Hallo Bay del 2 och vådan av att gå i för stora skor

Ja, nu har jag varit hos fotexperten. Han hittade inte mindre än 5 problem med min fot. Kul kul. Och så påstod han att jag inte skulle spela tennis på ett tag. Jag gillar inte sådana utlåtande. Jag vill ha utlåtande som säger att din fot kommer att må bäst av att fortsätta spela tennis trots smärta. Men men, ett av problemen var i varje fall direkt kopplat till att jag gått med 4 nummer för stora skor i Alaska. Det har gjort att jag fått en inflammation på ett visst ställe som sen gjort att en nerv kommit i kläm. Men det trodde han skulle lösa sig så småningom. Behövdes bara lite tid för att få ner inflammationen. Mitt ursprungsproblem blev ju förstås inte heller bättre av att gå så som jag gjorde i Alaska. Det har nog gjort att förutom inflammation i senan under foten och senfästena i hälen så har jag också fått en inflammation i hälsenan. Jag känner nog att det på något sätt var bra att jag förlorade känseln i foten under resan. Det gjorde så att jag inte kände smärtan lika mycket efter ett par dagar. Utan den förlorade känseln hade det nog blivit outhärdligt. Inte något ont som inte har något gott med sig, eller hur är det man brukar säga? Sen var det  ytterligare något problem som han tog upp som jag inte riktigt orkade ta till mig.

Nåja, nu tillbaka till min rapportering av resan. Jag sa ju i förra inlägget att det inte skulle bli någon dag för dag redovisning. Men här kommer ändå en sammanfattning av dag två. Och igen, det blir många bilder, sorry för det.

Vi gick ju och la oss på kvällen utan vatten. Fråga mig inte vad vi åt till frukost när vi vaknade denna dag för det minns jag inte. Men vad jag kommer ihåg så hade vi inget vatten varken att dricka eller göra gröt av eftersom vattnet Christopher samlat in kvällen innan var alldeles för salt för att använda.

Vi vaknade till en klar och fin morgon, dock väldigt blåsig. Det var verkligen tur att vi kom ut till Hallo Bay dagen innan, för denna dag och nästa dag gick det absolut inte att flyga.

Vi började dagen med att gå ner till tidvattenbanken för att se om där fanns några björnar. Det fanns det.

När både vi och björnarna var färdiga i havet så gick vi upp mot älvarna. Då stötte vi på en örn som förstås skulle fotograferas.

Jag försökte följa örnen med kameran. Inte helt lätt, jag är verkligen ingen fågelfotograf. Men här tycker jag att det inte är hela världen att kvalitén inte är den bästa. Bildserien i sig är lite rolig trots dåligt fotat.

När björnarna lugnat ner sig med sitt fiskande så gick vi en bit bort ifrån blåsten och vattnet och tog en liten paus medan Christopher gick på vattenjakt. Han hittade ett ställe som han trodde på och började fylla sin dunk sakta men säkert. Efter ett tag gick jag och några andra bort till honom för att kolla om han behövde hjälp. Då fick vi hjälpa till att filtrera vattnet och fick samtidigt efterlängtat vatten i våra tomma flaskor. Nu hade det ju faktiskt gått nästan ett dygn sedan jag drack senast så det var verkligen efterlängtat. Så de första rikliga klunkarna gick ner fint utan att bry sig om sumpsmaken. Men efter hand som man stillat törsten desto mer kände man av den dåliga smaken :)

När vattnet var hämtat så begav vi oss sakta men säkert tillbaka mot campen. Men som vanligt så blev det många stopp på vägen. Även om björnarna var någon annanstans för tillfället så finns det ju alltid något att fotografera.

Efter lite vila, lunch och återhämtning så begav vi oss återigen ut på björnjakt på eftermiddagen.

Plötsligt stötte vi på den halta lilla familjen igen.

Plötsligt bestämde sig mamma björn för att lämna detta fiskställe och istället ge sig iväg ner mot havet. På andra sidan älven satt några herrar som campade i andra ändan av Hallo Bay. Det var de, parkvakterna och vår lilla grupp som fanns i Hallo Bay. Ingen trängsel precis. Mamma björn brydde sig inte ett dugg om att de satt där de satt utan gick lugnt förbi.

Här nedan är en liten filmsnutt  som jag blir alldeles ledsen av att se. Visst skulle man så gärna vilja hjälpa den lilla ungen. Blicken den ger mamman och syskonet som går långt långt därborta är svår att ta till sig.

Nu börjar det bli kväll. Dags att bege sig hemåt.

Om någon av mina läsare har sett BBC:s serie som på svenska heter Björntorget och där mamma Parsnip simmade över till en ö med sin överlevande unge så kan jag meddela att ön på bilden nedan är ön i fråga. Serien spelades in i Hallo Bay. Den finns inte kvar på SVT längre och på BBC var man tvungen att befinna sig i England för att få se den. Men jag hittade ett lite avsnitt som var tillgängligt och då blev jag påmind om vem som var tv-teamets björnguide. Det var Chuck som vi träffade på det ställer som vi flög till efter Hallo Bay. Lite roligt att plötsligt stöta på denna man i verkligheten. Jag har sett Björntorget förut, men det skulle vara roligt att få se det igen nu när man själv varit på plats. Kanske dags att skaffa en engelsk tunnel :)

Till sist kom vi tillbaka till tälten och en välbehövlig vila väntade.
Två intensiva men fantastiska dagar var till ända. Tänk att vi kunde ha sånt väder. Visserligen ordentligt blåsigt, men inget regn så här långt. Förra året hade vi ju så blåsigt hela tiden plus att det regnade nästan oavbrutet. Vad mycket enklare det blir om man slipper regn.

Japp, det var rapport från dag två. Får se hur jag väljer att rapportera fortsättningen.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram / Marie