektiv. Men man kan väl ändå få försöka, eller?

Pär sa att han för någon dag sedan sett massor av fåglar i det stora trädet utanför vår balkong. Jag är ju ingen hejare på fåglar, men jag tänkte att man kan ju sitta i fåtöljen på balkongen och ha kameran redo på stativet så får vi se om det kommer några fåglar. Jag satt där i stort sett hela dagen och detta var vad jag såg.

I brist på fåglar så försökte jag fånga min Pise på bild. Det gick som det brukar.

Det fina vädret fortsatte och jag gav mig ut på ett nytt försök att få till några makrobilder.

Efter en stund gav jag upp mitt makroprojekt och hittade istället ett par grabbar som var i full färd med att iordningställa en trailcykelbana.

Jag stannade inte och tittade på dem när de körde banan. Jag hade inte lust att stå där med hjärtat i halsgropen och vänta på att de skulle krascha in i ett träd med skallen först.

Ja, det gick ju sådär med mitt makroprojekt denna dag. Men med blodad tand så gjorde jag slag i den sak som jag funderat så länge på. Nämligen att köpa ett riktigt makroobjektiv. En väldigt rolig leksak, men som vanligt så är mina leksaker väldigt dyra tyvärr. Och de leksaker som står på min önskelistan nu inför Alaskaresan är ännu dyrare tyvärr. Får väl trösta mig med att mitt klädkonto är väldigt väldigt litet. Kanske mest för att jag verkligen hatar att handla kläder.

Återkommer med några bilder från det nya objektivet.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Det har blivit ett litet uppehåll i mitt Sydafrikabloggande. Det beror på att jag varit i Sverige i nästan en vecka. Jag åkte dit förra fredagen för att gå en utskriftskurs för fotograf Patrik Larsson i Malmö. Vi ägnade hela lördagen och hela söndagen åt bildbehandling mot utskrift och utskrift. Det var otroligt lärorikt och nu är jag förstås grymt sugen på att köpa mig en proffsskrivare.

På söndagskväll åkte jag till Sussanne och Patrik i Laholm och stora delar av måndagen och tisdagen var jag med Erika. Hon fyllde 24 år på tisdagen så det var förstås extra kul att kunna träffas då. Det var en del år sedan vi sågs på hennes födelsedag.

Sent på onsdag kväll kom jag tillbaka till Kiel där Fredrik, katten och Pär hade fått rå om varandra utan mig :) Det blev ju lite dumt att Fredrik kom just i fredags, samma dag som jag skulle åka till Sverige. Men ibland kan man inte styra allt som händer. Anledningen till att han kom just nu var att han några dagar tidigare fått ett trevligt samtal från Disney i Paris om att han var välkommen att börja sommarjobba där nästkommande lördag. Idag alltså. Så han mellanlandade här i några dagar innan han drog vidare till Paris. Jag och Pär körde honom till flygplatsen i Hamburg i går morse kl. 4 för att han skulle kunna vara på plats innan kl 15 på anställningskontoret. Nu är han installerad i sitt lilla krypin. Han delar rum med en kille från Grekland som också kom igår. Fredrik ska jobba i Snövits och de sju dvärgarnas butik inne i en av parkerna.

Erika kommer att tillbringa först 3 veckor i Schweiz för att hjälpa ett par med att ta hand om deras hästar under påsken. Sen i slutet av maj åker hon till Island för att jobba som turridningsguide. Så nu vet vi vad vi ska göra i sommar, det blir nog en tur till Paris och en till Island och från Island fortsätter jag nog till Alaska där jag ska sova i tält i en vecka och fotografera björnar :)

Jaha, så ska då båda barnen lämna Sverige för ett tag, vad händer då??? Jo, jag, Pär och Pisen flyttar dit!!!

Vi ska alltså efter 15 år utomlands flytta tillbaka till Sverige. Det är lite med skräckblandad förtjusning måste jag säga. Jag hade väldigt gärna stannat i Kiel ett tag till. Jag trivs bra här och har fått flera goa vänner som det känns svårt att flytta ifrån. Men visst, jag ser fördelar med att flytta till Sverige också. Det ska bli kul. Nu när beslutet är taget och man är inställd på det så känns det mer än ok. Anledningen till att vi flyttar är att Pär kände att han gärna ville tillbaka till Sverige och komma närmre Dalsland och därmed också närmre släkt och vänner. En önskan som jag till fullo respekterar och kan förstå. Så nu har vi alltså tagit ett gemensamt beslut om att vi den 31 maj lämnar Kiel. Pär har sagt upp sig från jobbet här och har lyckats få ett nytt jobb i Göteborg. Så det är alltså tänkt att vi ska bli Göteborgare till hösten. Spännande, nästan lika spännande som när vi tog beslutet att lämna lilla Väne-Ryr för Schweiz för 15 år sedan :) Inte kunde vi ana då att vi skulle vara utomlands i 15 år och vi skulle passera både Geneve, Beijing, Houston och Kiel på vår väg.

Så nu när det stora beslutet är taget så kommer förstås många frågetecken. Hur ska man hitta någonstans att bo, hur vet man vart man vill bo, vad ska jag göra?

Det där med vad jag ska göra är nog det största frågetecknet. Jag känner att jag både borde och vill göra något. Frågan är bara vad. Det som jag är utbildad till är det enda som jag vet att jag inte vill göra, så då är det inte helt lätt att hitta något. Vem förutom barnomsorgen vill anställa en  47:åring förskollärare?

Men än så länge fortsätter vardagen här i Tyskland och i eftermiddag ska jag, trots det vackra vårvädret vara i tennishallen och spela en Kuddel-Muddelturnering. Det är som ni kanske vet vid det är laget en dubbelturnering där man byter dubbelpartner inför varje match. Ett trevligt sätt att bekanta sig med andra medlemmar i klubben.

Ha det gott och ta väl hand om varandra

Kram /Marie

Efter lunch och allmän slappning i huset så blev vi återigen utkörda till några gömslen fram på eftermiddagen. Eftersom det skulle vara rättvist så roterade vi och denna gång fick jag krypa ner i bunkern tillsammans med Tony. Jag kallade den bunkern för jag tyckte den var lite bunkersliknande.  Den var nersänkt så när man satt där inne så hade man marken ungefär i ögonhöjd. Därinne luktade det mögel, var varmt och fuktigt och allmänt otrevligt. Och dessutom såg vattenhålet utanför inte speciellt inbjudande ut. Vilken skillnad mot dagen innan för min del. Men det kändes bra att ha sällskap av Tony när vi satt där och väntade på besök.

Jag sa ju innan att jag tyckte att vårtsvinen var lite söta. Jag höll nästan på att byta åsikt där jag satt i bunkern och stirrade ett mycket argt vårtsvin i ögonen både länge och väl. Han kom närmre och närmre och visade väldigt tydligt att han var förbannad. Jag kan inte påstå att jag kände mig helt trygg där jag satt. Det kändes som våra gluggar var tillräckligt stora för vårtsvinet att ta sig igenom. Men det var de nog inte. Men jag försökte att sitta alldeles stilla och tyst och inte reta upp honom mer. Till slut så gav han upp och gick till vattnet. Pust, det var lite svettigt där ett tag tycker jag.

Även giraffen fick syn på oss och blev väldigt upprörd. Han stampade i marken flera gånger i ett försök att skrämma iväg oss. Han stirrade också på oss länge och fortsatte att stampa. Till slut drack han lite grann, men bestämde sig sen för att ge sig av. Han kom nog tillbaka sen när vi försvunnit kan jag tro.

Japp, så mycket mer fick vi inte se under våra timmar i bunkern. Måste säga att det var ganska skönt när de kom och hämtade oss och vi kunde ta oss upp ur detta stinkhål. Sen visade det sig att jag skulle vara väldigt glad över att jag inte lyfte på den svarta plasten som låg vid mina fötter. Jag hade min kameraryggsäck alldeles bredvid så jag var i närheten och rotade väldigt mycket. Men som sagt, jag lyfte inte på plasten. Det gjorde däremot de som skulle sitta där dagen efter. Det visade sig att därunder var ett par otroligt giftiga skorpioner. Verkligen tur att man inte visste det när man satt där.

På vägen hem så skulle vi passera ett schakalbo där det enligt rykten skulle finnas ungar. Efter lite letande så hittade vi det och vi hade tur att en av ungarna var ute. Tyvärr hade det hunnit bli kolsvart ute och vi fick lysa på ungen med en strålkastare, det verkade inte bekomma ungen något som tur var. Men strålkastaren till trost så var det inte tillräckligt ljus för att jag skulle få till några bra bilder. Men jag bjuder på en suddig och brusig bild bara för att ni ska få se den lilla sötnosen.

Kvällen avslutades som vanligt med käk runt elden.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie