Marie Leander

Denna veckan har det inte blivit någon tennis alls. Efter min drygt elva kilometer långa promenad för någon vecka sedan så fick jag ett litet ynkligt skoskav på vristen. Det har jag sedan fortsatt att skava på ett par gånger. Men när vi gick in till stan för knappt två veckor sedan så gjorde det riktigt ont, jag förstod inte riktigt varför det plötsligt började göra så ont efter så lång tid. Men sen såg jag att det började bli rött runt skavet och efterhand så började foten svullna mer och mer. På tisdagen hade jag som jag skrev i mitt förra inlägg chans att få en privatlektion och det var så kul och armen kändes ju jättebra, men vad som däremot inte kändes bra var foten som var ganska svullen. På natten efter hade jag så ont i foten så att jag inte kunde ha täckte på foten. Så fort täcket la sig på foten så gjorde det superont. Men jag gav mig iväg på tennisen på onsdag morgon ändå. Likaså var jag med på cardiotennisen 2 timmar på torsdagen. Det kändes inte helt bekvämt men det gick. Men någonstans i huvudet var det en röst som sa att det nog inte var så smart.

På fredagen såg foten ut så här och i det skicket hade jag spelat tennis i tre dagar.

Min förhoppning var förstås att kroppen skulle klara av och ta hand om denna infektion alldeles själv. Men på fredagen fick jag lite panik och ringde en läkare och förklarade läget. Han tyckte jag skulle komma dit direkt och såg till att ta emot mig fast det egentligen var fullt. Väl hos läkaren så konstaterade han förstås en kraftig infektion och gav mig stora tabletter med antibiotika. Samtidigt sa han till mig att jag skulle vila foten så mycket som möjligt och absolut inte spela tennis. Han bara skakade på huvudet åt mig när jag berättade att jag spelat tre dagar på raken med foten i det skicket.

Så lagträningen på lördagen fick jag avstå och likaså både träningen på onsdagen och torsdagen. Får se hur jag gör med lagträningen i morgon. Men nu är foten mycket bättre även fast den inte är helt återställd ännu. Men jag hoppas och tror att allt är normalt nästa vecka.

I söndags åkte jag och Pär iväg till ett kattpensionat för att se om det kan vara ett alternativ för Pisen. Det var en stor bondgård full av djur av alla de slag. Det fans två alternativ att välja på. Antingen så var hon i ett rum tillsammans med andra katter och fri tillgång till utgång till en stor inhängnad utegård. Eller så kunde hon vara ensam i en bur på ca 3 kvm full med massa leksaker och klättergrejer. Men där fanns ingen möjlighet att vara ute och det kändes väldigt isolerat även fast det fanns fler burar i rummet med katter i. Så vi valde att boka en plats tillsammans med andra katter och med möjlighet att gå ut. Jag berättade att hon inte gillar andra katter. Men ägaren trodde att det skulle gå bra eftersom ingen av alla katterna var på hemmaplan. Så vi får hoppas på det, annars så får hon flytta henne till ett singelrum :)

Annars så har jag tillbringat en del timmar i soffan och tittat på några avsnitt av bildbehandlingskursen.

I söndags var jag med Nora och Ula på handbollsmatch. Det var THW som spelade en vänskapsmatch mot Köpenhamn Kolding. Det är ju i det laget som Kim Andersson spelar. Han har ju spelat i THW i många säsonger och är otroligt populär här i Kiel. Det var inget som man kunde ta fel på. Vilka otroligt fina hyllningar han fick när han kom tillbaka till Sparkasse arena. Det spelade ingen roll att han spelade för motståndarlaget, publiken ville se mål från Kim ändå. Jag fick ståpäls när man hörde publikens hyllningar för Kim. Lite skillnad på det som kan uppstå i fotbollen ibland där publiken tycker att en spelare har svikit om han bytt lag och buar ut personen ifråga när han återvänder till arenan. Men det tillhör förhoppningsvis undantagsfallen hoppas jag. Det förekommer nog hyllningar också i fotbollen.

Ja denna veckan har varit en slö vecka, ingen träning alls. Får försöka komma igen nästa vecka, både med gymmet och tennisen.

Ha en go helg alla vänner.

Ta hand om varandra

Kram /Marie

Idag har jag haft privatlektion i tennis för första gången på evigheter Jag är så glad att jag kan gå ifrån en timmes intensiv tennis utan att ha ont i armen. Jag vet att det snabbt kan vända, men jag gläds åt varje dag det känns bra.

I lördags hade jag först träning med laget en timme sen var det dags för Kuddel-Muddel. Med Kuddel-Muddel menas att man spelar ett antal dubbelmatcher med olika partner. Sen räknas resultaten ihop för alla sina matcher och det blir en kvinnlig och en manlig vinnare. I år var det tydligen deltagarrekord och vi var över 40 personer. Jag spelade tre matcher och vann två med stora siffror, den tredje matchen förlorade jag lika stort. Det resultatet gav inget pris men jag är riktigt nöjd med dagen. Och återigen, jag är superglad över att jag kunde spela tre 40-minutersmatcher utan att få ont.

På kvällen var det dags för prisutdelning och Grünkohlessen. Det blev en trevlig kväll i trevligt sällskap. Det är lite svårt att hänga med på tyskan men som tur är pratar många engelska. Jag får väl erkänna att jag inte åt särskilt mycket grönkål, men som tur var fanns det korv och potatis också.

Första veckan i april ska vi åka till Mallorca på tennisläger med klubben. Det ser jag verkligen fram emot och håller tummarna att kroppen håller sig i skick. Just nu är vårt största problem inför resan vart Lillpisen ska ta vägen. Vi funderar lite på att hitta ett kattpensionat. Jag har hittat några på nätet, men inte lyckats hitta några omdömen om dem. Jag har lite svårt att se att Pisen skulle trivas på ett pensionat, men om alternativet är att vara ensam i lägenheten en hel vecka och någon bara kommer och ger henne mat en gång om dagen så kanske ett pensionat är det bästa alternativet. Ja, vi får fundera på det. Har ni några förslag så framför gärna dem till oss. I vilket fall som helst så blir Pisen bara gosigare och gosigare för varje dag. Nu händer det med jämna mellanrum att hon ligger i knät och spinner en stund när man sitter och tittar på tv. Och i natt sov hon på min kudde nästan hela natten. Till och med Pärs knä duger bra nuförtiden. Häromkvällen låg hon så gott och snarkade i hans knä när han tittade på Paris SG på tv.

Annars har det inte hänt så mycket här. Jag har varit på gymmet ett antal gånger och vi går på våra promenader och är nöjda och glada med det. Vi njuter för fullt över att kunna gå eller cykla till så många ställen. I Houston och Beijing så var det inte helt lätt att ta sig fram utan bil. Det gick väl i och för sig att cykla i Beijing vilket vi gjorde mycket, men vi bodde en bit utanför stan så så fort man ville in till stan så var det andra alternativ som gällde. I Houston så var det nästan med livet som insats man cyklade till en restaurang eller affär. Bilisterna tutade på en och tyckte man var en trafikfara när man cyklade på vägarna. Det fanns många fina cykelvägar, men de var bara till för att cykla som en utflykt eller motion, inte för att ta sig från punkt a till b.

Bildbehandlingskursen håller jag fortfarande vid liv. Nu har jag kommit till en punkt där jag ska skicka in ett arbete. Att göra själva bildbehandlingsdelen är inget som bekymrar mig, men som vanligt ska man tjata en massa goja om varför man gör si och varför man gör så. Vad var tanken här och vad ville du uppnå med bilden innan jag började. Sådan är ju inte jag, jag gillar att dra i reglagen tills jag tycker att det blir ett bra resultat. Vad jag tycker är ett bra resultat är inget jag vet i förväg. Hur i hela friden ska man då kunna berätta om vad man tänkte innan man började med jobbet om man inte hade någon tanke. Känns väldigt krystat för min del, men så är det ju med alla kurser man går. Allt ska analyseras och sättas ner på pränt. Jag som bara vill göra jobbet, inte skriva om varför. Ni som känner mig veta att jag absolut inte är något konstnärligt lagd alls, utan jag fokuserar mer på tekniken. Verkar som man skulle behöva lite mer av båda delarna för att känna sig bekväm i detta. Jaja, det blir väl bra till slut. Men måste tillägga att jag tycker att lektionerna är riktigt riktigt bra. Jag har ju gått ett par distanskurser nu och denna kursen är helt outstanding vad det gäller lektioner. Ett riktigt nöje att slå sig ner att njuta av dessa grabbar och deras otroliga kunskap.

Nu ska jag försöka fixa till en liten middag till mig och Pär, ännu en av mina inte allt för starka sidor :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Nu har vi varit tillbaka i Kiel sedan två och en halv vecka ungefär och dagarna går sin gilla gång, inte så mycket som händer. Men jag har vaknat till några fina mornar här. Det är sådan skillnad på utsikten från vårt sovrumsfönster nu på vintern mot vad det är när det är löv på träden.

Jag har kommit igång med tennisen igen. Har ni hört det förut? Innan jul så spelade jag några lördagar med laget och några onsdagar med Susanne. Nu när jag kom tillbaka efter jul så bestämde jag mig för att testa att vara med på cardiotennisen också. Jag har hunnit med två cardiotorsdagar så här långt och varje dag väntar jag på att smärtan i armen ska komma tillbaka. Men än så länge har det inte hänt. Men jag litar fortfarande inte helt på armen och tar en dag i taget. På lördag är det tänkt att jag ska vara med på klubbens Kuddel-Muddel turnering. Kuddel-Muddel innebär att man spelar dubbelmatcher med olika partners i varje match där man samlar personliga poäng. Sen räknar de ut en kvinnlig och en manlig vinnare. Jag och Pär var ju med förra året och då lyckades jag på något märkligt sätt komma på tredje plats. Om jag ska kunna upprepa det i år får jag nog börja träna servar. Jag har inte servat en enda boll sedan i maj.

Naturligtvis fortsätter vi vårt promenerande här i Kiel. Förra söndagen bestämde vi oss att passa på att gå ut när solen tittade fram. Solen var framme i början av vår promenad. Men när vi kom ner till vattnet så började det plötsligt snöa igen. Det gjorde inte oss så mycket, vi var välklädda. Värre var det för en del optimistiska joggare som helt klart inte väntat sig snö. Men jag kan inte alls förstå varför folk väljer att springa både barbent och kortärmat när det bara är ett par plusgrader ute.

Målet för vår promenad var restaurangen Louf där vi tänkte äta en sen lunch. I och med det hastiga och häftiga snövädret var vi inte precis ensamma om den tanken. Det var nog många som slank in där för att ta skydd mot snön. När vi kom dit så satt det förstås många ute på uteserveringen och åt. Det är inte så konstigt, det gör det jämt. Där finns både värmare och tak så det är ok att sitta där. Men vad var lite märkligare vara att det satt folk i strandkorgarna utanför taket och fikade. Det gick väl an för de som satt i korgarna med en filt över knäna. Men jag tyckte ganska synd om servitörerna som behövde stå ute i snöfallet och servera. När vi gick ut från restaurangen hade de dock stängt strandkorgsserveringen som väl var. Vi hade turen att få ett bord inne i restaurangen och jag njöt av att äta deras Lammsallad. Det bästa med den salladen är deras dressing. Den är helt underbart god. Jag skulle kunna sitta och äta bara dressing och bröd där. Men det skulle nog inte vara så hälsosamt så det är bäst att jag avstår från det :)

I onsdags eftermiddag bestämde jag mig plötsligt för att ta en långpromenad (lång för mig i varje fall). Jag tog med mig kameran och började traska mot bron över kanalen. Det var ganska kallt så det gällde att hålla någorlunda högt tempo för att inte frysa allt för mycket.

På väg upp till bron stötte jag på den här lilla bostaden.

När jag väl var uppe på bron så var det som vanligt några skepp som var på väg antingen ut från eller in i kanalen.

På vägen tillbaka så upptäckte jag en liten väg som gjorde att jag kunde gå under bron och ta mig upp på andra sidan.

Det mörknar fort och jag kunde njuta av att se på när solen försvann ner bakom träden.

På hemvägen gick jag förbi Famila och passade på att slinka in där och ta en kisspaus innan jag fortsatte de sista kilometrarna hem.

Efter att fått kissa kände jag mig redo att ta ytterligare en omväg på hemvägen. Jag gick ner till Förde och fick plötsligt syn på ett konstverk, eller vad man nu kallar det, som jag inte sett förut. Jag är helt säker på att det stått där länge, det är bara jag som inte sett det helt enkelt. Märkligt vad man kan missa fast jag gått förbi här många gånger. Vet inte riktigt vad det föreställer och inte tycker jag den är fin heller, men det spelar ju inte så stor roll.

Plötsligt när jag står där och kollar in plåtskapelsen så fylls himlen av fåglar. Alla var de på väg mot de närliggande träden.

Det är egentligen inte särskilt fint nere vid förde. Industriområde och militärt område om vartannat. Men i rätt ljus så kan till och med en marinbas se fin ut.

Nu hade det börjat bli riktigt kyligt ute och det var väl också lite blåsigare nere vid vattnet så det var dags att skynda sig hem. Såklart hade jag haft iSmoothRun igång så att jag kunde mäta min promenad. 11.3 kilometer slutade den på. Jag vet att det är många som går mycket mer än det varje dag, men för mig var det en lång promenad.

Nu i lördags tränade jag först tennis med mitt lag, sen blev det lite soffhäng med vinterstudion och tennis. Men efter en lätt lunch gick jag och Pär ut på en ny promenad. Vi gick bort till kanalen nere i Wik och tog den lilla färjan över. Sp nu fick jag se bron från en annan vinkel.

Vi tog som sagt den lilla färjan över kanalen och gick en liten runda på den sidan. När vi var i Kiel på tittresa så hade vi en lägenhet på på den här sidan som vi eventuellt skulle titta på. Men efter att ha tagit en promenad i området innan det var dags att se lägenheten så bestämde vi oss för att det inte alls var vad vi ville. Holtenau är jättefint och mysigt på alla sätt. Men det var inte det vi var ute efter. Vi ville ju kunna promenera eller cykla till shopping och restauranger. Precis så som vi bor nu alltså. När vi nu promenerade här igen så kände vi oss båda väldigt nöjda över att vi valt bort detta område. Men som sagt, det är riktigt fint och mysigt där så jag förstår att det finns många som vill bo där, det passar inte oss just nu bara.

Efter vår korta promenad så gick vi tillbaka till färjan och åkte tillbaka till vår sida av kanalen. Väl där var vi lite lata och hoppade på bussen och kortade vår promenad hem med några kilometer. Men det blev ändå en promenad på nästan 8 kilometer allt som allt.

Igår var vi på gymmet en sväng och det känns idag i mina armar. Jag behöver nog träna mina stackars armar lite :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram/Marie

Kanske dags att fortsätta att dokumentera vår tid i Sverige. Just nu är det ju så mycket tennis på tv så det är inte helt lätt att hinna med bloggen :)

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så var det tre gnistrande dagar i Svarttjärn under tiden vi var där och vi missade alla tre. Andra gnistrande dagen var fredagen innan nyårsafton. Anledningen att vi inte kom ut i det underbara vädret på förmiddagen var att el och rör-Ove var hos oss för att diskutera några småjobb som behöver göras hos oss under våren. Bland annat så ska en mycket större varmvattenberedare installeras så att man äntligen kan duscha i varmt vatten mer än två minuter åt gången. När sen Ove åkt hem så var det dags för oss att sätta oss i bilen för avresa till Karlstad. Och skulle någon ha glömt hur vår utsikt från köket ser ut så kommer här en bild på hur det såg ut på fredag förmiddag innan vi åkte iväg :)

I Karlstad stod shopping, elitseriehockey och inspektion av Stigs nya lägenhet på programmet.

Shoppingen bestod av att vi köpte en byrå på rea till vårt sovrum på övervåningen och två par isdubbar.

Efter shoppingen var det dags att inspektera Stigs lägenhet och också sammanstråla med de andra släktingarna som skulle på hockey. Men innan vi begav oss till Löfbergs Arena så bjöd Stig oss alla på mat och en del av gänget hann även med att prova biljardbordet.

Vi var åtta i vårt gäng som åkte på hockey. Det var nog första gången för mig som jag kollade på elitseriehockey. Jag har sett en hel del matcher i Schweiziska ligan och ett par matcher i NHL men som sagt, ingen elitseriematch. Färjestad mötte Brynäs och jag hejade förstås på Färjestad där Andreas är assisterande tränare. Färjestad vann till slut och jag var nöjd och glad.

Efter matchen åkte vi tillbaka till Stig och åt kvällsmat och tjatade i några timmar.

När vi åkte hemåt runt midnatt så mötte vi snövädret och fick en vintrig hemresa. Men vi kom alla hem utan problem.

På lördagen tänkte jag vara duktig och skruva ihop vår nya byrå. Men eftersom det visade sig att vi slängt vår gamla skruvdragare och det var ca 150 skruvar att skruva i så var jag förståndig nog att spara min tennisarmbåge tills jag fick assistans. Det var ingen IKEA-byrå vi köpt vilket märktes på antal delar och tidsåtgången för att få ihop det hela. Men det verkade vara bra kvalitet på möbeln och efter några timmars skruvande av mig och Pär så stod byrån på plats.

På söndagen hade vi tänkt att åka in till Bengtsfors för att fylla på kyl och skafferi, men efter en titt ut på uppfarten så la vi ner det projektet. Kändes inte helt lockande att köra ner för en backe med blankis. Och vi misstänkte att stora grusvägen såg likadan ut.

Istället för att åka och handla så roade vi oss med att såga ner alla granarna på det lilla berget. Visserligen var inte alla granar våra, men vad tusan, vi har ju redan knyckt våra julgranar där så varför inte fortsätta att såga ner grannens granar. Nej, jag bara skojar, vi frågade allt om lov innan vi sågade ner dem.

Det var ett fyrtiotal granar som sågades ner, så det var ju tur att de inte var så stora. Då hade det varit betydligt jobbigare att släpa ihop allt i högar.

På kvällen var planen att göra en stor brasa av alltihop. Men det var alldeles för blött för att få det till att brinna ordentligt.

På nyårsaftons förmiddag fanns det ingen återvändo, vi var tvungna att åka in och handla. Isen hade smält undan ganska bra så det var inga problem att ta sig till Bengtsfors.

Pär lyckades att smita ifrån den urtråkiga handlingen genom att åka och hälsa på en gammal kompis. Som vanligt krävdes det besök till både ICA och Konsum innan vi hittade allt vi ville köpa. Väl hemma igen så var det dags att sätta igång och förbereda nyårsmaten. Fredrik och Erika skulle fira hos ungdomarna uppe hos Utters. Kristina räknades inte in bland ungdomarna utan kom upp till Ulvåsa och firade tillsammans med oss och Bosse.

Nyårskvällen var lugn och trevlig med god mat och trevligt sällskap.

Det nya året började vi med en lugn morgon med en stadig frukost tillsammans med Bosse och Kristina. Sen begav sig gästerna iväg på en skogspromenad medan jag och Pär blev upphämtade av Björnlidsstugans tilltänkta köpare. Vi åkte bil fram till skogsvägen, men den dryga sista kilometern fick vi pulsa i den tunga snön.

Målet med promenaden var att Pär, Peter och Klas skulle diskutera nya gränser och ev ett bygge av en ny skogsväg.

I denna stugan i Björnliden bodde vi under två somrar när barnen var små. Fredrik var ett resp två år. Utedass, ingen el och inget rinnande vatten hade vi. Men det fungerade att bo där under några sommarmånader. Men när barnen blev lite äldre så kändes det ganska isolerat att bo mitt ute i skogen och då beslutade vi oss för att påbörja Ulvåsaprojektet.

Sedan vi slutade att vara i vår stuga så har den stått helt tom. Men Klas fina stuga och även den tredje stugan i Björnliden har haft gäster under några sommarveckor varje år. Men nu är planen alltså att Peter ska köpa vår stuga och ta hand om den på bästa sätt och skaffa sig en egen liten oas i skogen. Nu gäller det bara att lantmäteriet tycker som vi för att det ska gå i lås.

Resten av dagen och kvällen bestod av det trista arbetet att städa, packa och förbereda stängning av Ulvåsa inför hemresan nästa dag.

Den tredje vackra gnistrande dagen var således vår hemresedag. Blev således ingen promenad i solskenet denna dag heller. Men ifall det är någon som undrar hur det vackra vädret såg ut så kommer förstås här en bild :-)

Resan hem blev ju som jag skrivit tidigare lite stressig pga av köer efter en bilolycka som gjorde att Fredrik kom försent till incheckningen och kom med planet på nåder. Tur att Landvetter är en liten flygplats.

Erika och hennes älgfärs kom med ett tåg till Halmstad och vi övriga tre checkade så småningom in på Stenafärjan. Lillpisen tog genast sin plats under täcket medan vi andra två käkade gott i restaurangen.

Ja, då har jag nog fått med det viktigaste från vår Sverigeresa och nu kan jag återgå till min tyska vardag här på bloggen.

Men det får bli en annan dag. Nu ska jag koncentrera mig lite på de tre sista minuterna på matchen mellan Bordeaux och Paris. Fredrik och hans kompis sitter på läktaren i Bordeaux i regnet och har fått se Zlatan göra mål.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Just när jag började fundera på att söka upp sängen ungefär vid midnatt natten till fredagen efter julafton så kom Pär med den utmärkta iden att gå ut på en promenad i månskenet. Sagt och gjort. Vi klädde oss för kylan, det var ca 15 minusgrader ute och det är vi ju inte riktigt vana vid nu längre. Jag tog förstås med mig kameran och stativet ut på promenaden.

Där ute var det helt otroligt fint. Utan måne och utan snö så skulle det vara becksvart och man skulle haft mycket svårt att se vägen utan ficklampa. Men nu var det nästan dagsljus, helt otroligt. Snön var gnistrande i månskenet. Tyvärr så lyckades jag inte alls göra det vackra rättvist i mina foton, så ni får tänka er mycket mer gnister på alla fotona för att komma i närheten av det vi såg.