Marie Leander

En av de personer som betytt mest för mig i Kiel är min svenske tennistränare Patrik. Han och en anan svensk vän, Linda har verkligen bidragit en hel massa till att få mig att trivas så bra i Kiel. Givetvis betyder tjejerna i mitt tennislag också massor, ja det finns många att tacka för att min tid i Kiel blev så bra. Men som sagt, Patrik och Linda har betytt väldigt mycket. En av de första sakerna Patrik sa till mig när vi träffades var att hans dröm var att driva en egen bar. Ganska långt ifrån tennistränaryrket :) Detta var i augusti 2011. I maj 2014 fick han nyckeln till lokalen som nu för fullt håller på att förvandlas till Alter Schwede, en svensk bar och bistro i Kiel. Jag sörjer lite över att inte kunna vara där och hjälpa till och följa hans och Susannes hårda jobb. Men jag hoppas och tror att detta ska bli bra och jag gläds verkligen med Patrik över att hans dröm nu blir verklighet.

Nästa gång jag kom dit så fanns det hopp om framtiden och leendet var tillbaka :)

Nu har de jobbat i flera veckor på att få iordning stället och på måndag är det invigning. Jag önskar verkligen att jag kunde vara med, men man kan inte få allt som man vill. Så jag får följa det hela på avstånd. Men av tyda av bilderna som Linda skickade mig i dag så har det verkligen skett en totalförvandling och jag tror att det kommer att bli jättemysigt.

Nu återstår bara att önska er ett stort lycka till. Jag kommer och kollar in baren så småningom. Kram på er både Patrik och din barpartner Susanne. För övrigt väntar jag fortfarande på besked vad det gäller er hemsida :) Och alla ni som läser denna blogg. Glöm inte att besöka Alter Schwede när ni kommer till Kiel.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Marie

En kväll hade vi Pärs kollega från Kina, Lu Lin på besök. Väldigt trevligt att träffa denna glada man igen. Han smidde gemensamma planer på hur vi tillsamman skulle få alla dumma Kineser att åka på alternativsemester i Sverige :) Han hade tydligen inte så höga tankar om sitt eget folk. Nej skämt åsido, jag tror att det var med varmt hjärta han sa det och samtidigt drev han lite med sig själv och alla andra kineser.

Lu Lin visade lite bilder som han varit ute och fotograferat dagen innan. Det var från rapsfälten utanför Kiel och jag blev väldigt inspirerad av hans bilder och ville gärna ut och ta lite egna bilder.  Så någon dag senare drog jag med Pär ut och vi åkte ner mot havet. Det blåste och var riktigt kallt så det fick bli några snabba klick och sedan tillbaka in i den varma bilen.

Annars så gick mycket av tiden i maj åt att organisera den kommande flytten. Vårt hem skulle ju delas upp i tre delar. En del som flyttgubbarna skulle ta hand om och lagra i väntan på inflytt i nytt boende i Göteborg, en del som Jan och Stina skulle komma och hämta med släp och frakta till Ulvåsa och en del som skulle vara kvar till allra sist och åka med oss i bilen till Sverige. Jag är ju inte världsmästare i att organisera precis så jag hade allt en del ångest över detta. Men det gick faktiskt över förväntan med just den biten :)

I maj hann jag även med att spela två omgångar ligatennis med mitt lag. Första omgången gick väldigt lätt för mig. Jag vann min singelmatch med 6-1 6-0. Jag kan absolut inte påstå att det berodde på att jag spelade särskilt bra, utan det var min motståndare som stod för de flesta misstagen och jag blev aldrig riktigt testad. Även dubbelmatchen blev en enkel historia och till slut vann vi hela matchen med 4-2. En härlig start på säsongen med andra ord. Andra ligaomgången sattes jag på betydligt högre prov. Egentligen var vi nog ganska jämna i vårt spel, men jag kom inte alls överens med min serve och hon var alldeles för säker för att inte ta till vara på mina pissservar. Men vi såg i varje fall till att vi båda två fick springa mycket och jobba hårt. Tills slut vann min motståndare matchen ganska rättvist. Dubbelmatchen blev en seg historia. Om det står 1-1 i set så spelas inget tredje set utan man spelar ett match-tiebreak till 10. Redan innan vi började med tiebreaket så hade det börjat regna ganska mycket. Men vi var envisa och ville förstås slutföra matchen. Men när det stod 6-6 så var det helt omöjligt att fortsätta, det skulle vara alldeles för farligt att halka omkring i leran. Så mycket motvilligt fick vi bryta och eftersom ingen ljusning fanns i sikte så fick vi bestämma att matchen skulle fortsätta på tisdagen. Tur för oss att vi hade hemmamatch. Våra motståndare fick köra i 45 minuter för att spela färdigt matchen. De kom till oss på tisdagseftermiddag och vi fortsatte matchen vid 6-6 i tiebreak. Ganska snabbt var matchen över och vi vann med 10-8. Inte roligt för våra motståndare, men det är ju bara till att gilla läget, matchen var ju tvungen att spelas klar. Denna vinst innebar också att vi vann hela matchen med 4-2. Gott, två omgångar och två segrar. Tyvärr var det min sista match med laget eftersom de kommande matcherna spelas efter jag flyttat.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/ Marie

På skärtorsdagen gick vi upp i svinottan för att åka till Mallorca med min tennisklubb. Vi skulle stanna en dryg vecka men Pär insåg redan innan vi åkt iväg att han skulle inte ha möjlighet att stanna hela tiden, så han bokade en ny biljett hem så att han kunde åka tillbaka redan efter påskhelgen och jobba nästkommande vecka.

Resan var verkligen efterlängtad efter många månaders träning i en kall och trist hall.  Resan dit gick utan problem och redan samma eftermiddag var vi redo för spel. Ja, jag var redo alltså, inte Pär. Han var inte där för att spela tennis utan för att cykla och springa. Fast man njuter av omgivningarna, vädret och att få spela utomhus så är det svårt att inte bli frustrerad när man inte lyckas hantera det helt annorlunda underlag och förlorar de små tenniskunskaperna man hade innan. Men det är bara till att bita ihop och köra så gott man kan.

Nu slänger jag bara upp ett gäng bilder och för ovanlighetens skull är det en del bilder på mig själv. Jag varnar er, det är inte vackert, men det bjuder jag på. Tänk, ibland tror jag faktiskt att jag kan spela lite tennis och att det ser ok ut. Men det blir man snart varse när man ser bilder på sig själv att så är det inte alls. Det ser helt enkelt förskräckligt ut. Men som sagt, lite får man bjuda på.

Varje kväll så åt hela gänget tillsammans på hotellet. Gott och trevligt var det. Men en eftermiddag hyrde jag och Pär en bil och smet iväg på egna äventyr. Meningen var att vi skulle fånga solnedgången så att jag kunde få tillfälle att fota lite. Men innan vi åkte upp i bergen för solnedgången så kollade vi in en annan strand och en liten trevlig by.

I Arta käkade vi Tapas på en uteservering på torget. Det smakade alldeles utmärkt. Gott med lite omväxling från hotellbuffén.

På väg upp i bergen åkte vi in i en nationalpark. Vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och möttes av ett stort gäng får. Man kan ju undra vad stängslen var till för, inte för att hålla fåren borta ifrån vägen i varje fall :)

När vi väl kommit upp till toppen av berget och det var dags att kolla in solnedgången så visade det sig att just denna dagen var det alldeles för mulet. Dagarna innan och dagarna efter var nästan molnfria. Jaja, man kan inte få allt.

Trots bristen på en vacker solnedgång så hade vi en trevlig eftermiddag och kväll.

När själva påskhelgen var över så åkte Pär tillbaka till Kiel och jag fick roa mig själv så gott det gick. Återigen kan man sammanfatta tennisveckan på Mallorca med FANTASTISKT! Tusen tack till arrangörerna som ordnat detta i år igen.

Något som inte var så fantastiskt var hemresan.Men det var ju helt utom våra arrangörers kontroll. Man började dagen med tidig uppstigning för frukost och tennisträning innan det var dags att checka ut. Tennisträningen blev inställd pga regn så det blev till att bara sitta och vänta hela dagen på att bussen skulle komma och hämta oss och köra oss till flygplatsen. Väl framme på flygplatsen så gick incheckningen smärtfritt, men sen började strulet. Först fick vi besked om att planet skulle gå kl 21 istället för kl 20. Ja, ja värre förseningar har man varit med om. Men redan där började en del gnälla ordentligt. Sen fick vi beskedet att planet inte skulle lyfta förrän kl 03.30 på morgonen. Då var det en hel del i gruppen, vuxna människor som betedde sig riktigt illa. Fy vad tråkigt att se hur folk kan bete sig och kasta skit över folk som inte kan göra något åt situationen. Vi blev alla bussade till en restaurang där vi kunde fördriva några timmar i väntan på planet. När vi kom tillbaka till flygplatsen vid midnatt så var säkerhetskontrollen öppen bara i väntan på oss. Och vi fick verkligen känna på att personalen var beordrad övertid, för maken till otrevlig personal har jag aldrig varit med om. Mig drabbade det inte så mycket, men vissa andra utanför vår grupp gick de riktigt hårt åt. Speciellt synd tyckte jag om ett äldre par som reste med sin katt. De hade inte full koll på vad som förväntades av dem och fick lida mycket över det. Stackars människor.

Väl ombordstigna på planet så fick vi reda på orsaken till förseningen. Det visade sig att de hade varit tvungna till att gå ner extra i Geneve på en annan rutt för att de hade ett akut sjukdomsfall på planet. Detta gjorde förstås alla efterkommande flygningar sena. Och de kom så sent till Mallorca att de inte skulle hinna till Hamburg innan de stängde den flygplatsen. Därav lyfte vi kl 3.30 så att vi skulle kunna landa exakt när de öppnade i Hamburg. Det gjorde vi också. Prick kl 6.00 landade vi. Jag hoppas att alla de som betett sig vedervärdigt och skällt ut oskyldiga personer skämdes ordentligt när de fick reda på att allt berodde på en svårt sjuk person.

Nåja, vi kom hem framåt nio på morgonen och det blev förstås ett par timmars sömn innan jag kunde börja dagen ordentligt. Men som sagt, veckan var fantastisk och jag är glad över att vi åkte med trots flyttstressen.

Ja, det har verkligen hänt en massa saker sedan jag skrev här sist. Det är riktigt tråkigt tycker jag att jag inte har uppdaterat på så långe. Jag har ju redan glömt massor av det vi gjort de senaste månaderna. Hur ska jag då komma ihåg det om ett år? Nej, bloggen måste uppdateras så att jag kan få hjälp att komma ihåg.

Mitt senaste inlägg var ifrån när Pär och hans kollegor sprang ett lopp i mars, så det var ett tag sedan. Som säkert alla vet så har vi under tiden hunnit flytta hem till Sverige igen. Men jag tror att jag får försöka ta en sak i taget och lägga in några snabbinlägg med lite av vad som hänt på vägen.

Samma helg som jag fyllde år var vi bjudna till Pärs kollega Ulrich och hans fru Marga. De bodde i Beijing samtidigt som oss och är nu tillbaka i sin hemstad, Dessau.

Vi tog bilen och körde till Potsdam på fredag eftermiddag. Potsdam visade sig vara en väldigt trevlig stad. Tyvärr regnade det när vi kom dit så vi smet snabbt in på en bar för att ta något att drick innan vi gick till vårt reserverade bord på en restaurang som vår goa vän Linda hade rekommenderat.

Efter en riklig frukost på vårt hotell så körde vi på lördag morgon till Dessau och Ulrich och Marga. Vi blev serverade en utsökt lunch och sedan gav vi oss alla fyra ut på en lång cykeltur. Ett stopp på vägen var Bauhaus där vi fick en guidad visning. Jag orkade inte lyssna många minuter på vad guiden sa eftersom han bara babblade på på tyska. Men jag orkade verkligen med att lyssna på hur han sa allting. Det var en fröjd att se och höra honom. Han var verkligen engagerad och verkade brinna för sitt jobb. En väldigt bra guide helt enkelt. Om Bauhaus kan ni förstås läsa på nätet. Men här kommer ett litet utdrag från https://www.bauhaus-dessau.de  ”The Bauhaus has a special role to play in the history of 20th century culture, architecture, design, art and new media. As a School of Design, the Bauhaus revolutionised artistic and architectural thinking and production worldwide, and is considered a headstone of the Modern age, which may be visited in Dessau until nowadays.”

När vi hade klarat av de guidade turerna så cyklade vi vidare ner till Elbe och åt lite god fika.

Efter fikan var vi redo att cykla tillbaka. Det var ganska långt, men fina omgivningar så det var en trevlig cykeltur. Väl tillbaka i huset så passade jag på att träna lite med mitt makroobjektiv :)

Efter frukost så körde vi till The Garden Kingdom of Dessau-Wörlitz, Unesco World Heritage , en otroligt vacker park som man kunde spendera många timmar i. 

Efter flera timmar i parken och en lunch tillsammans så satte vi oss i bilen och åkte tillbaka till Kiel. Vielen Dank Ulrich und Margaret für ein sehr schönes Wochenende.

Japp, det var ett steg på vägen i mitt dokumenterande. Det blir inte så ingående inlägg. Men en liten blänkare som hjälper en att komma ihåg i varje fall.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

I söndags var det meningen att Pärs klocka skulle ringa kl. 7.30 på morgonen så att han i lugn och ro skulle kunna göra sig i ordning inför det 17 kilometer långa Hochbrückenlauf. Nu är det så att Pär nog är den enda människa jag känner som fortfarande har en väckarklocka där man själv behöver ställa in rätt tid. Vi andra använder ju oss av olika smarta telefoner eller dylikt där man inte själv behöver tänka. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om och för att inte störa Pär allt för mycket när jag låg och vände och vred så gick jag och lade mig i soffan. Där såg jag tre klockor. Min iPhone och klockan på våra två digitalboxar. Jag vaknade strax efter kl. 8 och undrade varför Pär inte gått upp ännu. Så efter ett tag gick jag och kollade, han låg och snarkade så gott. Nu var det ju så att vi hade lite smidigt gått över till sommartid under natten. Alla klockor jag kollade på hade ställt om sig själva så det var inget jag tänkte på. Men Pärs klocka stod ju fortfarande på normaltid och skulle inte ringa än på en halvtimme. Vi hade båda två, fast vi pratat om det dagen innan glömt den lilla detaljen med sommartid :) Men det ordnade sig. Han fick i sig både gröt och kaffe innan han blev upphämtad av sina löparkollegor.

Jag tog min cykel till startområdet. Det var så otroligt dimmigt och fuktigt ute så jag såg ut som en dränkt katt när jag kom fram.

Sen hoppade jag upp på cykeln för att försöka fånga löparna uppe på den ena bron som går över Nord-Ostsee-kanal. Tur att man har en navigator i sin telefon för annars lär jag ha cyklat runt i villakvarteren än idag.

Efter att alla tre pustat ut och fått på sig lite torra kläder så begav vi oss till en restaurang som serverade söndagsbrunch. Jag cyklade och de andra åkte bil. Även nu följde jag min gps på telefonen. Det slutade med att jag fick gå upp för en massa trappsteg med cykeln för att komma fram till målet. Men det var det värt. Annars hade jag fått cykla en mycket längre väg.

Efter att vi fått i oss mat i magen så promenerade jag och Pär hem. Nästa lopp blir nog Kiellauf i höst. Sen satsar de alla tre på att anmäla sig till Göteborgsvarvet 2015.  Att de orkar :)

Nu ska jag laga lite mat, sen blir det cardiotennis i kväll. Näst sista gången för mig om jag inte lyckas hinna med att var med på utecardion ett par gånger i maj. Usch, det känns sorgligt med alla de där, näst sista och sista gånger man gör så här innan en flytt.

Jag återkommer snart med lite fler makrobilder, det är ju så kul att vara ute och leka med min nya leksak :)

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie