Marie Leander

Jag måste ju dokumentera Fjällräven Classic i både ord och bild. Men det var ju en månad sedan vi gick i mål så mycket är redan glömt. Tur att jag har lite bilder att titta tillbaka på, även om det inte blev alls så mycket fotograferande som jag tänkt. Det var mest koncentration på att gå, att stanna och fotografera fanns inte så mycket tid till.

Hur tusan kom det sig att vi ställde upp på den här galenskapen kan man fråga sig. 110km vandring i de svenska fjällen. Vi som aldrig har fjällvandrat. 

Vi får skylla på Mats och Karin Älmeby. De gick förra året och då vann de en startplats i årets Classic. Eftersom deras vandringskompisar från förra året inte hängde på i år så sökte de efter andra lättlurade offer. Pär gick på det och innan jag visste ordet av så var vi anmälda. Då delgav Mats oss planerna för vandringen. Vi skulle starta i startgrupp 2 vilket innebär kl 13.00 på fredagen. Under måndagen skulle vi komma i mål. Tisdagen skulle vara en reservdag ifall vi inte hann i mål under måndagen. Onsdagen skulle vi ta flyget tillbaka till söder. Redan där var jag väldigt tveksam. 110 km på lite drygt tre dygn. Hur tusan ska det gå till? Jag som redan innan hade ont i både fötter, rygg och knä. 

Men men, klarar de andra det så ska väl jag också klara det tänkte jag. Jag gick med i olika Facebook grupper och läste så många inlägg jag kunde och alla bara pratade om hur lätt det var och hur fantastiskt allt var. Ingen som pratade om att det var jobbigt. Jaja, vi får väl se tänkte jag. Jag var allt lite orolig över att jag skulle vara tvungen att bryta och tillkalla helikopter, hur man nu gör det utan mobilnät?

Nåväl, jag och Pär åkte från Göteborg tidigt på torsdag morgon och landade under förmiddagen i Kiruna där incheckningen för Classic ägde rum. 

Vi checkade in på hotellet och gick sedan till skolan där incheckningen till vandringen var. Där fick man plocka på sig så mycket frystorkat som man trodde skulle gå åt tills man kom till nästa ställe där det delades ut mat. Inte så lätt. Men vi följde deras rekommendationer och ryggsäcken blev full. 

På kvällen mötte vi upp resten av vårt gäng som bestod av Mats, Karin, P-O, Tuula, Roger och Philip.

Nästa morgon begav vi oss åter till skolan där incheckningen var. Därifrån gick nämligen bussarna som skulle ta oss till starten in Nikkaluokta. 

Vä framme i Nikkaluokta så fick vi vårt vandringspass stämplat och vi blev tilldelad ett orange tygstycke som vi skulle fästa på ryggsäcken som visade att vi var med i Fjällräven Classic. 

369 personer var anmälda till startgrupp 2, fredagen den 11 augusti kl 13.00. Här samlas vi inför startskottet. Totalt så är det 2000 personer som startar under 3 dagar. Så ganska skönt att starta i startgrupp 2 och ha de allra flesta bakom sig. 

Första etappen vi gick var inte så lång. 6 km kändes överkomligt. Det var förstås väldigt trångt den första biten med ca 350 personer som samtidigt skulle ta sig fram på den steniga stigen. Men det är ju bra att börja försiktigt så det gjorde mig absolut inget att det inte gick att forcera. 

Efter 6 km kom vi fram till Lap Dånalds. Några driftiga personer som ordnat ett hamburgerhak väldigt strategiskt placerat. Vi visste ju att detta fanns så vi hade anpassat vårt matintag till detta och en hamburgare och en coca cola satt väldigt fint just då. Några klagade på priset. Men jag tycker att det var ganska ok. Visst, det var ett högt pris, men så krävs det ju helikoptertransport för att få dit alla grejer. De gjorde säkert goa pengar, men de är de väl unnat tycker jag. Det var ju väldigt valfritt att handla. Ingen tvingar ju en att köpa om man tycker det är för dyrt. 

Från det här stället kunde man ta en båt och tjäna många kilometers vandring på sin väg mot Kebnekaise fjällstation. Men det är inte tillåtet förstås om man är med på Fjällräven Classic. Så det var bara till att knata vidare. 

Redan under den första sträckan fram till hamburgarna så var de några i vår grupp som gick fortare än mig. Jag tänkte att det var nog bara så att de lyckats ta sig lite längre fram i trängseln och när det nu tunnade ut på folk så skulle det vara lättare att hålla ihop. Tji fick jag. Det visade sig att det tempot som jag kände var lagom för att jag inte skulle riskera att ta ut mig för mycket och riskera att behöva bryta var alldeles för långsamt för vissa i gruppen. De bara försvann. Karin kände ett visst ansvar att vänta så vi hade sällskap ett tag och efter en stund så kom vi ifatt de andra som satt sig för att ta en kopp kaffe. Men sen var det samma visa. De andra bara försvann. Men den här gången väntade Pär på mig. Vi tog det i vårt tempo och slutade bry oss om att försöka gå i samma tempo som de andra. 

Som sagt, det blev inte så mycket fotograferande. Det var full koncentration på att gå så man glömde att se sig om och njuta av omgivningarna. Men när vi stannade och tog en liten paus så försökte jag ta några bilder. 

När jag och Pär kom fram till första check point, Kebnekaise Fjällstation så var vår vandrarkompisar redan redo att gå vidare. Men Roger och Philip var vänliga och stannade och gjorde oss sällskap när vi tog vår paus och lagade till lite kvällsmat. 

Det var bestämt att vi skulle gå några kilometer till innan vi slog läger för natten. Vi traskade glatt iväg på den stig vi trodde var den rätta. Men efter ett tag så började vi fundera på om det verkligen var rätt. Vi såg en stig lite längre ner som många gick på. Problemet var bara att det var ganska många som gick på den stig vi gick på också. Vi frågade några herrar om de var säkra på om detta var rätt väg. Och de var stensäkra och gick med raska steg framåt och uppåt. 

När vi hade traskat ganska högt upp på denna stig så bestämde vi oss för att det var fel. Så då var det bara att på bästa sätt ta sig ner till den andra stigen. Det visade sig inte vara helt lätt då det var en bäck i vägen. Men till slut var vi i varje fall nere på rätt stig. Det blev inte särskilt många meters extra vandring, men en jäkla massa höjdmetrar helt i onödan. Nåja, huvudsaken att vi kom på rätt väg till slut.  

Till slut så kom vi fram till platsen där de andra slagit upp sina tält. Så då var de bara till att slå läger för natten. Jag hade väldigt ont i mina fötter så det var väldigt skönt att stanna. Men även om jag var trött och sliten så hade jag väldigt svårt att sova eftersom det gjorde så ont i mina ben när jag låg ner. 

Fördelen med att göra Fjällräven Classic som sin första fjällvandring är att det finns stationer med lite överraskningar på vägen, man är aldrig helt ensam om något skulle hända och man får påfyllning av maten några gånger så man behöver inte bära med sig all mat hela tiden. De som är vana fjällvandrare väljer förstås inte att gå på denna vandring med 2000 deltagare. Men för oss var det helt rätt. 

Nästa check point var Singi. Innan vi kom dit så började det regna ganska så ordentligt. Det var bara till att stanna och dra på sig regnkläderna och packa in kameran i plast och sen streta på. 

Väl framme vid Singi så bjöd Fjällräven på renklämma med potatismos. Den smakade bra, men det var väldigt svårt att äta den stående i ösregn och blåst. Ganska kladdigt blev det. Men det var skönt att slippa ta fram stormköket och börja fixa med mat själv i ösregnet. 

Som tur var så lättade det med regnet ganska snart och vi gick mot ljuset. 

När vi kom fram till nästa check point som var Sälka så hade förstås några av de andra i gänget redan käkat och var redo för att gå. Men vi tog det i vår takt och gjorde i ordning lite mat och såg till att få i oss lite energi. Vi fick i varje fall trevligt sällskap av Roger och Philip. 

Nu gällde det att gå tills vi kom fram till stället där de andra stått läger. Det dröjde ganska länge innan vi äntligen såg deras tält. 

Det kändes väldigt skönt när vi äntligen kom fram till platsen där de andra stannat. Nu gällde det bara att snabbt komma iordning så man kunde lägga sig. 

Tror att jag får avsluta detta inlägg nu, annars blir det alldeles för långt och för många bilder. Det får helt enkelt bli en del två också. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie