Marie Leander

Just nu sitter jag på Scandic Hotell i Malmö och har ätit en god frukost efter att ha sovit som en stock hela natten. Det tar på krafterna att vara på workshop. Helgen har varit helt fantastisk och jag har lärt mig massor. Det blir en rapport om helgen när jag är tillbaka i Kiel men tills dess kan jag varmt rekommendera Patrik Larsson om ni är sugna på att gå på fotokurs eller workshop. Med sig på kursen hade han också Peter Nilsson som assistent. Dessa två grabbar gjorde tillsammans ett otroligt bra jobb och vi var alla supernöjda. Oavsett nivå så lär man sig massor.

Så jag återkommer med några av mina bilder från helgen senare. Nu ska jag visa min bild som jag i torsdags vann en delfinal i Afro-Caribbeans fototävling med. Ni på facebook har redan sett den till leda antar jag, men tusen tack för alla gratulationer, de värmer. Det är liten tävling och det var bara en delfinal. Men det hindrar inte lilla mig från att bli riktigt glad när jag fick veta det när jag satt på båten på min väg mot Sverige i torsdag. Priset var ett presentkort på 1000 kr på Japan photo och Cathinka på resebyrån var gullig som gjorde sig det extra besväret med att ordna så att jag kunde passa på att utnyttja presentkortet här i Malmö istället för att de skulle skicka det till Tyskland och att jag sen skulle behöva vänta med att handla tills nästa gång jag kom till en Svensk storstad.

Bilden är i mitt tycke inte den bästa av alla de bilder jag tog i Namibia och efter helgens workshop så ser jag lite annorlunda på den än jag gjorde förut. Men visst är det en cool bild. Det ser ju ut som min sista stund är kommen och att jag i nästa ögonblick ska ha en gepard över mig. Men det inte betraktarna vet är att jag är ju vrålsnabb, så jag känner mig ganska lugn där jag står bara några meter ifrån vilddjuret :)

Nu väntar jag med spänning tills januari och hoppas på att det inte skickas in så många fler bidrag till tävlingen :)

Nu ska jag ut på stan lite och eventuellt gå in i någon affär som inte är någon elektronikaffär. Det är mitt mål i varje fall, får se om jag lyckas. Det brukar ju sluta med att jag i varje fall går in i någon affär med målsättningen att hitta några klädesplagg som jag skulle vilja köpa. Men det slutar oftast med att jag står med grejerna i handen och sen bestämmer mig för att jag inte orkar att prova och hänger då tillbaka allt och går tomhänt därifrån. Undantaget är sportaffärer. Där händer det faktiskt att jag kommer ut med en påse ibland. Nåja, vi får se hur det går idag. Vem vet, det är kanske idag det händer.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram / Marie

Ja, just nu är det stressigt i fru Leanders liv :) Jag har påbörjat två distanskurser, jag spelar tennis förstås och jag planerar för full för kommande resor. Och  det vet ju alla som känner mig att det stressar nästan ihjäl mig även om jag bara ska åka på en kort helgtur :)

Den första resan som ska ske är att jag i morgon torsdag kör till Malmö, tillbringar natten där och har förhoppningsvis tid till att besöka vissa väl utvalda affärer, som t.ex. Scandinavian Photo :) På fredag eftermiddag är det sedan meningen att jag ska checka in på Systrarna på Kivik för en helgs fotoworkshop med fotograf Patrik Larsson. Det ska bli spännande för jag har hört mycket gott om Patrik från andra som har gått på hans kurser. När kursen tagit slut på söndagen så åker jag tillbaka till Malmö för ytterligare en natt där. Anledningen till att jag tar två hotellnätter är att jag hade just så många poäng hos SAS som skulle bli ogiltiga nu till årsskiftet. Lika bra att använda dem då tyckte jag.

Helgen därpå så tar jag och Pär tåget till Dresden och tillbringar helgen där. Vi har hört så mycket gott om Dresden så vi hoppas på att få en bra helg med fint väder. Jag var ju på väg till Dresden för ett och ett halvt år sedan då jag blev erbjuden en plats i Kiels damlag i innebandy som hade kvalificerat sig till Tyska mästerskapen som skulle hållas i Dresden. Tyvärr åkte jag ju på min tennisarmbåge då och kan man inte ens hålla i en tandborste så är det nog lika bra att hålla sig ifrån innebandyplanen. Men tjejerna skötte sig utmärkt och kom på en överraskande fjärdeplats. Hade varit väldigt kul att vara med även om jag inte vet hur mycket jag hade kunnat tillföra till laget.

Veckan därpå så kommer Jan, Lisa och Ruben hit. Jan och Lisa drar nästan genast vidare till Prag men Ruben stannar här över helgen. Det ser vi fram emot. Det är alltid trevligt med gäster.

Sen blir det väl lite lugnare igen fram tills den 27 november då jag åker till Sydafrika för att vara med på en fotovolontärsresa. Jag vet egentligen inte så mycket om detta projekt som jag hoppat på, men jag hoppas förstås på att det blir bra. Det låter i varje fall väldigt spännande med att sitta i ett gömsle i 24 timmar, sova under bar himmel, röja vägar från träd som elefanterna har dragit omkull osv osv. Två veckor ska jag vara borta. Ni förstår ju hur nipprig jag kommer att vara inför packningen när resan närmar sig :) Som ett första steg i förberedelserna har jag idag mottagit ett hyrobjektiv från zoomyrentals här i Tyskland. Jag har hyrt ett makroobjektiv att ta med mig till Kivik. Mest för att få en chans att se om det fungerar bra med zoomyrentals då jag vill hyra ett zoomobjektiv av dem att ta med mig till Afrika. Som sagt, objektivet kom idag och så här långt verkar allt vara som det ska. Det kom med expressbud och alla etiketter för att skicka tillbaka grejerna var redan gjorda så det ska nog bara vara att lämna in det hos ett ombud nästa vecka.

Vad har hänt här då? Så klart har jag spelat tennis, inte så mycket som jag önskat dock då jag har haft lite problem med min handled och inser att det är bättre att jag tar det lite lugnare. I går var jag på födelsedagskalas hos en av tennistjejerna. Det var riktigt trevligt även om jag för tillfället befinner mig i en bubbla eftersom jag har en inflammation i örat och doktorn har stoppat det fullt med tyg indränkt i medicin. Jag ska tillbaka till doktorn i dag. Hoppas han tar ut fyllnaden och säger att örat är friskt nu. Det är lite jobbigt att gå omkring i en bubbla. Balansen påverkas ju också så jag känner mig lite vimsig ibland.

I helgen var vi på Svenska klubbens kräftskiva. Vi hade verkligen tur med vädret. Under förmiddagen regnade det och var trist, men lagom till festen så tittade solen fram.

Pisen har fått ytterligare två häftklamrar fastsatt i skinnet så nu går hon inte längre med ett stort hål rakt in i kroppen. På lördag ska Pär ta henne till veterinären för att förhoppningsvis ta bort klamrarna.

Jag brukar ju klaga på vädret här i Kiel. Men denna höst får till och med jag vara nöjd med. Men det hindrar ju en inte att ändå drömma sig tillbaka till Dalsland ibland och den fantastiskt fina sommar vi hade där i år.

Ja det var nog allt för denna gång. Får väl ut och testa makroobjektivet lite nu. Så var beredd på att jag kanske terroriserar bloggen med mina taffliga försök som vanligt :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

 

Kram /Marie

Inte har det blivit mycket bloggande sedan jag kom tillbaka till Kiel. Och inget har jag att skylla på. Får se om det blir lite ändring på det nu.
Det som har hänt är i stort sett det vanliga. Jag har spelat en hímla massa tennis och fått någon slag överansträngningsskada, Pisen har varit ute och åkt på stryk så vi har gett massa pengar till diverse veterinärer runt om i Kiel, jag fikar och lunchar med goa vänner och lämnar vår bil på svindyr service. Precis som vanligt alltså.

Ok, lite mer detaljerat kanske jag får rapportera. Det har ju bara en tendens till att bli för detaljerat när jag sätter igång :)

Nåja, skit i det, det får bli detaljer ändå.
Vi börjar med Pisen, och jag varnar känsliga läsare, det kommer att komma inte helt trevliga bilder. Men det var verkligen inte trevligt heller så varför ska jag lägga ut trevliga bilder då :)
Vi kom hem efter en lång bilresa från Sverige där Pisen som vanligt bara åker mil efter mil utan att ge ett enda ljud ifrån sig. När vi till slut efter drygt tio timmar var hemma så hoppade hon ur bilen och sprang raka vägen upp till lägenheten och letade efter sin matskål som inte stod på sin plats. Skönt att se att hon inte deppade ihop alltför mycket över att vara tillbaka i Kiel.
Under veckan som gick var hon ute långa stunder vid flera tillfällen. På onsdagskvällen kom hon in precis när vi skulle gå och lägga oss och allt verkade vara som vanligt. Men på torsdags morgon så stannade hon kvar i sängen när vi gick upp. Hon brukar alltid gå upp med oss, hänga med in på toa och dricka lite ur kranen och sedan springa in i köket för att få frukost. Men inte denna dag alltså. Hon bara låg i sängen och såg ledsen ut. Efter en lång stund kom hon stapplande över golvet och tog sig mycket mödosamt upp i fåtöljen och la sig. Detta utan att varken äta, dricka eller kissa. Det visade sig att hon hade fruktansvärt ont i sin högra höft. Rörde man henne så skrek hon och hon gick inte mer på hela dagen. Normalt brukar vi ju vänta någon dag och se om det blir bättre då hon haft krämpor förut. Men denna gången kändes det annorlunda så jag ringde veterinären och fick tid samma eftermiddag.
Väl hos veterinären så hade hon så ont så det var i stort sett omöjligt för veterinären att göra en ordentlig undersökning. Hon försökte att hitta något bitmärke men hittade inget. Då trodde hon att det eventuellt var något brutet eller att höften gått ur led. Men detta kunde inte undersökas utan röntgen. Så det var bara till att åka till deras huvudklinik där de har röntgenapparaten. Tur att jag har en sån snäll tennistränare som lånar ut sin bil till mig när vår egen är på service.
På det nya stället visade det sig att veterinären var en norsk tjej. Det underlättade ju snacket en hel del. Det märktes på henne att hon var lite orolig för att något var ur led. Men vad man då skulle göra ville hon inte prata om, så jag tolkade det som att det inte var helt lätt om det skulle visa sig vara fallet.
De sövde Pisen för att kunna lägga henne i önskad ställning under röntgen.

Röntgenbilderna visade ingen skada överhuvudtaget. Märkligt, men ändå ett skönt besked. Pisen fick en smärtstillande spruta och beordrades vila några dagar, men sen skulle nog allt vara frid och fröjd sa den manliga veterinären som nu tagit över. Han trodde att hon blivit biten utan att det gått hål på skinnet men ändå tagit illa i en muskel.
Vi åkte hem och Pisen drullade runt i lägenheten alldeles berusad. Dagen därpå gick hon helt som vanligt igen och visade inga tecken på smärta. Jättekonstig! Jag tänkte att det nog ändå var något som låg lite fel och det hamnat rätt igen under tiden de bände i henne för att röntga henne.

Veckan gick utan att hon visade några tecken alls på att ha ont i höften. Däremot verkade hon väldigt deppig, trött och sur. Jag började få riktigt dåligt samvete över att hon befann sig i en lägenhet i Kiel istället för i hennes paradis i Svarttjärn.

Men på torsdagskvällen när vi utförde vår vanliga procedur inför sänggåendet, dvs jag och Pär står och borstar tänderna och Pisen står i eller på handfatet och gör oss sällskap och dricker eventuellt lite ur kranen så upptäckte jag i spegeln att hon hade ett stort sår på höger höft. När jag petade på det så skrek Pisen. Ja, inte mycket vi kunde göra just då. Vi gick och la oss och på morgonen stack jag iväg och spelade tennis. När jag kom hem så låg hon på mina nytvättade vita jeans som ni inte var helt vita utan hade en hel del blodfläckar på sig. Jag insåg ju att det var ett infekterat bitsår hon hade. Det hade förstås varit där redan då hon hade ont föregående vecka, men antagligen varit så litet så att det inte syntes. Men nu hade det blivit infekterat och stort. Inte undra på att Pisen varit trött, ledsen och sur när hon har gått med en växande infektion i kroppen.

Det blev raka vägen till veterinären. Hon klämde på såret och ut kom så jäkla mycket hemskheter så att jag höll på att kräkas. Stackars Pisen hon låg där och gjorde nästan inget motstånd men skrek av smärta hela tiden. Med såret rengjort och två sprutor i kroppen fick vi sen åka hem igen. Såret lämnades öppet så allt äckel skulle kunna rinna ut och inte ligga kvar där och gotta till sig igen. Detta gjorde att vi efter en stund hade ganska många blodfläckar i lägenheten.

Under helgen blev såret torrare och torrare, men också öpnnare och öppnare. Till slut såg man rakt in i hennes kött. Det var bara ett stort hål rakt in. Jag ska inte visa den värsta bilden, det ser illa nog ut som det gör på bilden nedan.

På måndagen var vi på återbesök och då var all smärtan borta. Veterinären kunde klämma, tvätta och pilla hur mycket som helst utan att Pisen protesterade. Det var bara när hon satte två häftklammrar i skinnet på henne som hon skrek till, och det kan man ju ha en viss förståelse för. Hon vllle inte stänga såret helt ännu, men gjorde det lite mindre genom att häfta ihop det på mitten. Så nu är det ett lite mindre hål. Imorgon blir det ett nytt återbesök. Det är bara till att hoppas på att läkningen har gått som den ska.

Ja, det var Pisens historia det. Nu till min. Det blev ju inte så väldigt mycket tennis för mig i somras. Det blev spel några gånger och jag är väldigt tacksam mot både Åsa och Patrik som ställde upp och spelade med mig i Sverige. Men det blev alltså bara några gånger och när jag kom tillbka till Kiel så var jag förstås hur sugen som helst på att komma igång. Jag började redan på tisdagen med att spela. Då tror jag det blev 3 1/2 timme, och i den takten fortsatte det. Jag har väl spelat ca 8 timmar i veckan sen jag kom hem. Jag kände redan i somras när jag paddlade första gången att jag fick lite ont i handleden. Men det har inte blivit direkt värre så jag har bara kört på. Jag är ju hela tiden så tacksam så länge min armbåge håller så jag tänker inte riktigt att man kan få andra skador. Men så i måndags morse när jag spelade med Sabine så kände jag att jag hade riktigt ont i handleden. Inte roligt. Nu har jag avstått allt vad tennis heter resten av veckan som gått och hoppas att det ska räcka. Det känns redan mycket bättre så jag har tänkt att prova att träna med laget i morgon. Håll tummarna för mig. Jag har inte ork med några nya skador.

OCh bilen då? Jo, vi fick plötsligt i somras ett felmeddelande om att vår utfällbara dragkrok inte satt fast i utfällt läge. Det gör den. Den var ju utfälld och fast när meddelandet plötsligt dök upp. Men vi ville ju inte köra omkring med detta meddelandet som är ganska ljudligt de första minuterna av varje färd, så jag tog bilen till BMW för att få det avhjälpt. Men så mycket hjälp fick vi inte. Efter två dagars felsökande fick vi beskedet att de inte visste vad som var fel och att vi var tvungna att byta hela dragkroken och det skulle gå på ca 15 000 kr. Ja, tjena, Inte vill man byta en dragkrok som faktiskt är schyst men bara ger ifrån sig ett felmeddelande. Och inte kunde de stänga av felmeddelandet heller. Tack och hej sa vi och nu får vi se hur vi löser det. Är det någon därute som har kännedom om detta problem så får ni gärna höra av er.

Det är inte bara bilen, katten och jag som är justerade. Nej, även balkongen har fått sig en omgång. Redan tidigt i somras kom de och bröt upp golvet på balkongen för att det skulle justeras så att det inte blev en massa vatten stående på golvet. Synd bara att de bara bröt upp det och inte åtgärdade det igen. Hela sommaren har vi haft en obrukbar balkong. Det har ju inte gjort mig så mycket innan då jag var i Svarto, men Pär har ju varit här och han har ju inte kunnat använda den på hela sommaren. Det är först idag som de börjat lägga tillbaka brädorna. Men då tar väl det underbara vädret slut ska ni se.

Ett lite mer trevligt problem vi haft är att jag äntligen sagt upp mitt medlemskap i golfklubben eftersom jag inte spelar golf för tillfället. Det är bara det att i medlemskapet ingår en obligatorisk avgift till restaurangen på 120 euro varje år. De pengarna får man sen äta och dricka för. Har man inte förbrukat dem då medlemsåret tar slut så förlorar man pengarna. Mitt medlemskap går ut den 31 augusti så vi var tvungna att åka dit och äta. Vi behövde två gånger på oss för att göra tomt på kontot. Vi tog motorcykeln dit båda gångerna och satt sen och njöt av god mat ute på en solig terass. Sämre kan man ha det en söndag.

Såklart har även Seebar fått sig ett besök av oss i denna härliga augusti. De gäller att njuta av det goda så länge det går. Snart blir det grått och trist som det brukar vara här i Kiel.

Annars så har jag satt igång med två distanskurser igen. Bildbehdlingskursen blev färdig till slut, så det var ju bra. Nu är det Fotografi, visuell kommunikation och lite css, php och java script som står på programmet. En php kurs gick jag ju då min armbågsproblem körde igång och gjorde det omöjligt för mig att sitta vid datorn. Får hoppas att det går bättre denna gången.

Jag har en del annat att berätta men det får vi ta en annan gång. Det har redan som vanligt blivit alldeles för mycket svammel här :)

En sista sak bara. NDR, ett tyskt tv-bolag var ju och filmade under kanotmaran. Här kan ni se resultatet. Ca 10.30 in i programmet så börjar det. Efter maran så besöker de både Sillerud och Lennartsfors. Så  titta gärna på fortsättningen också. Lennartsfors besökte ju jag och Pär i somras med motorcykeln. Och vi konstaterade det samma som tv-folket. Lennartsfors håller på att bli ett museum. Det var inte mycket liv i det samhället.

http://www.ndr.de/fernsehen/sendungen/ostsee_report/media/ostseereport333.html

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Här kommer det utlovade albumet. Det innehåller 209 bilder från och omkring loppet. Stort, jag vet, men de som inte är intresserade av att se bilder från och omkring maran behöver ju inte ens bläddra igenom det. Då spar ni både tid och datamängd :)

Håll till godo.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.
Kram/Marie