Marie Leander

Ja, nu har jag varit hos fotexperten. Han hittade inte mindre än 5 problem med min fot. Kul kul. Och så påstod han att jag inte skulle spela tennis på ett tag. Jag gillar inte sådana utlåtande. Jag vill ha utlåtande som säger att din fot kommer att må bäst av att fortsätta spela tennis trots smärta. Men men, ett av problemen var i varje fall direkt kopplat till att jag gått med 4 nummer för stora skor i Alaska. Det har gjort att jag fått en inflammation på ett visst ställe som sen gjort att en nerv kommit i kläm. Men det trodde han skulle lösa sig så småningom. Behövdes bara lite tid för att få ner inflammationen. Mitt ursprungsproblem blev ju förstås inte heller bättre av att gå så som jag gjorde i Alaska. Det har nog gjort att förutom inflammation i senan under foten och senfästena i hälen så har jag också fått en inflammation i hälsenan. Jag känner nog att det på något sätt var bra att jag förlorade känseln i foten under resan. Det gjorde så att jag inte kände smärtan lika mycket efter ett par dagar. Utan den förlorade känseln hade det nog blivit outhärdligt. Inte något ont som inte har något gott med sig, eller hur är det man brukar säga? Sen var det  ytterligare något problem som han tog upp som jag inte riktigt orkade ta till mig.

Nåja, nu tillbaka till min rapportering av resan. Jag sa ju i förra inlägget att det inte skulle bli någon dag för dag redovisning. Men här kommer ändå en sammanfattning av dag två. Och igen, det blir många bilder, sorry för det.

Vi gick ju och la oss på kvällen utan vatten. Fråga mig inte vad vi åt till frukost när vi vaknade denna dag för det minns jag inte. Men vad jag kommer ihåg så hade vi inget vatten varken att dricka eller göra gröt av eftersom vattnet Christopher samlat in kvällen innan var alldeles för salt för att använda.

Vi vaknade till en klar och fin morgon, dock väldigt blåsig. Det var verkligen tur att vi kom ut till Hallo Bay dagen innan, för denna dag och nästa dag gick det absolut inte att flyga.

Vi började dagen med att gå ner till tidvattenbanken för att se om där fanns några björnar. Det fanns det.

När både vi och björnarna var färdiga i havet så gick vi upp mot älvarna. Då stötte vi på en örn som förstås skulle fotograferas.

Jag försökte följa örnen med kameran. Inte helt lätt, jag är verkligen ingen fågelfotograf. Men här tycker jag att det inte är hela världen att kvalitén inte är den bästa. Bildserien i sig är lite rolig trots dåligt fotat.

När björnarna lugnat ner sig med sitt fiskande så gick vi en bit bort ifrån blåsten och vattnet och tog en liten paus medan Christopher gick på vattenjakt. Han hittade ett ställe som han trodde på och började fylla sin dunk sakta men säkert. Efter ett tag gick jag och några andra bort till honom för att kolla om han behövde hjälp. Då fick vi hjälpa till att filtrera vattnet och fick samtidigt efterlängtat vatten i våra tomma flaskor. Nu hade det ju faktiskt gått nästan ett dygn sedan jag drack senast så det var verkligen efterlängtat. Så de första rikliga klunkarna gick ner fint utan att bry sig om sumpsmaken. Men efter hand som man stillat törsten desto mer kände man av den dåliga smaken :)

När vattnet var hämtat så begav vi oss sakta men säkert tillbaka mot campen. Men som vanligt så blev det många stopp på vägen. Även om björnarna var någon annanstans för tillfället så finns det ju alltid något att fotografera.

Efter lite vila, lunch och återhämtning så begav vi oss återigen ut på björnjakt på eftermiddagen.

Plötsligt stötte vi på den halta lilla familjen igen.

Plötsligt bestämde sig mamma björn för att lämna detta fiskställe och istället ge sig iväg ner mot havet. På andra sidan älven satt några herrar som campade i andra ändan av Hallo Bay. Det var de, parkvakterna och vår lilla grupp som fanns i Hallo Bay. Ingen trängsel precis. Mamma björn brydde sig inte ett dugg om att de satt där de satt utan gick lugnt förbi.

Här nedan är en liten filmsnutt  som jag blir alldeles ledsen av att se. Visst skulle man så gärna vilja hjälpa den lilla ungen. Blicken den ger mamman och syskonet som går långt långt därborta är svår att ta till sig.

Nu börjar det bli kväll. Dags att bege sig hemåt.

Om någon av mina läsare har sett BBC:s serie som på svenska heter Björntorget och där mamma Parsnip simmade över till en ö med sin överlevande unge så kan jag meddela att ön på bilden nedan är ön i fråga. Serien spelades in i Hallo Bay. Den finns inte kvar på SVT längre och på BBC var man tvungen att befinna sig i England för att få se den. Men jag hittade ett lite avsnitt som var tillgängligt och då blev jag påmind om vem som var tv-teamets björnguide. Det var Chuck som vi träffade på det ställer som vi flög till efter Hallo Bay. Lite roligt att plötsligt stöta på denna man i verkligheten. Jag har sett Björntorget förut, men det skulle vara roligt att få se det igen nu när man själv varit på plats. Kanske dags att skaffa en engelsk tunnel :)

Till sist kom vi tillbaka till tälten och en välbehövlig vila väntade.
Två intensiva men fantastiska dagar var till ända. Tänk att vi kunde ha sånt väder. Visserligen ordentligt blåsigt, men inget regn så här långt. Förra året hade vi ju så blåsigt hela tiden plus att det regnade nästan oavbrutet. Vad mycket enklare det blir om man slipper regn.

Japp, det var rapport från dag två. Får se hur jag väljer att rapportera fortsättningen.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram / Marie

Oj, jag tittade snabbt igenom mina inlägg som jag gjorde när vi var på Kodiak. Vad många slarvfel där var. Det märks att jag hade bråttom när jag skrev. Får se om jag orkar att gå tillbaka och titta igenom dem och rätta till och göra bättre.

Nu är jag hemma i Göteborg igen efter tre fantastiska veckor i Alaska. Jag kom hem i tisdags eftermiddag efter en helt sömnlös flygning. Så min förhoppning var förstås att jag skulle kunna sova gott på natten. Men inte då, efter tre timmar vakande jag och sov inte mer. Så igår var jag så trött så jag kände mig helt svimfärdig och illamående. Men efter en hyfsad natt i natt så känns det bättre, så idag ska jag nog fungera ganska normalt igen. Om mitt normaltillstånd är ett positivt eller negativt tillstånd för omgivningen vet jag inte, men för mig känns det bättre att känna mig normal :)

Nu kommer det ett första inlägg om vår vistelse i nallarnas rike. En varning, det blir många bilder. Sedan kommer nog inte någon sådan här detaljerad redovisning om varje dag, det mäktar jag inte med. Men några fler inlägg som sammanfattar vår tid i Alaskas vildmark ska jag nog klara av.

Vi hade ju fått besked om att det såg ganska lovande ut om att flygningen skulle bli av denna dag. Och idag kände till och jag mig lite hoppfull. Efter frukost så tömdes alla hotellrum utom vårt och alla deltagare samlades inne hos oss. Alla funderade väl på om det nu äntligen skulle bli av. Läget var nämligen det att kom vi inte ut idag skulle vi med största sannolikhet bli fast ytterligare två dagar då de lovade starka vindar de kommande dagarna.Då skulle resultatet ju bli att vi försenades fem dagar. Inte kul alls.

Till slut kom då Seahawk Air och hämtade oss. Vi åkte alla ner till Seahawks lilla flygplats för att organisera och väga in allt. Men några av oss skulle åka flyga med ett annat flygföretag då de hade ett lite större plan som kunde ta mer vikt.

Meningen var att första planet skulle åka iväg ganska lång tid före oss i det andra planet. De skulle ha all campingutrustning i det första planet och när de kom på plats skulle de bära upp all utrustning till campen och börja bygga campen så att det mesta var klart när vi i andra planet kom.  Så vi som skulle åka med det andra bolaget lastade bilen full av övrig packning och blev sedan körda bort till den stora flygplatsen. Vårt sjöflyg skulle lyfta från land visade det sig. Efter lång väntan i Andrew Airs lilla reception fick vi äntligen gå ut till planet och klättra in och installera oss för vidare färd mot björnarna i Hallo Bay.

Sen bar det äntligen av. Mer än ett års väntan var äntligen över. Nu skulle jag äntligen få komma till Hallo Bay.

Det blev en fantastisk flygning över Kodiak och in mot Hallo Bay. Vilka landskap! Tyvärr kan man ju inte ge bilderna rättvisa när de är tagna genom ett flygplansfönster. Men ni kan nog förstå ändå hur vackert det var.

När vi kom till Hallo Bay visade det sig att första planet också precis kommit dit, så det där med att de skulle bära upp all utrustning och bygga campen blev det ju inget av. Vi fick allt alla hjälpa till att släpa upp all utrustning till vår tilltänka campingplats. Den platsen som Christopher brukar campa på var tyvärr upptagen av parkrangers som hade stationerat sig i Hallo Bay sedan i juni. Så vi fick ta reservplatsen. Men det fungerade utmärkt det också.

Förra året när vi aldrig kom till Hallo Bay utan fick åka till Silver Salmon Creek istället så hade vi bara tillgång till regnvatten att dricka. (Vilken tur att det öste ner alla dagar vi var där). Det problemet skulle inte finnas här. Vi hade fått höra att vatten var absolut inget problem i Hallo Bay, för alldeles i närheten av campen fanns en frisk källa där man hämtade vatten som inte ens behövdes filtreras. Med tanke på detta så var det sista jag gjorde innan jag steg på planet på Kodia att hälla ut mitt vatten. Jag tyckte det var onödigt att flyga omkring med vatten i kameraväskan som skulle kunna rinna ut i hanteringen. Det visade sig vara ett dumt beslut.

Paul och Stig har varit med i Hallo Bay förut och utrustade med björnspray begav de sig glatt iväg in i skogen för att hämta vatten.

Gissa om det kändes snopet när de kom tillbaka med tomma dunkar. Källan var tom. Nejdå, sa Christopher. Det är bara till att gå lite längre upp så finns där vatten. Han tog själv dunkarna och gav sig iväg. Men även han kom tillbaka med tomma dunkar. Hoppsan. Plötsligt blev man väldigt törstig och hungrig.

Som tur var hade Christopher några lite vatten med sig från Kodiak så att vi i varje fall kunde få lite varmt vatten till vår påse frystorkad mat. Vi hade ju inte ätit sedan frukost och vi var alla rejält hungriga. Matcampen hade inte hunnits sättas upp så det fick bli en första måltid ute i det fria.

Vi åt ju frystorkad mat förra året också så jag visste att det var helt ok mat så jag såg fram emot att få sleva i mig en god måltid direkt från påsen. Men det blev ingen god måltid. Tvärtom. Christopher hade köpt en ny rätt, potatismos, kött och sås. Det var helt vidrigt måste jag säga. Och inte blev det bättre av att vi alla fick lite för lite vatten att blanda ut det med så att det var lite torrt och klumpigt. Den rätten kommer han inte att köpa igen. Men det var bara till att tvinga i sig så mycket det gick så att man skulle orka ge sig ut på en första björnspaning samma kväll.

Inte särskilt mätta i magen och väldigt törstiga var det sen äntligen dags för att ge sig ut och se om man träffade några björnar.  Sträckan som är utritad på bilden nedan är den sträcka som vi gick första kvällen. Och många gånger till skulle det bli. Givetvis gick vi inte exakt samma sträcka hela tiden. Ibland gick vi längs stranden, ibland gick vi lite längre upp och många gånger gick vi fram och tillbaka flera gånger. Den utritade sträckan är ca 3.1 kilometer. Men det var ju som sagt aldrig vi gick raka vägen dit. Så det blev nog nästan upp till 20 kilometer per dag man gick med tung ryggsäck och fyra nummer för stora vadarkängor. Så brist på motion blev det verkligen inte. Anledningen till att man campar så långt ifrån stället där björnarna normalt håller till och fiskar är att man ska inkräkta på björnarnas område så lite som möjligt så att de kan få lugn och ro. Vår egen säkerhet är väl inte större för att vi campar längre ifrån fiskområdet då björnarna går över hela området och kan dyka up var som helst när som helst.

 

Ganska snart stötte vi på en mamma med två ungar. Mamman fiskade ihärdigt hela tiden och lyckades få en hel del lax som hon delade med sina små.

Så fort hon fått fångst kom den ena ungen springande och ville smaka. Men vi märkte ganska snart att den andra ungen inte var lika pigg på att springa ut till mamma. Han gjorde några försök men la sig ganska fort ner i gräset igen. Något var fel. Hade den kanske gjort sig illa i benet?

Det är lätt att fångas av det man har framför sig när man tittar på en björnfamilj. Men det gäller att också ha ögon i nacken. För man vet aldrig var det kan dyka upp en björn.

De två små ungarna försökte trösta varandra så gott det gick. Även den andra ungen hade varit i kontakt med piggsvinet men klarat sig undan med en tagg i nosen.

Under de dagar vi följde den här lilla familjen så lämnade mamman större och större avstånd till den skadade ungen. Den försökte att hänga på så gott det gick, men måste man lägga sig ner och vila vart femte meter så är det inte lätt att hänga med. Det var syskonet som tog det största ansvaret att få med sig sin syster/bror. Hen sprang fram och tillbaka mellan mamma och syskonet som för att tal om för hen att ”kom igen, du klarar det” Varje dag trodde jag att vi skulle få se den lilla familjen utan den skadade ungen. Men på något sätt lyckades de hålla ihop under hela tiden vi var där. Men det kändes väldigt osäkert över hur det skulle sluta. Med det avstånd som mamman ibland lämnade skulle hon inte ha en chans att försvara sin unge och det kom en hanbjörn som ville göra den lille illa. Man kan bara hoppas att alla taggar så småningom värkte ut utan att det blev alltför stora infektioner som tog livet av den lilla. Heja dig, lilla kämpe. Tänk att litet djur som ett piggsvin kan klara av att göra en stor björn så illa. Naturen är finurlig.

När vi som bäst följde den stackars lilla ungen framför oss så dök det plötsligt åter upp en björn bakom ryggen på oss.

När mörkret började komma över oss så var det dags att ge sig tillbaka mot campen efter en fantastisk första kväll ute hos nallarna.

Christopher hittade en creek som han trodde skulle ha ok vatten att dricka. Givetvis måste det filtreras så att man inte drabbades av bäverjsuka. Men det visade sig att vattnet han släpade hela vägen tillbaka till campen var alldeles för salt så det gick inte att använda. Så det blev till att borsta tänderna utan vatten och lägga sig törstig.

Jag delade tält med en ung brittisk tjej. Inte helt lätt att sova så nära inpå någon man inte känner, men var gör man inte för att få umgås med björnarna. Inte blev det bättre att jag hamnat i en uppförsbacke och hur jag än låg så åkte jag kana på mitt liggunderlag och hamnade i fotändan. Efter två nätter gav jag upp och vi fick justera vår placering av tältet. Då slapp jag ligga i en uppförsbacke. Istället blev det lutning åt sidan, så jag åkte av liggunderlaget sidledes istället. Men det gick i varje fall att justera med lite kläder under liggunderlaget.

Oj, det blev många bilder. Men det är så svårt att låta bli att dela med sig av allt man upplevt. Hoppas att ni står ut.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Ja, idag fick jag stå mitt kast när jag sa att jag kunde köra till skogen tidigt på morgonen. Vi var fem trötta personer som satte oss i bilen och åkte till skogen. Där blåste det riktigt duktigt. Vi gick ut och tittade på havet där jag, Ann och Niclas satt och åt lunch i t-shirt häromdagen. Nu kunde man knappt stå rakt där.

Men det blev lite bättre när man väl kom in i skogen ordentligt. Så då spred vi oss och började fotografera. Det var svårt. Man ser så himla mycket fint, men det är alltid något i vägen eller så var det för mycket ljus himmel som gjorde det omöjligt. Men några bilder kanske jag fick till.

Efter två timmar åkte vi till Best western och åt frukost. Efter att ha känt hur det blåste ute vid havet så tänkte jag att det inte skulle finnas någon chans att flyga. Men Christopher fick andra besked. Det skulle kanske gå att flyga på eftermiddagen. Vi skulle få besked kl 13.30 och då skulle vi vara helt färdiga för att ge oss iväg. Så det var bara till att packa ihop sina saker igen och bära upp allting till pojkarnas rum. Sen åkte jag och Christopher till flygplatsen för att lämna tillbaka hyrbilen. Sen var det bara till att vänta. Vi hade bara tillgång till grabbarnas rum så det var lite trångt. Men där satt vi och väntade och väntade och väntade. Det senaste beskedet Christopher fått var att vi kanske skulle kunna flyga idag. Men vi kunde bara använda ett flygplan vilket innebar att man inte kunde landa på samma ställe efter båda vändorna eftersom det under den tiden det skulle ta att åka tillbaka och hämta resten av gänget så skulle tidvattnet vara för lågt för sjöplanet så andra gången skulle det landa på en älv 8 kilometer bort från det ställe där de första skulle landa och som skulle fungera som vår camp. Det innebar att Christopher och två deltagare skulle åka i första vändan och ta med sig alla grejer vi skulle ha i campen. De tre personerna skulle sedan bära upp all packning och utrustning från stranden till campplatsen, bygga upp kampen och sedan sätta upp ett elstängsel. När de var färdiga skulle de sedan gå 8 kilometer för att komma dit vi skulle ha landat med deras fotoutrustning. Sedan skulle vi alla gå 4 kilometer tillbaka och fotografera björnarna och sedan fortsätta de 4 kilometrarna till campen. Jaja, det lät ju som en plan, men jag trodde inte på den då jag tyckte det blåste för mycket.

Efter ett sista kanske så bestämdes att de som skulle åka med första planet skulle åka ner till planen för att vara beredda. Jag följde med för att sedan köra tillbaka Christopher hyrbil till biluthyrningen. Vi hann inte mer än att komma ur bilen förrän vi hörde att nya beskedet var NO GO. Jaha, det var bara till att packa ur tandborsten ur väskan och åka tillbaka till motellet.

När alla kommit tillbaka stack vi ut och åt tillsammans. Under middagen beslöt vi att vi skulle åka ut till ett ställe för att se om man kunde fotografera sjölejonen som brukar ligga på en ”brygga” som man ser från ön som ligger alldeles bredvid fastlandet. Men när vi kom ut dit och gick ut på bryggorna för att komma lite närmre så blåste det helt galet mycket. Jag hade absolut ingen lust att fotografera sjölejon och så kände de andra också. Så det blev för en gång skull en tidig kväll hem till motellet och imorgon är det ingen morgonutflykt bestämd så då tänker jag nog försöka sova lite längre än till 6.00.

Det är sagt att vi ska flyga imorgon kl 12. Och då med två plan som går samtidigt till samma plats. Vi får se hur den planen håller. Men nu har jag ändå lite större hopp om att det faktiskt kan hända.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Ja så blev torsdagen ytterligare en dag på Kodiak. Klockan stod på ringning kl. 6 på morgonen och då var vi några hurtiga som lånade Christophers hyrbil för att åka ner till en flod för att se om vi träffade på någon Kodiakbjörn. Det gjorde vi inte. Så det blev ett snabbt stopp i hamnen istället för att titta efter späckhuggare.

Efter frukost fick vi besked att det inte blev någon flygning. Så då fick vi jaga hyrbil istället så att vi kunde ta oss för något. Den enda bilen på Kodiak som var tillgänglig var en röd jätte.  Av någon anledning var det jag som hyrde den, vet inte hur det gick till men så blev det. Har känt mig som en kung när jag kört omkring med den.

Vi åkte hela gänget tillbaka till floden för att leta efter nallar. Det enda vi fann var lax.

Så det blev en ny flod och nya laxar. Tydligen var det puckellax just här.

 

Jag har en vattentät kamera med mig som jag köpte för flera år sedan men inte använt så mycket då jag inte var riktigt nöjd med den. Men nu skulle jag ge den en andra chans tänkte jag. Jag stack ner armen i vattnet och tryckte av. Hade ingen aning om vad jag fotograferade. Det blev många bilder direkt i papperskorgen. Men också några där man faktiskt såg att det var en fisk på fotot.

Efter ett tag började jag filma istället. Jag såg fortfarande inte vad jag filmade så det blev några filmer med bara magarna på fiskarna eller bara ryggen eller bara bakdelen. Men efter några försök så fick jag till några snuttar som är lite roliga. Men det orkar jag inte fixa till och visa just nu så det får bli en annan gång.

När vi tröttnat på laxar så åkte vi tillbaka till floden som vi var vid på morgonen och några timmar innan laxstället. Tredje gången gillt kanske att få syn på några Kodiakbjörnar.

Men inte kom det någon björn inte. Vi satt stilla och tysta i flera timmar, men inga björnar. Det enda som hände var att det började blåsa mer och mer och till slut var det nästan helt omöjligt att sitta kvar. Då åkte vi tillbaka till centrum och fick i oss lite mat.

När vi satt och åt så sa jag att jag kunde tänka mig att åka bort till den mossiga skogen tidigt nästa morgon då vi visste att om vi skulle flyga så skulle det bli tidigast 13.30. Jag fick några glada själar att haka på min ide så det blev bestämt att vi skulle åka kl. 6.30. Den iden var helt lysande så där på kvällen. Idag på morgonen när klockan ringde kl 6 kändes den inte lika lysande. Men har man sagt en sådan sak så får man stå för det, allra helst som det var jag som skulle köra bilen.

Det blev några bra timmar i skogen, men det får bli i nästa inlägg.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/ Marie

Idag skulle det bli en ganska lugn dag var det tänkt. Jag, Ann och Niclas skulle  på förmiddagen åka till affären och köpa lite snacks som vi skulle ta med oss ut i fält. Sen skulle vi mötas alla för ett kort möte inför morgndagen och sen skulle vi ta en sista utflykt innan jag skulle lämna tillbaka hyrbilen. Men istället blev det en väldigt stressig dag.

När jag stod i kassan i affären ringde Christopher och sa att de hade sagt att vädret skulle bli väldigt dåligt de kommande två dagarna så vi var tvungna att flyga idag. Det innebar att jag körde Ann och Niclas till hotellet så att de kunde packa iordning sina grejer medan jag körde ut till flygplatsen och hämtade den sista deltagaren. En ung tjej från England.

När vi kom tillbaka till hotellet visade det sig att jag var tvungen att tömma mitt rum genast och det inbar att jag bara slängde ihop allting utan större kontroll. Men det gick det med. Sen bar det av till den lilla privata flygplatsen för invägning.

Genast när vi kom dit blev vi varnade om att vädret inte såg bra ut för kvällen så vi skulle inte hoppas för mycket.

Efter att alla var invägda och all packning lämnad så hade vi ett par timmar på oss att få i oss lite lunch, åka till sfären så att den nytillkomna kunde köpa snacks och sen lämna tillbaka hyrbilen. Och det var precis vad vi behövde. Just när jag stod och betalade hyrbilen så ringde Christopher och sa att han skulle hämta upp oss för att åka tillbaka till flyget. Men väl där möttes vi av beskedet att det var jättedåligt väder ute i Hallo Bay och de inte skulle bli någon flygning idag. Ja ha, bara still att hitta sin packning då som fanns utspridd på två olika flygplatser och sen hitta någonstans att bo.

Boendet ordnade sig efter ett tag, skönt det i varje fall.

När vi alla var inpackade på rummen igen så gick vi ner till hamnen för att kolla efter sjölejon. Jag orkade inte dra med mitt tele så jag hade bara mitt 24-105mm och hade väl inte tänkt att ta några bilder alls. Det var ganska skönt att sitta och titta på när de andra fotade havsörnen på stolpen. Men några bilder blev jag förstå tvungen att ta.

När sen örnen kom alldeles nära så fick det allt bli någon bild på den också.

Nu ska jag sova och så får vi se vad morgondagen har att erbjuda. Det verkar inte så lovande, men vi får se. Kanske vinden redan passerat förbi.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/Marie