Marie Leander

Just nu händer här inte så mycket. Väntar mest på att vi ska hoppa på Stenabåten på onsdag kväll och åka till Dalsland. Lite extra spännande blir det denna gången då Lillpisen ska åka med. Vi har bokat djurhytt på färjan. Undrar hur hon gillar att åka färja? Stackars katt, vad vi utsätter henne för en massa saker. Mest av allt hade hon nog önskat att bara gå och dra hos oss i Houston.

Annars händer här inte allt för mycket just nu. Igår var jag ute och joggade två gånger. Sakta sakta går det och inte är det några långa rundor, men ändå har jag lite känningar i benen idag. Det är inte klokt tycker jag. Jag har gjort ett uppehåll på en och en halv vecka från mina små små joggingturer och så får jag träningsvärk. Jisses!!

Jag var på sjukgymnastens mottagning för att beställa en tid tills jag kommer tillbaka från Sverige. I receptionen satt en väldigt glad och trevlig dam. Vi tragglade oss fram på engelska och tyska ända tills hon fick reda på att jag kom från Sverige. Då tyckte hon att det var bättre att vi pratade svenska! Ja, det kunde jag ju hålla med om. Det visade sig att hon hade flera goda vänner från Sverige och att de varje år semestrade i Sverige. Hon pratade inte jättebra svenska, men betydligt bättre än vad jag pratar tyska, så det var ju verkligen en bonus för mig att komma dit. Får bara hoppas att sjukgymnasten kan bidra till att min arm blir bättre. För inte har det hänt så mycket på denna vecka som gått sedan jag fick den senaste sprutan. Jag har riktigt ont, och eftersom man spänner sig och troligtvis ligger lite konstigt när man sover så har jag nu ont i både axlar, nacke och rygg också. I morgon hoppas jag på att träffa läkaren igen.

Idag på tyskalektionen sa min lärare att det var sista timmen som Caterpillar hade godkänt för den här gången. Oops, får hoppas att de ger mig ytterligare några timmar, annars känns det ju lite snopet att det plötsligt bara är slut på mina lektioner. Jag har en del kvar att lära om man säger så :)

Igår när jag var ute och joggade i vår lilla skog så kände jag knappt igen mig. Nu är det verkligen riktigt grönt överallt. Att jag sen sprang min runda åt motsatt håll mot vad jag brukar gjorde ju inte saken lättare. Inte för att jag höll på att springa vilse på något sätt, det ska mycket till i den skogen, men det är lustigt vad omgivningen ser annorlunda ut när det kommer löv på träden.

Nu kan vi inte längre ha koll på folk och fä i parken bakom vårt hus. Eller se när Stenafärjan kommer och går.

Grannhuset på andra sidan gatan har också försvunnet för oss. Fördelen med detta är ju förstås att folk inte heller kan se vår balkong lika lätt.

I helgen har det varit någon slags barnfestival nere vid vattnet alldeles nära oss. När vi ändå var ute och cyklade igår så tog vi en runda ner dit för att se vad som pågick. Där var sååå mycket folk. Och en del lite udda aktiviteter för barnen att göra. Bland annat var det en sorts backhoppning med miniskidor. Det såg rent farligt ut. Vi såg inte ett enda barn som kom ner utan att ramla. Modiga barn måste jag säga. En annan lite udda aktivitet var plastbacksåkning. De hade lagt ut någon slags räls i backen som en plastback sedan fick åka på. Det blev ganska duktigt med fart vill jag lova. Barnen såg ut att gilla det skarpt.

På kattfronten är det inte mycket nytt. Hon har varit ute några korta stunder tillsammans med mig. Men hon går inte många steg bort från mig och när jag har lämnat henne ensam och gått upp i lägenheten så har hon genast stått och vid ytterdörren och velat gå in. Då är det bara att gå ner igen för att släppa in henne. Knaskatt!

Det var väl allt för denna gång.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Här kommer en liten snabbrapport om läget innan jag ska ge mig ut i regnet.

I går, tisdag var farbror Doktorn här hemma och gav mig en ny spruta i armbågen. Denna gång med något annat innehåll. Troligtvis blir det en ny spruta nästa tisdag. Den mest akuta smärtan har lagt sig. Nu kan jag äta yoghurt med höger hand igen. Han gav mig också en remiss till en sjukgymnst som ska köra en sorts ismassage på min armbåge. Han skickade mig till en erfaren herre som har hand om spelarna i THW, handbollsklubben här i stan. Så då ska jag väl vara i goda händer får jag hoppas.

Vad det gäller katten kan man verkligen undra vad som hände där ute den där gången hon skadade sig.  Hon är verkligen livrädd för att gå ut. Hon vill gå ut, hon står vid dörren och krafsar, men när man öppnar och ger henne möjligheten så ångrar hon sig. De gånger jag har burit ner henne för trappan har hon kämpat emot för att få slippa. Har jag ställt ut henne på gården går hon genast in igen. Någon enstaka gång har hon sniffat lite i luften inna hon rusat in genom dörren igen. Väl på rätt sida om dörren kan hon stå och titta ut en stund. Det är så synd tycker jag. Hon skulle må bra av att vara ute lite mer.

Räknas det här som att vara ute?

Detta då? Är du nöjd nu? Kan jag gå in igen nu?

Igår var jag nere och tittade på när mina tennisvänner tränade. Meningen var att jag skulle vara med. Men så blev det alltså inte. Jag fick nöja mig med att se dem slita och samtidigt passa på att fotografera dem.

Tysk-Australienska Angela.

Annike och Britta.

Svenska tennistränaren Patrik.

På eftermiddagen stack jag tillbaka till tennisen för att titta när Lindas Vincent tränade och passade förstås på att dricka kaffe tillsammans med Linda och de övriga föräldrarna. Idag har tränare Patrik varit här och ätit frukost och nu ska jag strax iväg till min tenniskompis Britta på lite födelsedagskaffe. Ni hör va? Vad skulle jag gjort om jag inte hade kommit igång med tennisen. Det mesta här i Kiel kretsar ju runt den :)

Nej, nu måste jag göra klart kakan jag tänkt ta med mig.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Jag har mått bättre både fysiskt och psykiskt än vad jag gör för tillfället. Men det är bara att skratta åt eländet, bita ihop och gå vidare.

Gårdagens tennis slutade med att min arm för tillfället är nästan helt obrukbar. Jag spelade bra och höll jämna steg med min motståndare i ca 8 game, men sen började smärtan sakta men säkert att smyga sig på. Jag fick börja serva underifrån och inför varje slag så fasade jag för att bollen skulle komma tillbaka för ytterligare ett slag. Det bästa hade förstås varit att ge upp redan då. Men envis som man är så fortsatte jag. Det kändes lite trist mot motståndaren också att bryta matchen. Det är klart att man vill spela hela matchen när man väl har laddat för den. Men med facit i hand så skulle jag nog bara tänkt på mig själv och slutat efter första setet. Nåväl, matchen slutade 4-6, 1-6. Förlust alltså. Men som sagt, förlusten känns inte tung för jag tyckte att jag spelade bra så länge armen höll. Men däremot känns det supertungt att nu vara skadad igen. Det kändes också tungt att behöva lämna wo på dubbelmatchen. Dels för att min partner inte fick spela en andra match och ännu värre mot en av motståndarna som bara var där för att spela dubbel. Så tråkigt för henne att komma dit, tillbringa flera timmar i väntan på sin match, så blir den inställd! Men det var verkligen inget jag kunde göra åt det, hade jag bara kunnat spela så hade jag gjort det.

Annars så var det en trevlig upplevelse att åka på tennismatch. Det var trevlig atmosfär runt banan och lagen emellan. I omklädningsrummet efter matchen drack vi sedan mousserande vin på burk för att fira min och Susannes första seriematch. En annan rolig grej är att  hemmalaget alltid bjuder bortalaget på mat efter matchen. Så vi satt båda lagen tillsammans och åt, snackade och skrattade tillsammans efter matchen. Nåja, jag åt mest, inte så mycket snack på tyska för min del :) Sen hade jag vid maten hunnit bli kall efter min match och det är ju då man riktigt kan känna efter hur ont man har. Så länge man är uppe i matchen och någorlunda varm i musklerna så känns det ju aldrig lika mycket. Men lagom till maten så kom smärtan ordentligt och jag kunde inte ens hålla i gaffeln med högerhand.  Nåväl, så länge man bara har problem med en arm så får man vara nöjd, det finns de som har det betydligt värre det är jag fullt medveten om. Men, det lär bli en längre paus från tennisen nu, och det var med sorg i hjärtat jag idag mailade till innebandytränaren och meddelade att min korta men väldigt roliga comeback nu måste avslutas. Därmed blir det inget tyskt mästerskap för min del.

Katten däremot verkar nu vara helt återställd fysiskt. Men däremot så verkar hon ha blivit ordentligt skrämd över det som hänt. Hon sitter vid ytterdörren ibland och ger signaler om att hon vill gå ut. När man då öppnar dörren till henne så ångrar hon sig. Hon har några gånger tagit sig halvvägs ner i trappan innan hon vänt. En gång bara jag ner henne och ställde ut henne på gården, då sniffade hon lite i luften sen sprang hon snabbt in igen och upp för trapporna och in i lägenheten. Undrar verkligen vad det var som hände när hon skadade sig. Uppenbarligen något riktigt skrämmande. Hoppas att hon snart vågar gå ut igen, för jag tror att det är mycket bättre för henne när hon kan springa ute.

I lördags kväll var jag och Pär i Kappeln. Det är en trevlig by/stad 45 minuters bilresa norr om Kiel. Där hade vi stämt träff med min klasskompis Sabina från högskolan i Trollhättan. Så vi åt middag tillsammans med Sabina och hennes trevliga sambo och hans två pojkar som bor i Kiel. Det var en riktigt trevlig kväll som vi gärna gör om. Sabina och hennes sambo är ju i Kiel minst en gång i månaden så vi ska nog få till fler träffar. Tack Sabina för att du ordnade detta.

Nej, nu ska jag lägga mig i soffan och tycka lite synd om mig själv i väntan på att jag ska träffa läkaren i eftermiddag.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Här kommer en liten snutt i ett försök att visa stämningen som var i Sparkasse Arena när THW Kiel vann över Zagreb och tog sig vidare till Final Four i Champions League. Det är inte tänkt att visa något av matchen alltså :) Det är filmat med min lilla fickkamera så kvalitén är inte så hög, men förhoppningsvis får man lite känsla för stämningen. Två dagar senare spelade de seriematch i samma arena och då var stämningen ännu högre då de säkrade ligasegern i och med den segern. Men då fick vi nöja oss med att följa matchen från tv-soffan.

Tennisträningen igår gick hyffsat. Men i slutet av den andra timmen så kändes det ganska mycket i armen. I dag känns det lite bättre så jag hoppas på det ska gå att spela i morgon. Vi åker iväg med endast fyra spelare så det blir både singel och dubbelmatch för alla spelarna. Fasar lite för hur det ska gå.

Nu ska jag snart möta upp Pär som är iväg och jobbar. Vi ska ta en lunch tillsammans. Sen ska jag kolla på när damer 30 (lag 1) spelar hemmamatch. Sen i kväll ska vi träffa min gamla klasskompis Sabina och hennes tyska sambo. Det ska bli himla trevligt att se henne igen.

Lillpisen återhämtar sig ganska bra tycker jag. Hon håller sig fortfarande ganska mycket i stillhet. Men när hon väl är uppe och går så förflyttar hon sig mycket lättare än vad hon gjorde igår. i morse kom hon till och med och väckte mig på vanligt sätt, genom att stå och stampa och spinna på min kudde. När jag väl var vaken så la hon sig på kudden och fortsatte att spinna. Lite svårt att somna om när man har en motor på huvudkudden :)

Lägger in ytterligare två bilder från Istanbul. i hela stan såg man massor av katter. De verkade vara vildkatter, men de såg ganska välmående ut. På många trappor såg man kattmat utlagt, så det gick nog ingen större nöd på dem. och en del katter hade ju verkligen valt det rätta stället att uppehålla sig på. Nämligen vid de alla fiskerestaurangerna i hamnen.

Ha en go helg och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Pisen utkämpar tydligen en liten maktkamp just nu. Häromdagen stod jag på balkongen och såg hur hon vann kampen om trädgården. Det var den gråa katten som kom in i trädgården och smög efter Pisen när inte hon såg det. Men så fort Pisen fick se inkräktaren ändrades förhållandena. Då var det Pisen som gick efter den grå och en liten stund stod de och stirrade ut varandra. Men plötsligt bestämde sig Pisen att det fick räcka och flög på den grå. En mycket kort strid utkämpades innan den grå flydde över till andra sidan gatan. Pisen återgick till att strosa runt i trädgården med stolt hållning. Hon var nog ganska nöjd med sig själv.

Men det är inte alltid man är lika lyckade i sina fighter. Häromdagen kom hon hem efter att ha varit borta flera timmar och var ganska luggsliten. Vi kunde plocka bort ganska många lösa hårtussar, men annars så verkade hon må bra. Värre var det igår. När vi kom hem efter en cykeltur mötte hon upp oss vid dörren och ville gärna följa med upp i lägenheten. Men vi såg att det inte var den vanliga Pisen som tog sig upp för trappan. Hon hade riktigt svårt för att gå. När hon kom in så gick hon och la sig på en stol och låg där resten av kvällen. När vi skulle lägga oss tog jag med henne och la henne i vår säng där hon brukar ligga på natten. Där låg hon hela natten, utan att ta de vanliga rundorna i försök att väcka oss. Nu på dagen har hon varit på toa och ätit några små matbitar, men annars så vilar hon bara. Vi får avvakta lite och se hur det artar sig, annars så får vi väl ta henne till veterinären.

Fredrik har tagit tåget tillbaka till Sverige, långhelgen här tillsammans gick snabbt. I lördags var vi i Hamburg. Där var det till skillnad mot Kiel strålande väder och över 20 grader, så vi passade verkligen på att njuta av värmen. Vi passade också på att ta oss en titt på modelljärnvägsmuseet som Pär hade hört skulle vara väldigt intressant att se oavsett ålder.

Visst, det var imponerande att se. Men det var alldeles för mycket folk för att man skulle kunna se ordentligt och jag tycker att uppmärkningen av vad miljöerna skulle föreställa var usel. Visst, man fick en liten broschyr där man med viss möda kunde se var de olika miljöerna skulle vara. Men det var inte så lätta att läsa den lilla texten i halvskumt ljus. Men om man vid något tillfälle fick tillfälle att komma nära och fick lite tid på sig att titta så hittade man lite roliga detaljer.

I Kiruna kunde man hitta dessa bastubadare.

I Schweiz (tror jag att det var) kunde man hitta detta kärlekspar mitt i solrosfältet.

I alperna kunde man se en fårskock som hindrade trafiken.

 

Under söndagen blev vi varse om att Kiel skulle spela returmötet mot Zagreb i CL hemma i Sparkasse arena samma dag. Hmm, hur får man tag på biljetter en söndag? Vi cyklade bort till arenan vid lunchtid, men det var helt stängt i biljettluckorna. Så vi cyklade hem igen. Gjorde ett kort besök på tennisklubben som hade öppet hus innan vi återigen cyklade bort till arenan. Och se, då hade de öppnat. Och tro det eller ej, det fanns några ynka biljetter kvar. Visserligen allra högst upp i arenan, men det slog vi till på. Vilket tryck det var. Första mötet i denna kvartsfinal hade slutat oavgjort, så det gällde att vinna för att gå vidare till Final Four. Svenskarna i Kiel var superheta och efter ett tag in i andra halvlek så var det ingen tvekan om vem som skulle vinna matchen.

Henrik Lundström skötte sig utmärkt när han fick komma in och spela i andra halvlek. Att höra vad han sa i segerintervjun var däremot inte så lätt :)

Jag har några videosnuttar där man kan uppleva lite av stämningen, får se om jag orkar fixa till dem och lägga upp dem senare.

Vad har hänt annars då? Jo, i fredags fick jag ju en spruta i min onda armbåge. På onsdagen skulle jag sedan prova och se hur det gick att spela tennis. Jag var riktigt nervös när jag gick till träningen, jag vet ju hur besviken jag skulle bli om det inte skulle fungera. Men det kändes faktiskt riktigt bra. Jag hade i stort sett inte ont alls när jag slog bollen. Ibland kom det lite konstiga blixrtar i armen men de bortsåg jag ifrån. Vad som däremot inte alls fungerade var att serva. Det gjorde riktigt riktigt ont. Patrik föreslog då att jag skulle träna på att slå servarna underifrån. Det kanske är den enda lösningen, men det känns inte alls bra att serva på det viset. Jag har ju ingen kontroll på vart bollarna hamnar och en del av bollarna droppade ner precis på andra sidan näten och ställer därmed motståndaren helt och hållet. Visserligen är det ju lika många bollar som går ut eller blir ett lätt byte för motståndaren. Men ändå, det känns inte bra att ha en sådan oberäknelig serv. Men men, vi får se hur det går. Ikväll har laget sin första träning tillsammans och då får armen ett nytt test. Meningen är iallfall att jag ska åka iväg och spela match på söndag. Jisses, jag kommer att vara så nervös. Viserligen är det på riktigt låg nivå vi spelar, men jag kommer ändå att vara jättenervös. Bara en sån sak som att kanske vara tvungen att räkna på tyska gör mig stressad. Jag kan givetvis räkna på tyska, men i stressade situationer hade det ju varit bra om man kunde slippa ett jobbigt moment. Nåväl, allt man kan göra är att göra så gott man kan. Jag återkommer givetvis med en rapport om hur min första seriematch i tennis någonsin avlöpte.

Innebandyn då? Jo, jag var och tränade i måndags. Vi var bara fyra stycken och jag blev som vanligt helt slut. Men det som var riktigt positivt på måndagens träning vara att jag faktiskt inte hade ont någonstans. Inte ens foten protesterade! Skönt att för en gång skull kunna koncentrera sig på något annat än smärta. Jag fick också frågan om jag ville följa med till Dresden i slutet av maj och spela tyska mästerskapen. (på liten plan) Oj, det var oväntat. Jag har ju inte ens licens. Men det skulle vi hinna fixa sa de. Och visst, det är ju en rolig upplevelse att få åka med på ett mästerskap, så efter lite betänketid så sa jag att jag gärna följer med. Nu tror jag ju inte att jag förstärker laget så mycket, utan är nog mest en bra reserv till deras tunna men duktiga trupp. Förra året kvalade de också in till tyska mästerskapet och slutade då 7:a av 8 lag. De tror själva att det blir något liknande i år. Och de är nog en rimlig gissning. Visst, jag är riktigt imponerad av tjejerna, en av dem är tom och spelar U19 VM just nu, men i kampen mot de stora klubbarna har de nog inte mycket att hämta. Men som sagt, om jag bara får licensen i tid så ska det bli riktigt roligt att få vara med. Om nu inte licensen kommer och jag inte kan vara med så får jag några dagar till i Sverige och det är ju inte helt fel det heller.

Vädret här i Kiel är ju inget att hurra för precis. Vi har haft ett par dagar med varmt och sol denna veckan, men nu har det återgått till det normala gråa och kalla och så långt prognosen visar så ska det fortsätta så.

Men i onsdags var det riktigt gott, och jag, Linda och Patrik träffades på en trevlig lunch på en uteservering nere vid vattnet. Patrik lämnade oss efter en timme för att återgå till tennisbanan, men jag och Linda satt ytterligare en timme i solen. Ojoj, det märktes i ansiktet på kvällen vill jag lova. Tänkte inte riktigt på att smörja in mig innan jag gick på lunch :)
Men nu väntar jag verkligen på lite mer stabil värme. under tiden får jag njuta av alla ljusgröna träd.

Jag har även hunnit med att äta årets första mjukglass. Jag passade på under en av de få varma dagarna som varit.

Här i Kiel får man tydligen bara strössel på halva glassen.

 Nej, nu ska jag byta om, så att jag kan ge mig iväg på tennisträningen. Hoppas, hoppas att armen håller. håll tummarna för det, och håll alla tummar ni kan för att Lillpisen återhämtar sig snabbt. Just nu är hon inte så kaxig.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie