Marie Leander

Sent igår kväll kom Fredrik med tåget hit till Kiel. Det blev snabbt bestämt och vi tycker förstås att det är jättekul att han är här. Planen är att åka till Hamburg i morgon. Så då hoppas vi förstås på bättre väder.

Annars så har det inte hänt så mycket. I måndags kväll så stack jag till innebandyträningen. Det visade sig att vi bara var fyra tjejer som kunde komma på träningen så de hade bjudit in herrlaget att träna med oss. Jisses vad trött man blir av att spela match mot ett gäng vältränade 20-åriga killar. Men kul var det. Fast dagen efter var det inte så kul. Helt utmattad var jag, ingen träningsvärk, men ingen kraft kvar i kroppen. Så är det när man är mer än dubbelt så gammal som sina medspelare och motspelare och försker hålla jämna steg med dem :)

Läkaren sa ju i måndags att jag kunde spela lite tennis. Så i onsdags morse så hade jag och Britta lektion med Patrik. Jag bad Patrik att göra en lugn lektion, och de gjorde han. Så jag får nog säga att jag lydde doktorns order om att spela lite. Jag avhöll mig till och med från att fortsätta spela med Britta efter lektionen. Det var förstås riktigt kul att spela igen, men ska jag vara helt ärlig så kändes det inte speciellt bra. Dels så gjorde det ganska ont i armen när jag slog forehandslag och dels så kände jag mig som en total nolla vad det gällde tennis. Efter fem veckors uppehåll och desssutom komma ut på en grusbana med helt ny sand på, gjorde att jag kände mig som en total nybörjare. Nåja, det blir väl bättre efter några gånger när man vant sig vid grusbanan. Men efter den lugna tennistimmen så har jag haft ganska ont i armen, så just nu känns det allt annat än positivt. Idag har ju farbror doktorn lovat mig en spruta, så det är bara att hoppas på att den gör susen. Men jag är allt lite nervös över att ta sprutan. Jag har ju fått cortisonspruta i knät vid två tillfällen, och smärtan jag hade efter de sprutorna är något av det ondaste jag haft. Inte att få själva sprutan, men senare på kvällen när knät började svullna upp och det blev ont om plats inne i knät. Jag hoppas verkligen inte att denna har samma verkan.

Vad det gäller katten så har vi lämnat henne ensam i trädgården vid två tillfällen och gett oss ut på små promenader. Vid båda tillfällena var hon förstås försvunnen när vi kom tillbaka. Första gången kom hon tillbaka sent på kvällen när jag var ute och ropade på henne. Då verkade hon ganska glad när hon såg mig där hon gick på trottoaren en bit ner på gatan. Jag är inte helt säker på att hon riktigt visste var hon hörde hemma. Men när hon såg mig så blev det fart på henne och hon följde tacksamt med hem igen. Igår när hon försvann så var jag ute några gånger och ropade på henne utan resultat. Men sen när jag gick upp för trappan i trapphuset så fick jag syn på henne i grannens trädgård. Den trädgården som vaktas av en stor Schäferhund. Och det var inte bara Lillpisen jag såg utan även schäfern Jerryli. De stod vid varsin ända av huset och stirrade på varandra en stund. Sen bestämde sig Jerryli att springa fram till den där tokiga katten och hälsa. Så hon sprang med viftande svans emot katten. Men Pisen uppfattade nog inte riktigt den vänliga gesten utan vände och sprang iväg så fort benen bar. Jaha, så det var bara och vänta och se om hon vågade sig hemåt igen efter denna upplevelse. Och faktiskt, dörren där nere stod öppen eftersom grannarna höll på att lasta ur saker ur bilen och vi hade vår dörr öppen så att katten kunde komma in om hon mot förmodan skulle våga sig hem. Och plötsligt så står hon i lägenheten! Eller rättare sagt, hon springer in i lägenheten och slänger sig ner framför våra fötter och blir liggande där en stund. Det var lite kul att se faktiskt, hon var nog väldigt tagen av denna upplevelse. Men nu kan jag inte riktigt förstå varför hon valde att gå in i grannens trädgård, hon vet ju att hunden finns där, hon har ju suttit och tittat på den så många gånger. Men jag har en känsla av att det inte är sista gången hon tänker utmana ödet. Grannens trädgård är ju så mycket mer spännande än vad vår är.

Här i lägenheten har hon börjat hitta nya ställen att sova på. Bland annat så provade hon bokhyllan häromdagen.

Nog om katten för denna gång :)

Jag fortsätter att slänga in lite bilder från Istanbul.

Det var allt för idag.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Idag skickar jag en extra tanke till Peter och Joy. Idag är det ett år sedan deras lilla pojke förlorade kampen mot sin sjukdom. Många kramar till er.

Jag var ju inte på toppenhumör precis förra veckan som jag skrev. Men det fanns en sak som gjorde mig riktigt riktigt glad. Tusen tack Anette för dina fina ord i meddelandet du skickade mig. Jag är inte helt säker på att jag förtjänar dem, men de värmde otroligt iallafall. Inte helt fel att vakna och mötas av ett sånt meddelande. En stor kram till dig och dina pojkar Anette.

Just nu känns det som om denna veckan kommer att bli lite mer positiv för min del. Visserligen började den med att jag fick näsblod precis innan jag skulle ge mig iväg till tyskalektionen. Inte riktigt så man vill börja måndagsmorgonen på, men det var inte den långvariga varianten av näsblod den här gången som tur var. Så med en minuts marginal så anlände jag till lektionen.

På vägen hem från lektionen cyklade jag inom Mobitel och fick mitt simkort klippt till ett micro-sim. Detta för att det igår äntligen kom ett sätt att låsa upp min iPhone 4. Det har ju varit möjligt att låsa upp iPhone 4 innan, men jag har haft fel baseband så för mig har det inte varit möjligt. Men nu skulle det alltså gå. Problemet var bara att man var tvungen att låsa upp den med det nya kortet isatt, och de jag hade var ju för stort. Men det problemet blev snabbt avhjälpt av en hjälpsam kille i affären. Jag köpte också en adapter så att jag om upplåsningen skulle misslyckas skulle kunna sätta i det lilla simkortet i min gamla telefon igen.

Men upplåsningen gick lätt och smidigt, redan på tredje försöket gick det ;-). Så nu kan jag äntligen göra mig av med min otroligt långsamma iPhone 3. Den får hädanefter stå parkerad i vår Boosehögtalre i köket och fungera som internetradio. Det enda trista med detta är ju att jag hade den låsta telefonen som argument för att kunna köpa den nya iPhonen när den nu kommer. Nu får jag försöka hitta ett nytt hållbart argument.

I helgen har det varit minst sagt skiftande väder. Ösregn, hagel, åska och solsken om vartannat.

Hagel på vår balkong

Vi lyckades att ge oss ut på en cykeltur till stan innan regnet startade i lördags. När vi kom hem fick Pisen gå ut en runda igen. Det är verkligen med skräckblandad förtjusning hon går ut och blir inte så glad när hon måste gå in igen. I går söndag tog jag ut henne igen. Plötsligt ser jag att hon sitter på helspänn och stirrar på något. Jag trodde att det var en fågel hon fått syn på, men när jag vände mig om såg jag att det var en katt som satt i andra ändan av trädgården och stirrade tillbaka. Hmm, spännande! De satt en lång stund och stirrade på varandra, men till slut bestämde sig främlingen för att det var bäst att sticka därifrån. Så den sprang över gräsmattan, igenom buskarna, över staket och in i någon trädgård på andra sidan gatan. Men det tänkte inte Lillpisen tillåta. Nej, hon tog upp jakten, igenom buskarna och rakt ut på gatan sprang hon. Mitt hjärta stannade nästan när det samtidigt kom bilar från båda hållen. Desto mer lättad blev jag när jag insåg att de båda hunnit stanna i tid och Lillpisen något skakad sprungit tillbaka till vår sida av vägen. Men så lätt ville hon inte ge sig. När bilarna åter kört iväg så sprang hon över vägen igen och in i närmsta trädgård för att leta efter främlingen. Men hon hade ingen större lycka med det projektet utan efter en stund lät hon sig infångas och hon kunde återföras till rätt trädgård igen. Hon gjorde ytterligare några rymningsförsök, men gav upp när jag motade henne i grinden. Men så lätt går det nog inte så länge till är jag rädd. Snart kommer hon att gå iväg på större upptäcksfärder och då är det bara till att hoppas att hon kommer tillbaka hem igen.

På väg in till grannen.

Idag var det dags för återbesök hos läkaren. Även idag var det så bekvämt att jag bara gick ner till vår hyresvärd och klarade av konsultationen på fem minuter. Armen har tidvis känts mycket bättre, men jag har också tidvis haft ganska ont. Det kan vara skillnad från timme till timme det där. Märkligt! Läkaren klämde på den ömma punkten och jag kände mig ganska nöjd över att det faktiskt inte gjorde särskilt  ont när han klämde där idag. Men han hade andra fula tricks att ta till för att avgöra om inflammationen var borta eller inte. Han bad mig krama hans hand och samtidigt klämde han på armbågen. Jäklar vad ont det gjorde. Det gick inte att mörka smärtan där inte :) Men han sa iallafall att jag kunde få spela lite tennis, inte mycket, men lite och på fredag ska vi ses igen och då ska han ta med sig den elaka sprutan. Sen får vi hoppas att det går åt rätt håll.

Innan regnvädret började här så hade vi ett par dagar med lite varmare och soligare väder. Då blev det tydligen en liten explosion i naturen. Jag var ute och sprang en runda i skogen i tisdags och då hade det inte hänt så mycket på de senaste veckorna tyckte jag. Men så var jag ute i fredags och då hade det plötsligt blivit väldigt grönt. Jag har ju turen att inte lida av någon pollenallergi, så jag njuter verkligen av att se alla ljusgröna blad som kommer fram och förvandlar de bruna tråkiga något härligt ljusgrönt.

Även på vår baksida har det blivit lite grönare.

Denna veckan har inte varit helt hundra vad det gäller mitt humör. Känner mig rastlös och sur och trött. I går trodde jag verkligen att jag skulle åka på en brakförkylning. När jag vaknade kände jag mig helt slut och var lite snuvig och lite hostig. Men jag stack iväg till tyskalektionen, vilken jag för övrigt numera tycker är riktigt kul. Det blev ingen förkylning men tröttheten och mattheten satt i hela dagen. Jag fick inget gjort, försökte sova lite, men satte mig på balkongen som faktiskt hade lite sol på sig för en gång skull istället.

Jag hoppas verkligen att jag snart kan börja spela tennis igen, för jag saknar det riktigt mycket. Och min script-kurs är mer eller mindre nerlagd eftersom jag inte kan sitta de timmarna vid datorn som krävs. Jättetråkigt tycker jag, får se om jag kan börja på ny kula senare.

I onsdags stack jag iväg på innebandyn igen.  Även fast jag inte tillför så mycket i kvalitet så är de nog ganska glada att jag är där. Jag är liksom en extra person, och det behövs verkligen. I onsdags var vi fyra stycken! Måste säga att jag är imponerad av tränaren som lyckas göra kvalitativa träningar på så få personer. Men efter en timmes div. övningar var det tänkt att vi skulle spela tvåmål. Men tjejerna ville inte det med bara fyra spelare, så de, hör och häpna, valde att sticka ut och springa istället! Nu är det ju så att jag inte ingår i laget och kan göra lite som jag vill, så jag valde att åka hem istället :) Springer gör jag bäst i min ensamhet i min lilla skog här hemma.

I går tog jag och katten ett stort steg! När jag såg att vår hyresvärds bil var borta passade jag på att ta ut henne. Ville ju inte upprepa äventyret med att hon gömde sig i deras motorhuv i flera timmar. Det var verkligen med skräckblandad förtjusning hon gick ut genom ytterdörren. Vi var ute en timme i första omgången. Sen gick vi in en stund för att snart gå ut en stund igen. Senare gjorde vi även en tredje runda i trädgården. Första rundan vi var ute var hon verkligen på helspänn. Hon fräste till och med åt mig för första gången här i Kiel. Hon gjorde det ibland i Houston, men här har hon alltså inte gjort det innan. Men jag tror att det var en blandning av lite stress och att hon absolut inte ville att jag skulle ta henne och gå in.

Så nu har hon fått lite smak på att gå ut, så jag antar att hon kommer att sitta vid dörren och lite oftare nu. Vi får ta en ny runda lite senare idag, Måste säga att jag är lite rädd för vägen vi har utanför oss. Där kör ju betydligt fler bilar än vad det gjorde på vår väg i Houston. Men förhoppningsvis lär hon sig det innan hon råkar illa ut. Det är liksom inte så mycket att göra. Bara hoppas på det bästa. Och att hon hinner lära sig var hon bor innan hon ger sig ut på lite längre promenader i grannskapet.

Nu ska jag strax iväg och äta lunch med tränare Patrik. Tur att det finns snällingar som förbarmar sig över en rastlös hemmafru  :)

I helgen har vi inget planerat, Pär jobbar väldigt mycket för tillfället och de har hotat med regn hela helgen, så det blir nog en stugsittarhelg kan jag tro.

Annars så är det ju väldigt frestande att gå ner till tennisplanen där näten nu är uppe och folk har börjat spela. Jag kan höra slagen från min lägenhet.

Nej, nu har jag överskridit min tid vid datorn. Bäst att vila armen.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Armen utgjorde inga problem för mig när jag efter fyra års uppehåll gjorde comeback på en innebandyträning. Men det var väl det enda som kändes bra :) Nejdå, det var väldigt roligt att få träna och spela igen. Men jäklar vad trött jag blev. Vi sprang nästan non-stop i 90 minuter kändes det som. Och min kondis är inte riktigt på den nivån för tillfället, även fast den blivit betydligt bättre än den var i höstas.  Lite problem att bli riktigt vän med boll och klubba måste jag också erkänna att det var. Men för att inte ha spelat på fyra år och vara mer än dubbelt så gammal som de andra så måste jag nog säga att jag klarade mig hyggligt. Jag tycker att de hade ett riktigt bra lag, de var inte så många, men de som var där spelade riktigt bra. Väldigt synd att de tänker lägga ner laget tills nästa säsong. De skulle kunna bli riktigt bra om de fått fortsätta att utvecklas tillsammans. De har ju liksom framtiden för sig till skillnad från mig som bara går bakåt vad det gäller innebandyförmåga. Den för mig alldeles för hårda träningen satte verkligen sina spår. Igår var jag totalt utmattad hela dagen och även inatt har jag känt mig riktigt trött och haft huvudvärk. Jag somnade inte förrän vid fyratiden i morse pga huvudvärk och utmattning:) Men skam den som ger sig, ikväll ska jag ge mig på det igen. Får se om det sen blir någon varaktig fortsättning. Men jag måste säga att det är tur att jag gör det bara för att få tilläflle att lufta klubban lite och inte för att skaffa mig ett större socialt umgänge. Dels är ju tjejerna alldeles för unga och sedan hur trevliga de än verkade vara så var de inte en enda av dem som presenterade sig för mig. Jag kom in till dem när alla satt samlade och presenterade mig och sa att jag pratat med en tjej i laget dagen innan och jag skulle träna med dem. Jaha, var det enda som jag fick till svar. Tjejen som jag pratat med innan berättade min bakgrund för de andra, men sen var det inget mer. Jag menar, brukar man inte presentera sig om det kommer en ny medlem till gruppen? Elller? Men men, de verkar trevliga ändå, kanske de bara var lite rädda för att behöva prata engelska.
Tränaren pratade engelska med mig när vi stod och småpratade lite med varandra, men i övrigt så höll han förstås hela träningen på tyska. Så nu har jag då klarat av en innebandyträning på det språket också. Det går framåt. Men jag måste säga att det var nog inte mina tyskakunskaper som gjorde att jag tog mig igenom träningen utan snarare min erfarenhet av innebandy :)

Nu är jag just hemkommen från en lång och trevlig lunch med en av mina tenniskompisar. De är så mysiga allihop och jag är verkligen glad att jag har haft turen att träffa alla dessa personer.

Nu lite fler bilder från Istanbul.

Blå Moskén

Till tornet på andra sidan vattnet promenerade vi nästa dag.

Det var en lång kö med människor före oss som också ville komma upp i tornet. Så det tog en stund innan man var uppe. Men väl däruppe hade man en fantastiskt utsikt över Istanbul . Synd bara att det är så svårt att fånga på bild.

Många moskéer är det!

 Långt bak i bilden anar man något som liknar ett lite modernare Istanbul. Vi var aldrig så långt borta så jag vet inte om det var det, men det verkar vara lite kontrast mot det äldre stadsdelarna vi höll till i.

Fler Bilder kommer så småningom.  Nu ska jag ladda inför kvällens träning. Får se hur jag mår i morgon. Jag får vara glad över att jag inte har någon träningsvärk sedan i måndags, bara en helt utmattad kropp :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Ps. en liten rapport från katten, hon har börjat intressera sig för att gå ut i trapphuset. Förut har hon ju tyckt att den dörren varit jätteläskig. Så nu har vi börjat ha dörren öppen ibland så att hon kan bekanta sig med trapphuset och lära sig vilken dörr som är våran. Vem vet, kanske hon snart vågar steget att gå ut igen. Ds

Jaha, så har man då blivit 45. Ingen större skillnad mot att vara 44 tycker jag. Tusen tack för alla hälsningar som jag fått via epost, facebookinlägg, vykort och sms m.m.  Här hemma firade vi inte speciellt. Vi bryr oss inte om födelsedagar så mycket. Men utan att givaren visste om det så fick jag en superbra födelsedagspresent. I onsdags, alltså dagen innan min dag, så stod jag och pratade med vår hyresvärds son om allt och inget. Bland annat frågade han om jag trivdes i Kiel. Jodå, det fick jag ju medge att jag normalt gjorde, men att jag kände mig lite nere just nu. Varför då, kan jag göra något åt det? undrade han då lite försynt. Nej, det kan du nog inte såvida du inte är läkare (och det visste jag ju att han inte var) blev mitt svar då. Jag berättade om min tennisarm och att det var lite frustrerande att inte kunna spela. Men sa han då, vår läkare som kommer och besöker min far två gånger i veckan är specialiserad på sportmedicin. Vi hör av oss när han är här nästa gång. Och dessutom så kommer en sjukgymnast fyra gånger i veckan. Nästa gång är i morgon. Titta in då så får du prata med henne.   Wow, kan det bli bättre? Jag hatar ju verkligen att ringa och beställa tid, jag vet inte varför jag tycker att det är så jobbigt, men jag har alltid tyckt att det är jobbigt och ännu svårare blir det här när man måste ta sig förbi de inte engelskkunniga personerna i receptionen innan man får en chans att prata med en engelskspråkig läkare. Men nu så kunde jag alltså bara traska två trappor ner och först träffa sjukgymnasten, som bland annat berättade för mig att jag skulle se till att ha tjockare grepp på mitt rack. Och senare på eftermiddagen fick jag träffa läkaren som skrev ut antiinflammationstabletter och ett tennisarmsskydd. Det där skyddet gjorde verkligen susen, eller är det en kombination med tabletterna kanske :) Men jag känner mig redan så otroligt mycket bättre i armen. Kanske finns det hopp för mig iallafall. Jag hoppas verkligen det. I fredags hade vi vårt nybildade tennislags första möte. Vi blir ett skönt gäng i Dusternbrooks 2. Damer över 30 lag. Mötet var mest ett informationsmöte för oss eftersom ingen av oss i laget har spelat i något lag förut så är det ju mycket nytt för oss. Jag satte mig förväntasfull och fast besluten om att jag skulle koncentrera mig och lyssna uppmärksamt hela tiden och hoppades på att jag skulle hänga med någorlunda i all information vi skulle få. Men jisses vilken kulspruta till talmaskin informationsdamen var utrustad med. Efter ca 20 sekunder insåg jag att det här skulle bli helt omöjligt, så det var bara att koppla av och luta sig bakåt och fast förlita sig på att jag blir informerad om det viktigaste efter hand. Jag tröstade mig lite med att även den heltyska tjejen som satt bredvid mig tyckte att det var lite svårt att hänga med i allt som sas. Men som sagt, det var kul att nu få träffa alla tjejer som ingår i vårt lag och jag tror att vi åtminstone kommer att ha roligt tillsammans, om det också innebär att vi kommer vara så framgångsrika sportsligt är jag inte alls lika övertygad om. Men vi är ju alla nybörjare vad det gäller matchspel så det kommer att bli en kul erfarenhet för oss hur det än går. Igår kom förresten hyresvärdens son med en jättefin orkidé till mig som en försenad födelsedagspresent. Han bad om ursäkt att de missat att gratulera mig på min dag när jag till och med befann mig i deras lägenhet på min födelsedag. Men jag som verkligen inte förväntat mig någon uppvaktning överhuvudtaget sa ju att jag redan fått en väldigt bra present i form av doktor och sjukgymnast av dem. Då bara skrattade han och sa att vi får vänta och se om du blir bra innan vi kan utvärdera hur bra presenten var. De är verkligen supergulliga våra hyresvärdar.

I lördags var det städdag på tennisklubben. Jag och Pär blev beordrade att ta hand om planen vid tennisväggen. Det skulle tas bort oönskad växtlighet runt om och cementplattan skulle mossbehandlas. Det var inte så betungande och efter en stunds arbete bli vi beordrade att innfinna oss i restaurangen för att äta ärtsoppa. Riktigt god ärtsoppa var det. Men det var första gången jag äter ärtsoppa som serveras med en stor winerkorv mitt i soppan.

I söndags var vi, tro det eller ej och tittade på seriespel i innebandy här i Kiel. Jag har till min förvåning upptäckt att det finns ett innebandylag här i stan. Jag gick med i deras facebooksida och fick på det sättet information om att herrlaget skulle spela sin sista omgång i Kiel när jag gick med i facebooksidan fick jag också ett meddelande från någon i klubben som undrade vem jag var och frågade om jag var intresserad av att spela. Jag svarade att jag var intresserad men först och främst i något slags veteranlag eftersom alla i damlaget är i ålder med mina baran.  Jag fick aldrig något svar, men efter matcherna var färdigspelade i går så gick jag ner och pratade med hon som verkade lite ansvarig för innebandyn i Schleswig Holstein. Hon berättade att det faktiskt fanns ett över 30 lag på andra sidan kanalen som bestod av både damer och herrar. Låter ju ganska bra. Precis det jag letat efter faktiskt. Får se om jag tar kontakt med dem senare. När jag stod och pratade med damen så kom det en tjej från damlaget fram och frågade om jag ver den som hade haft kontakt med dem via facebook. Det fick jag ju erkänna att det var. Hon sa att de gärna ville att jag kom och tränade med dem. Jag sa att jag var lite tveksam på grund av att jag var så mycket äldre och inte riktigt lika kvick och alert som jag en gång varit. Men hon tyckte ändå att jag skulle komma med och prova. Hon berättade också att damlaget gör sin slutspurt som lag just nu. Nästa år kommer de inte att anmäla något lag p.g.a. för få spelare. Så då tyckte jag att jag kunde ju komma ner och vara med lite grann i alla fall. Så i kväll ska jag för första gången på nästan fyra år få vädra min innebandyklubba igen. Tennisarmen då? Hur är det med den. Nja, för det första så är det ju mycket bättre just nu, för det andra så har jag spelat innebandy i 15 år utan att jag någonsin haft problem med min arm (många andra problem dock :) ) och när jag spred ut mossmedel med hjälp av en skurkvast i lördags så kändes det inte alls i armen. Det är helt enkelt inte de slags rörelserna i innebandy och skurning. Så jag tror att det kommer att gå bra vad det gäller den saken. Men känner jag av armen så kommer jag att avstå träningen. Jag vill inte riskera att det blir sämre igen. Jag återkommer med rapport om detta spektakel senare. Troligtvis kommer det att bli en rapport om hur jag blev frånsprungen av ett gäng 20-åriga tyska tjejer utrustade med innebandyklubba.

Matchomgångarna här spelas precis som vi spelade i Schweiz, man har alltså sammadrag där alla lag i gruppen samlas på samma plats under en dag och då varje lag spelar två matcher. Så vi fick chansen att se alla lag i killarnas grupp. Det var ganska skiftande kvalitet på lagen men det var riktigt kul att se den goda stämning som rådde mellan alla lag. Jag påpekade detta för damen jag pratade med och hon skrattade och sa att innebandygänget i Schleswig var så litet så alla kände alla och på så sätt kunde atmosfären vara så trevlig. Riktigt roligt att se att samtidigt som det betyder mycket att vinna så kan de applådera motståndarens lyckade manöver och skratta åt sina egna misstag. där tror jag att jag skulle ha lite problem faktiskt ;)

Annars så verkade det vara den stora båtsättarhelgen i helgen som passerat. När vi cyklade till affären i lördags möttes vi av tre kranbilar som körde i skytteltrafik mellan båtuppläggnignsplatsen och sporthamnen. Det är en stor dag för båtfolk kan jag tänka mig när båten äntligen få komma i vattnet igen.

Om man inte ägnar sig åt att sätta båten i sjön så kan man ju ägna sig åt lite renovering. i ett hus mittemot oss så har de länge hållit på att greja med några stora träd i trädgården. Men det var tydligen inte bara träden som skulle ner. En dag såg jag att de började riva garaget och ta ut dörrar och fönster ur huset. Jaha, en stor renovering på gång tänkte jag. Men det stannade inte där. Idag har hela övervåningen på huset åkt ner. De verkar ganska organiserade och vet nog vad de sysslar med. Men jag undrar ändå om inte grannen bredvid är lite orolig just nu. Det kan inte vara roligt att ha så stora glaspartier på sitt hus när det rivs ett helt hus precis bredvid. Men än så länge verkar det ha gått bra :)

Jag märker att det kommer nog inte komma någon utförlig rapport från Istanbul. Istället får det bli lite spridda skurar av bilder därifrån.

Pär framför Blå Moskén

Lägg märke till stenskärarens arbetskläder!

Mycket sten är det!

Ursäkta de något inåtlutande objekten Men jag orkar inte fixa till dessa förvrängningar just nu.

Åhh, jag måste ju berätta om Erikas lägenhet. Erika och hennes kompis Caroline har äntligen blivit erbjudna en lägenhet. Som ni kanske vet så går ju både Fredrik och Erika på högskolan i Halmstad. Den högskolan som jag och Pär gick på när vi träffades. Vi var den första årgången av elever som gick på det som är dagens högskola. Och nu går alltså båda våra barn där efter att ha flyttat omkring både inom och utom landet. Och nu ska Erika alltså flytta ihop med sin kompis i en lägenhet på Maratonvägen! Ja, det säger nog inte så många så mycket, men de ska bo på Maratonvägen 42 och på Maratonvägen 44 bodde jag när jag var ca 4-8 år. Nu ska hon alltså traska samma väg till skolan som jag gick under mina första två år i skolvärlden. Hon kommer att passera min lågstadieskola varje gång hon går till högskolan. Va, är det inte lite festligt? Jag menar, det finns många högskolor i Sverige att gå på och det finns många lägenheter i Halmstad, men ändå så hamnar hon på samma skola som jag gått och i nästan samma hus som jag tillbringade några av mina barndomsår. Det ska bli spännande att åka dit och hälsa på henne och titta på området igen.

Nej, nu får det räcka för denna gång. Jag vill inte fresta min arm med för långa stunder vid datorn.

Jag återkommer nog med en rapport om kvällens äventyr på innebandyplanen. Och tack än en gång för alla grattishälsningar jag fått.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie