Marie Leander

Ja, här kommer då lite bilder från promenaden jag och Pär gjorde i tv-tornsskogen för ett par helger sedan. Denna gången hade vi fika med oss. Det är verkligen inte vanligt att vi har, men desto godare smakar det förstås.

Nu var det ju ingen särskilt strapatsrik promenad vi var ute på, som vanligt här i Kiel så är promenaderna i skogarna här ganska lättpromenerade.

Det är inte alla som nöjer sig med en stilla promenad.

Träden i den här skogen hade tagit mycket mer stryk i stormen än vad träden i vår lilla skog gjort. Här var det lite som ett gigantiskt plockepinn ibland.

Hmm, ser inte allt för säkert ut.

På hösten är det ju ofta väldigt fina färger i naturen. Oftast tittar man rakt fram för att få se prakten, men man ska inte glömma att titta uppåt ibland också. Där uppe kan man få se det mest oväntade.

Alldeles guldskimrande barr längst där uppe.

Många nyanser på en gång.

Även nere på marknivå finns det ett och annat att se.

Skogen tillhörde tydligen inte bara gångare och joggare utan även ryttare nyttjade den.

En nöjd Pär som är nyfikad.

Ja det var den skogen det. Får se om det kanske kommer en vårrapport senare från samma ställe.

Nu kommer Pär snart hem från Bangladesh. Det blir bra det.

Är det någon av mina läsare som läser tidningen Fotosidan? Det gör jag. De har precis kommit ut med ett specialnummer som handlar om resor. Det roliga var att de hade fem stora reportage från olika resor och jag känner författarna till tre av reportagen. Märkligt. Ett av reportagen var från vår fotoresa till Namibia och var skriven av Martin Agfors som jag känner sen min tid på högskolan i Halmstad då han gick i samma klass som Pär och efter att inte ha träffats på ca 20 år så gjorde vi alltså den här fotoresan tillsammans. Det andra reportaget handlade om en fotoresa till NordNorge och var skriven av Elisabeth Landberger. Elisabeth var precis som jag deltagare i Namibiaresan och det är jättekul att se att hon börjar synas lite mer offentligt för hon är en fantastisk fotograf som jag blev otroligt inspirerad av under resan. Det tredje reportaget var skrivit av Marcus Olsson. Han var fritidselev hos mig när jag jobbade på Svenska skolan i Geneve och han var också Fredriks bästa kompis under de åren vi bodde i Geneve samtidigt. Marcus har varit med om ett fantastiskt äventyr tillsammans med två kompisar. Köp tidningen och läs vetja. Sen har jag också under de senaste veckorna stött på reportage både från Roger Borgelid som var fotografisk ledare under Namibiaresan och Patrik Larsson som jag gick workshopen för i Österlen i september. Det blir ju lite extra kul att läsa reportagen när man känner skribenten ifråga.

Min bild från dimmorgonen på Österlen ska publiceras i det lilla. Dels så ska den ingå i en kalender som Comfort Audio ska ge ut till sina kunder över hela världen och dels så ska den vara med som en av 240 bilder som på ett bra sätt ska illustrera Sverige i en bok som kommer ut under december månad. Det är ett instagramprojekt som har pågått under hela året, men jag fick bara nys om det för ett par månader sedan. Det är Enjoy Sweden som ligger bakom det och de har varje månad valt ut 100 bilder med hashtaggen enjoysweden och sedan har en av dem utsedd jury fått välja ut 20 bilder. Min bild kom alltså med under september månad och om allt går som den ska så ska den alltså finnas med i boken. Bilderna är små och i kvadratisk form, vilket kanske inte passar denna bilden bäst men jag tycker att det är roligt att få bli utvald bland alla dessa bilder som kommit in varje månad. Vi ”fotografer” får inget för att vi har med någon bild utan det är tänkt att en del av överskottet ska gå till musikhjälpen istället. Alla bilderna kommer också vara med på en utställning i bl.a Landskrona i januari. Där kommer eventuellt alla de 100 utvalda bilderna från varje månad vara med. I så fall innebär det att jag kommer att ha med en bild för oktober månad också. För jag har en bild som blivit utvald bland de 100 men juryn har ännu inte sagt sitt. Så vi får se om den kommer med i boken eller inte.

Nej, nog för idag. Nu måste jag laga lite mat så att är redo för Cardiotennisen senare ikväll.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Som vanligt är jag väldigt sen med mina uppdateringar. Stormen var ju för flera veckor sedan och bilderna har bara legat i datorn och väntat på mig.

Men innan jag kommer till stormbilderna så kan jag beklaga mig lite över att jag och katten är ensamna här i Kiel sedan i lördags morse då Pär åkte till Bangladesh, Jag hade förstås föredragit att han åkt efter helgen, men har man inte samma helgdagar i alla länder så blir en del möten på söndagar, det är bara att acceptera. Hur som helst så ser jag fram emot torsdag då han kommer hem igen.

Nu till stormen. Det blåste rejält även här i Norra Tyskland den där måndagen då orkanen Christian blåste över oss. När den kom till Sverige så hade den bytt namn till Simone, men det blåste nog om henne också. Jag satt inne i lägenheten och var väldigt nöjd över att inte behöva gå ut samtidigt som det öste in rapporter i nyheterna och genom Facebook om nedfallna träd och byggnader som rasat. Jag funderade lite på att gå ut och flytta på bilen men kom inte på vart jag skulle göra av den som skulle vara en bättre plats. Vi har liksom stora träd överallt här i Kiel. Så jag stannade kvar i värmen och lät bilen stå kvar. De som däremot inte stannade kvar i värmen, eller rättare sagt såg till att de kom in i värmen var en hel massa hundägare som lugnt stannade kvar i parken som är omringad med stora träd och lät sina hundar springa omkring under träden och leka. Ja, jag vet att hundar behöver kissa även när det blåser. Men saken är den att detta är ingen park som man går till för att hunden ska kissa, utan detta är en park som hundägare i hela Kiel sätter sig och kör bil till för att hundarna ska få rasta av sig och få leka med andra hundar samtidigt som matte eller husse träffar andra mattar och hussar. Kissar och bajsar gör de på helt andra ställen, det är jag övertygad om.  De är i normala fall en alldeles ypperlig plats att rasta sin hund på. Men inte en dag som denna då de rasade grenar och träd på löpande band. Jag förstår verkligen inte varför folk vill utsätta sin hund för en sådan fara helt i onödan. Anledningen till att jag vet att de var där är att jag kan se parken från min lägenhet.

Dagen efter när jag var ute på promenad så gick jag förbi gångvägen in till parken. Där låg en stor tjock gren och spärrade hela gångvägen. Får verkligen hoppas att det inte var någon oskyldig hund under det trädet när den grenen föll.

Jag vet att den inte ser så stor ut på bilden, men den var stor, tjock och tung jag lovar. Fullt tillräcklig för att ta kål på en vovve.

Jag kan ju förstå att man tycker att det är konstigt att jag lägger energi på detta när det finns så mycket värre stormar och så mycket värre konsekvenser. Jag bara tycker det att det är så himla onödigt att riskera något som man absolut inte behöver riskera och framför allt inte utsätta sitt oskyldiga husdjur för det.  Visst, man kan få en gren i huvudet även om man sticker ut huvudet genom dörren och rastar hunden på närmsta gräsmatta eller mot närmsta lyktstolpe, det går aldrig att skydda sig mot allt, men varför ta helt onödiga risker? Så, nog tjatat om det.

När jag kom ut på morgonen efter stormen såg jag till min glädje att det var många stora grenar som ramlat ner från det stora trädet som står utanför vår balkong (schyy, säg inte till vår hyresvärd att jag blev glad, de dyrkar detta träd och vill nog gärna att grenarna blir så stora att de växer in i lägenheten). Men som sagt, jag tyckte det var toppen att bli av med en massa grenar och lyckligtvis hade inte en enda ramlat ner på vår bil.

En liten del av alla grenar som ramlat ner, och ännu fler hängde lösa kvar uppe i trädet. De kom en korgbil och tog hand om senare på dagen.

När jag gick ut på morgonen var det bara för att spela tennis. Senare på dagen tänkte jag ta mig en tur ner till vattnet för att se lite på vattnet i resterna av ovädret som hängde över oss. Det blåste betydligt mindre än dagen innan, men ändå kan man säga att det var kraftig blåst, så kanske det skulle vara lite fart i vattnet. Men som vanligt så har jag svårt att komma iväg och när jag till slut kom iväg så hann jag gå några hundra meter innan blåsten avtog betänkligt och det började regna kraftigt istället. Ja, tjena, tur att jag hade med mg ett paraply.

Regnet varierade kraftigt i styrka och man fick passa på att ta fram kameran när det var lite mindre regn.

Detta är första gången på mina dryga 2 år i Keil som jag har varit helt ensam nere vid Kielline.

På andra sidan förde var det svart.

Seebar har bommat igen för säsongen.

Folktomt i färjehållplatskuren.

Eftersom det nu slutat att blåsa så vågade jag mig på att ta vägen genom vår lilla skog på väg hem. Men jag hade blicken lika mycket uppåt som i backen, man vet ju inte om det hänger någon lös gren som bestämmer sig för att falla.

Det hade fallit ner ett och annat löv. Detta är normalt en asfalterad trottoar.

Och inte fanns det mycket kvar av bilvägen.

Jag såg inte så mycket nerfallet som jag räknat med, men visst fanns det med jämna mellanrum både hela träd och stora grenar som låg lite huller om buller.

Ja, det var vår lilla storm det. Visst det hände en hel del olyckor och det var till och med ett antal dödsfall här i Tyskland vilket förstås är fruktansvärt. Men vi är ändå lindrigt drabbade jämfört med så många andra människor på jorden. Vädrets makter är verkligen inte att leka med.

Några dagar senare så tog jag och Pär en promenad i skogen vid tv-tornet. Där var det betydligt mer plockepinn. Men den promenaden återkommer jag med en annan gång.

Min resa börjar ju komma lite läskigt nära nu och häromdagen så var jag på vaccinationscentralen. Jag trodde inte att jag behövde någon vaccination eftersom jag var i Namibia i maj, men jag ville ändå kolla upp det. Jag satt nog och pratade med läkaren i 15 minuter och vi gick tillsammans igenom alla vaccinationer jag redan hade och vad som rekommenderades i Sydafrika. Mycket riktigt så kom hon fram till att jag inte behövde komplettare med något. Det var ju skönt det. Men ännu skönare var det när hon sa, efter att ha tänkt efter en stund, nej, du behöver inte betala, strunt i det. Jag trodde inte sådant förekom hos läkare här i Tyskland. Men jag tackade så mycket förstås och trugade inte över att ändå betala :)

Nöjd efter besöket hos läkaren så kom jag på att jag behövde klippa mig och eftersom jag just då befann mig i ett köpcentrum (läkaren har sin mottagning där) så slank jag in hos närmsta frisör och frågade om de hade någon tid. De hade de. Jag blev klippt av en tjej från Estland som pratade betydligt bättre engelska än vad jag gör, så jag fick lyssna på hela hennes livshistoria ungefär medan hon tog hand om mitt hår. Men det gjorde inget, det är alltid intressant att höra om andras liv. De hade  massagestolar i hårtvätten och serverade valfritt kaffe från sin kaffebar. Lite annat än det kaffesmakande vatten jag annars brukar bli bjuden på hos min vanliga frisör. Dit går jag igen :) Fast som vanligt så såg inte Pär att jag hade klippt mig:)

Ja, eftersom det inte händer så mycket annat spännande här i Kiel så får jag väl sluta min rapport här.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

Den sista söndagen i oktober så sprang Pär och två kollegor till honom ett halvmaratonlopp i Lutjenburg. Jag följde med som supporter och fotograf.

Lütjenburg ligger ca 4o kilometer öster om Kiel och är ett ganska litet samhälle. Litet var loppet också. Pär åkte med sina löparkompisar till starten lite tidigare än vad jag gjorde. Jag tänkte att det skulle väl inte vara några problem att hitta dem i startområdet när jag väl kom dit. Det var det inte heller, problemet var att hitta startområdet. Det fanns tre infarter till Lütjenburg och jag valde centruminfarten och förväntade mig någon slags vägvisning. Men inte då. Det fanns inget tecken någonstans på att det snart skulle starta ett lopp i denna stad.

Efter ett telefonsamtal till Pär så fick jag en adress till stället de befann sig på. Så till slut hittade jag dem och det i god tid innan starten skulle gå som tur var.

Starten låg en bit ifrån området där de hämtade ut sina nummerlappar och som också var målområde. Det var ju bra för löparna som kunde värma upp på väg dit. Men mindre bra för mig som blev helt slut efter att ha skyndat mig efter löparna.

En sista liten stretching innan start.

Jurg, Heinz och Pär peppar varandra.

Även Pär sträcker ut innan start.

Tävlingsledningen talar…

…och då lyssnar man

Starten har gått och jag blev lite försträckt när jag såg några småknattar rusa iväg i full fart. Inte ska de springa ett halvmaraton i det tempot? För det första tyckte jag att de var för små för ett sådant långt lopp och sedan skulle de aldrig orka många meter i det tempot. En del av de små sprang dessutom i innegympaskor. Men jag blev lugnad. De sprang i en sorts stafett så de var många knattar som delade på halvmaratonsträckan.

Pär tar det lite lugnare i starten.

För mig gällde det att ta mig tillbaka till bilen så fort som möjligt för att hitta ett lämpligt ställe att fånga löparna på bild. Jag kände ju inte alls till stället så det var inte helt givet vart det var bästa att stå.

Jag tog bilen och körde motsatt varv för att kunna möta löparna. Detta var ju ett sånt litet lopp så inga vägar var avstängda. Alla löparna sprang på cykelvägarna så det var inga problem att ta sig fram med bilen. Problemet var bara vart man skulle parkera då det rådde stoppförbud längs hela vägen. Men jag fick lov av ägaren av ett hus att parkera på deras gård. Så några bilder blev det.

Heinz och Jurg gjorde sällskap nästan hela loppet.

Pär klarade sig på egen hand.

Eter att mina tre löpare passerat så var det dags att sätta sig i bilen igen och leta upp en ny plats. Denna gång hittade jag en traktorinfart till en åker som jag kunde parkera på.

Heinz och Jurg har fått fyrfota sällskap.

Det blåste friska vindar vid havet.

Pär ser forfarande stark ut.

Ny plats, samma killar.

Pigg och glad.

Målgång. Hur kan man se så här pigg ut efter att ha sprungit 21 kilometer?

Gott jobbat.

I målområdet hade Pär en speciell hejarklack i form av Jurgs föräldrar rustade med svensk flagga.

Jag som hatar att vara ute och springa eftersom jag alltid får ont i fötter och knä är mycket imponerad över grabbarnas prestation. Man ska väl aldrig säga aldrig, men jag har mycket svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att springa ett halvmaratonlopp.

Vädret var helt ok under hela loppet, lite väl blåsigt på vissa sträckor, men sol och inget regn. Under tiden killarna duschade efter loppet så började det blåsa ordentligt och regna. När vi sedan satt i bilen och körde hemåt så öste det ner. Vi hade verkligen tur med vädret.

Senare på eftermiddagen samlades hela gänget med familjer och käkade tillsammans på Wirtshaus inne i stan så att löparna kunde analysera loppet tillsammans. Jag presenterade också Göteborgsvarvet för dem och det blev de väldigt intresserade av. Tyvärr är loppet 2014 redan fullbokat, men kanske vi får se dessa trevliga tyska killar på startlinjen 2015.

Ja, som sagt, så mycket löpning blir det inte för mig. Jag håller mig till tennisen och hoppas att min kropp håller för de fyra pass i veckan jag nu kör. I kväll är det cardiotennis som gäller.

Jag har skickat in min gepardbild till ytterligare en tävling. Det är digital foto för alla som har den och de har en proffskamera som första pris. Det är en mycket märklig tävling. Man skickar in sin bild som sedan folket får rösta på genom www.digitalfotoforalla.se . De som sedan har fått flest röster går till en final där en jury väljer vinnarna. Precis en sådan tävling som jag ogillar väldigt skarpt. Men men, deltar man inte så kan man inte vinna så jag skickade in en bild. Bilderna presenteras i en liten ruta på deras hemsida. Varje sida har kanske 12 bilder och det finns ca 600 sidor för tillfället tror jag. Så hur i hela friden ska någon kunna se min bild bland alla dessa? De första veckorna efter att jag skickat in min bild så låg samma två bilder hela tiden på förstasidan, alla andra bilder låg i den ordningen de var inskickade. Hur orättvist var inte det då? Men det verkar vara ändrat nu.

Nåväl, om det är någon som vill rösta på min bild så blir jag förstås glad. Man behöver registrera sig på digitalfotoforalla men det är gratis och snabbt och enkelt gjort. För de som vill rösta kan jag skicka länken till min bild. För ni kan inte sitta och bläddra er fram till mina bilder, det tar hela dagen. Så säg till om ni vill ha länken så skickar jag den så gärna.

Nu ska jag äta lite rester till lunch sen ska jag nog ta mig in till stan för att uträtta lite ärenden inför min resa som närmar sig med stormsteg. Både kul och läskigt på samma gång.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/Marie

Jag är inte riktigt vän med vad jag ser i kameran efter jag tagit en bild och hur resultatet ser ut i datorn när jag kommit hem. T.e.x bilderna från Ulvåsa kände jag att de inte blev så bra som jag hade velat när jag såg de i kameran. Så därför glömde jag lite bort dem när jag kommit hem till Kiel. Men när jag sen råkade hitta mappen på datorn en dag så blev jag väldigt positivt överraskad. De var mycket bättre än vad jag kände direkt när jag tagit dem. Helt tvärtom var det med de bilder jag ska visa nu.

Jag hade genom en facebookgrupp fått tips om att skogen vid tevetornet skulle vara bra att fotografera höstfärger i. Så då var jag ju tvungen att kolla det. Jag cyklade dit med alldeles för mycket kläder på mig. Jag hade inte riktigt insett att det var ca 18 grader ute trots den sena hösten. Så jag var lite arg på mig själv att jag inte tagit något drickbart med mig, för det skulle verkligen behövts. Nåväl, det fick gå ändå. Så jättemycket höstfärger vet jag inte om det var, men skogen var ganska imponerande. Jag promenerade runt och ställde upp mitt stativ med jämna mellanrum för att se om det gick att fånga det fina jag såg. Det var inte helt lätt att hitta något tillfälle där det inte var fullt med folk eller hundar i vägen. Men med lite tålamod så gick det.

Jag knäppte några bilder och ibland blev jag helt lyrisk över vad jag såg i kameran och tänkte att detta blir superbra. Jag tror inte riktigt jag har känt det förut någon gång när jag tittat i kameran utan för mig har bilderna alltid vuxit när de kommit in i datorn och jag fått studera dem lite. Det var verkligen en skön känsla och ännu bättre blev det av att jag använde mitt stativ ganska obehindrat trots att det vimlade av folk. Jag hade gärna gått en längre stund i denna skog men jag insåg att det var bäst att ge sig tillbaka eftersom solen var på väg ner och jag ville inte gärna vara i en främmande skog helt ensam i mörkret. Så de var bara att packa ihop och cykla hem igen. Men som sagt det var med en skön känsla jag cyklade hem. Många bra bilder hade denna utflykt gett. Trodde jag! För det visade sig att när jag kom hem och laddade in dem i datorn så fann jag inte alls samma känsla när jag tittade på bilderna. De flesta har nu åkt i papperskorgen. Men för att visa lite av skogen så kommer här några av bilderna som jag ändå tyckte var ok.

Välordnade skogar som vanligt här i Kiel.

Inga problem att ta sig fram på dessa stigar. Hade varit lättare att gå i drevet här :)

Får fortfarande känslan av två årstider. Vår och höst på samma gång.

En bild på själva tevetornet måste jag väl också ha med.

Som sagt, så mycket höstfärger var det inte, men det var ett trevligt ställe. Fast man får inte vara rädd för hundar om man ska gå där. De springer lösa i drösvis:)

Hösten har som jag sagt innan varit riktigt bra här i Kiel. Vilken skillnad mot de två förra höstarna. Jag har verkligen njutit av vädret. Men nu verkar det vara slut på det vackra vädret. Nu har vi regn, blåst, kallt och grått. Men som tur är så är det bara 23 dagar kvar tills jag ska åka till Sydafrika:) Gissa om jag börjar bli lite nervös? Den där fruktansvärda packningsångesten börjar så sakteligen smyga sig på mig. Får försöka att hålla den på avstånd ett tag till för jag blir inte rolig att ha att göra med när det väl sätter i för fullt.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie