Marie Leander

Jag vaknade klockan 4, en kvart innan klockan ringde. Oavsett om klockan är tio eller fyra när jag ska gå upp så infinner sig genast en härlig känsla i kroppen när jag inser att jag faktiskt somnade nästan direkt när jag la mig och sedan sov hela natten. Det spelar ingen roll om det innebär att jag sovit två timmar eller tio timmar, bara vetskapen att jag sovit de timmar som faktiskt funnits till förfogande ger mig en riktigt bra start på dagen. Så var det denna morgon. Härlig känsla!

Efter att vi alla mer eller mindre morgonpigga fyllt termosen med kaffe och stoppat en macka i fickan så var vi redo för ytterligare en fotomorgon. Mina förväntnigar var inte särskilt högt ställda eftersom vi skulle åka tillbaka till samma ställe vi var på kvällen innan och det inte hade fungerat topp för mig. Men det är bra ibland att gå in med låga förväntningar. Det är ju stor chans att det blir bättre än man tror då. Och det blev det. Till en början var jag lite tveksam. Jag tog några bilder, granskade dem och då plötsligt hände något. Wow, vilket ljus!! Var det verkligen samma ställe vi var på kvällen innan? Nu blir det många bilder men det får ni stå ut med.

Efter att ha fotograferat dessa stenar ute i havet en stund så traskade jag bort till den del av stranden som betod av stenar istället för sand. Och där blev jag sittande. Det var inte helt lätt att hitta något lämpligt ställe att ställa stativet, men med lite krånglande gick det.

Jag som aldrig varit ute och fotograferat innan solen gått upp förut (bortsett från igår då) är helt överväldigad. Jag har aldrig förstått hur man kan få några bilder när det knappt finns något ljus. Nu  har jag lärt mig. STATIV!!! Jo, jag visste väl det redan innan, men ni som känner mig vet ju att jag är en ganska otålig person och allt ska gå snabbt och lätt annars så kan det kvitta. Så går det inte att tänka med stativ, så ibland sattes mitt tålamod på prov, men när jag såg resultatet så var det bara att inse att det är stativ som gäller, punkt slut.

Jag var helt betagen där jag satt och försökte hitta både linjer, former, ljus och rena hörn och allt man ska tänka på, så när jag plötsligt såg solen komma upp ovanför horisonten blev jag alldeles paff. Va, hade inte den kommit upp för längesedan, hur kan vi då ha haft sådant härligt ljus. Ja ni ser att det är en novis ni har att göra med.

Så plötsligt hade solen gått upp och allt förändrades igen. Tänk vad man får vara med om, om man bara går ut i tid.

Peter väntade på mig som var längst bort från gänget och sen visade han mig en annan väg upp till heden. På vägen upp gick vi igenom en skog som badade i guld.

Väl uppe på heden så tänkte jag att jag skulle göra ytterligare ett försök med makroobjektivet. Det gick som det brukar, inte så bra alltså. Jag ger det alldeles för lite tid känner jag. Jag borde någon gång gå ut alldeles själv och bara fokusera på makro utan någon som helst stress. Men det känns ändå ganska bra att jag hyrde detta objektiv. Nu vet jag att jag gärna vill ha ett riktigt makroobjektiv, men att det inte står högst upp på listan för tillfället. Och jag måste verkligen ge ett stort plus till Zoomyrentals här i Tyskland. Det var så himla smidigt att hyra av dem. Objektivet kom på avtalad tid, alla etiketter för returen var förberedda och returen var redan bokad hos DHL. Det enda jag behövde göra var att packa ner grejerna i lådan och klistra på den färdigskrivna etiketten. Lådan gick iväg igår och idag runt lunch fick jag ett mail där de bekräftade att objektivet hade kommit fram i god ordning. Det blir absolut dem jag hyr av när jag ska åka till Sydafrika. Om det inte är någon innan dess som gärna känner att de vill ge mig ett riktigt fint zoomobjektiv vill säga :) Men det tror jag inte kommer att hända så jag satsar på att hyra :)

Innan vi begav oss till bilarna igen lyckades jag fånga några av deltagarna på bild. Jag som brukar dokumentera det mesta i min omgivning kom på när det redan var försent att jag har t.ex. inte en enda bild på vårt trevliga boende och bara några få bilder på några av deltagarna. Inte min stil. Skärpning, det är ju ändå dokumentärfotogrferingen som jag brukar pyssla mest med för att ha bilder till min digitala dagbok, alltså den som ni just nu sitter och läser i.

Ja, det var min sista bild från denna workshop. Vi åkte tillbaka till boendet och åt frukost och sedan var det bildbehandling som gällde och den svåra processen att välja ut dagens bild till bildkritiken som vi skulle ha innan lunch. Dagens bildkritik var minst lika givande som dagen innan. Jag skulle vilja lyssna på bildkritik varje dag tror jag:) Än en gång slås jag av hur olika bilder vi alla presenterar fast vi alla har varit på samma plats. Det är omöjligt att inte bli inspirerad av de andras fotograferande.

Efter en god lunch med efterföljande kaffe var det så dags att säga hej då. Vilken helg det varit! Den motsvarade mer än väl mina högt ställda förväntningar. Att jag hade så höga förväntningar får jag skylla Elisabeth Landberger för. Det är hon som varmt rekommenderade Patrik Larssons workshops för mig. Tack Elisabeth för att du gjorde mig uppmärksam på Patrik och hans kurser. Att sen Peter var med gjorde ju inte saken sämre, vilket härligt team dessa två killar var. Jag kan varmt rekommendera er att gå någon workshop för Patrik.  Nu återstår det för mig att välja ut en bild att skicka till Patrik innan söndag. Ni förstår vilken ångest det innebär för mig va? Nejdå, det ska nog gå bra till slut:) Är ni nyfikna på att titta på Peters sida så hittar ni den här.

Om jag ska försöka mig på att tala om vilken av de fyra fototillfällena vi hade som var bäst så måste jag säga att det var den sista, morgonen nere vid Stens huvud alltså. Visst, morgonen i Brösarps backar var också helt otrolig, men där insåg man ju redan när man gick upp där att det skulle bli något alldeles extra. Det räckte ju att se sig om och insupa den trolska dimman och det härliga ljuset. Att man sen lyckades fånga en liten del av det på bild gjorde ju inte saken sämre. Nej ,det som gör att jag skattar den sista morgonen högre är att den kom så oväntat för mig. Det var inte förrän jag fick se bilderna i kameran som jag riktigt vaknade till, och ännu bättre blev det när jag fick in dem i datorn. Nej det var verkligen en aha-upplevelse för mig som jag är väldigt glad över att få varit med om. Tusen tack Patrik, Peter och alla härliga tjejer för att ni gjorde min helg så bra.

Nu ska jag packa lite inför resan till Dresden i morgon. Det ska bli trevligt, Pär har hört mycket gott om Dresden så vi hoppas på uppehåll så att vi kan strosa runt i stan. Det enda negativa med att åka iväg är att jag missar fredagens lagträning i tennis och en mixturnering som jag hade siktat på att föröka vara med på. Jag har ju aldrig spelat en ”riktig” turnering någon gång så det hade varit lite roligt. Men nu får jag satsa på singelturneringen som kommer sista helgen i september istället, men det är ju lite läskigare då man är helt själv på sin sida av planen:)

Patrik har lovat att komma och bo hos Pisen (tennisPatrik alltså, inte fotoPatrik) så det är ju bra att hon slipper vara ensam. Patrik är en av de få manliga besökare som hon inte är rädd för så det blir toppen.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

 

Efter vår fina morgon i Brösarps backar så var det mest bildredigering som gällde för min del. Målet var att välja ut två bilder som skulle visas på eftermiddagens bildkritik. Efter mycket vånda så kunde jag till slut välja ut två stycken. Bildkritiken är otroligt givande, inte bara för att man får kritik på sin egen bild utan även för att man får höra kritik på andras bilder. Och med kritik menar jag såklart både positiv och negativ. Det är så inspirerande att se de andras bilder och höra Patrik och Peter prata om dem. Man lär sig massor av att titta på andras bilder. Vi fick verkligen se många härliga bilder den eftermiddagen. Riktigt kul var det.

Efter middagen så var det dags att ge sig ut med kameran igen. Denna gång gick resan ut till Stens huvud. Jag måste erkänna att jag inte kände mig 100% taggad inför uppgiften. Jag tror lite att det berodde på den underbara morgonen vi hade haft. Det var liksom svårt att toppa det. Sen såg jag inget direkt som jag fastnade för att fotografera. Jag gick mest runt på måfå och knäppte några bilder. Och hittade man någon ställe man ville slå sig ner på så var det oftast någon annan deltagare i vägen för den tänkta bilden. Men så är det ju när man är en grupp på en begränsad yta, fast man försöker att visa varandra hänsyn så är det svårt att inte vara i vägen för någon. Ibland känns det också som man följer i någons annans fotspår och inte kan hitta något eget, men så blir det ju. Man ser samma saker och fastnar på samma ställen. Jag försökte ändå att gå undan en liten stund för att vara i vägen så lite som möjligt och öven försöka hitta något eget. Det gick inget vidare.

Efter en stund uppe på ljungheden gick jag ner till havet för att se om jag hittade något där. Men det var inget som lockade mig denna kväll. En av uppgifterna var att hitta något ställe vi ville fotografera ifrån nästa morgon då vi skulle vara där i soluppgången. Jag hittade inget ställe och hade inte så stora förhoppningar om morgondagen, men tänkte att det kanske löser sig när man sovit på saken.

När solen gått ner och mörkret lagt sig så samlade vi ihop oss och åkte tillbaka till boendet. Nu kanske ni tror att jag tyckte att kvällen var ganska misslyckad för min del. Men nej, så är det inte alls. Man lär väl sig någonting varje gång även om man inte blir helnöjd med resultatet. Tänk om man bara skulle ha helt fantastiska fototillfällen varje gång man gav sig ut. Det skulle nog bli ganska tråkigt i längden.

När vi var tillbaka blev det en liten stunds häng i soffan med de andra, men när körslaget kom på på tv:n så drog jag mig tillbaka. Jag hade trots allt bara slumrat några timmar sedan i fredags morse. Så det var med en lite förhoppning om att jag faktiskt skulle kunna sova som jag gick och la mig.

Klockan ställdes så klart på kl. 4.15 och hur det gick med sömnen tar jag nästa gång.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Klockan stod på ringning kl. 4.15 denna lördagsmorgon. Natten hade som förväntat blivit ganska sömnlös. Slumrade lite emellanåt men annars så var jag mest vaken. Så när klockan ringde så var det ganska gott att stiga upp och komma iväg.

Vi körde iväg till Brösarps backar och lyckades nog väcka alla personer i de husbilar som tvärparkerat på parkeringen. Men jag känner nog lite att de fick skylla sig själva när de occuperat nästan hela parkeringen på ett känt utflyktsmål. Inte kan de få räkna med att få sova då.

Det var fortfarande ganska mörkt när vi klev in i kohagen och började vår promenad upp på kullarna. Peter med den starka pannlampan tog täten och jag var ganska imponerad över att han höll sig så cool när vi passerade alla dessa tjurar och kossor som stod och stirrade på oss på väldigt nära håll när vi passerade dem i mörkret. Det kändes inte riktigt som om man helt kunde lita på dem. Jag var glad att inte behöva gå först i varje fall.

Men de var nog ganska snälla och vana vid att tokiga människor kliver in i deras hage innan solen gått upp så de lät oss hållas.

Vi delade upp oss på två olika kullar och riggade upp stativ och kamera och började fotografera. I början var det riktigt mörkt, men redan då såg man den härliga dimma som omslöt kullarna.

Det var helt magiskt att stå där uppe och se hur landskapet framför en förändrades i takt med dimmans förflyttning och solens uppgång. Och plötsligt tittade solen fram i horisonten, vilken känsla!

Plötsligt badade dimman i ett rött och gult skimmer. Det är tur att man har det på bild annars är det svårt att fatta att man varit med om det. Även om jag inte lyckas fånga känslan däruppe fullt ut så kan man ändå ana att det var mäktigt.

Men det gäller att vara snabb för bara en liten stund senare är allt det magiska över. Nej, kanske inte helt, för landskapet är ju fortfarande väldigt vackert. Men det magiska ljuset är borta och dimman har lättat. Jag börjar förstå det där om att man måste vara ute i god tid innan solen går upp.

Plötsligt var det en tjur som visade stort intresse för min ensamma kameraväska. Han tittade på den länge och närmade sig den sakta men säkert.  Jag vågade inte riktigt chansa på att han skulle låta bli den så jag gick och hämtade den.

När den intressanta kameraväskan var borta så hittade snart tjuren något annat intressant. Han spände ögonen i Peter och närmade sig sakta men säkert både Peter och hans kamera. Då kände Peter att det var dags att gå därifrån och packade snabbt ihop sina grejer :)

Lagom till allt det magiska ljuset försvunnit och dimman lättat började våra tomma magar göra sig påminda. Vi packade in oss i bilarna och lyckades nog återigen väcka de sovande turisterna i husbilarna. Väl tillbaka vid vårt boende så var det ett saligt gäng som satte sig och åt en god och välbehövlig frukost. Vi var nog alla väldigt tagna av denna morgon vi fått uppleva. Det gäller att ha tur, det räcker liksom inte med att gå upp tidigt och vara tidigt på plats. Väderförhållandena måste också vara de perfekta för att detta fenomen ska uppstå. Vi hade verkligen tur och vi kommer nog alla att leva på det länge.

Efter frukost var de några som passade på att sova lite. Men eftersom jag har så stora problem med att sova på nätterna så är det ingen god ide för mig att sova på dagen. Då är ju chansen att få sova på natten ännu mindre. Så jag ägnade förmiddagen åt att kolla igenom mina bilder och välja ut två bilder till eftermiddagens bildkritik. Ni som känner mig vet ju att jag lider av svår beslutsångest så det är en tuff process för mig. Men till slut måste man ju välja, och tänk, till slut lyckades till och med jag bli klar :)

Innan det var dags för kvällens fotoutflykt hann vi med att äta både lunch och middag på vårt boende. Vi bjöds på enkla men väldigt goda måltider. Det var en fröjd att slå sig ner och bli serverade denna goda mat. Visserligen var det ingen Texasstorlek på portionerna, men det var nog bra det, för då hade man ätit alldeles för mycket.

Jag återkommer med redovisning av kvällen senare.

Ha det gott och ta väl han dom varandra.

Kram /Marie