Marie Leander

Nu är jag hemma i Göteborg igen, långt ifrån späckhuggare, pingviner och pingvinlöss. Det var en lång resa hem fast allt gick precis som planerat, så det var ju bra. På flygplatsen möttes jag av Erika och Fredrik. Det var mysigt. Sussanne, Patrik, Ella och Johanna stod också och väntade då de precis landat från sin Kinaresa. 

Vi tog med oss Johanna i bilen och körde henne till Hisingen och de andra Togelidarna åkte hem till Laholm. 

Väl hemma så hade Pär förberett en liten födelsedagsmiddag. Det kändes bra att sätta sig vid bordet tillsamman med hela familjen.

Även om det var gott att komma hem så var det svårt att känna sig glad då jag visste till 99% vilket besked jag skulle få på tisdagen när jag kom till jobbet. Hälsoresurs har ju under vintern utvecklat ett jättefint nytt system för att hantera klippkort, rapportering och fakturering. Det var en nödvändig utveckling i företaget eftersom det vuxit ganska mycket och de gamla systemen att sköta detta på blir ohållbart i längden. Problemet är bara att det har tagit bort i stort sett alla mina arbetsuppgifter och då nu företaget går in i en ny fas så behövs andra kompetenser. Så det hela slutade som väntat. I tisdags fick jag besked att jag tyvärr inte har någon plats kvar på Hälsoresurs. Detta kom givetvis inte som någon chock då vi pratat om det förut. Det har legat som en tung sten i magen hela våren. Men det var ändå otroligt tungt när det slutgiltiga beskedet kom. Jag har verkligen trivts superbra på jobbet. Bättre kollegor är svårt att hitta. Nu får ni inte tro att det slutade i någon slags osämja. Så är det inte alls, jag är införstådd med att företaget nu behöver ta nya grepp och just den kompetensen som eftersök har inte jag. Men tungt som tusan är det. Jag har gråtit en del kan jag säga, men så är jag ju ganska lättgråten också :)

Så nu är jag plötsligt arbetslös. Jobbet på Mercy Ships har jag kvar, men det är ju obetalt, så där finns ingen lön att hämta :) Ni får gärna komma med tips på ett jobb som inte är heltid och har flexibla arbetstider. 

Nåja, nu får det bli lite rapportering från Argentina istället. 

Tisdagen den 11/4.

Vi åkte som vanligt den långa vägen ut till Punta Norte på morgonen. Det blåste ganska mycket så vi hade inte så mycket hopp om att få se några späckhuggare i området. Men vi hann inte mer än att sätta ner våra ryggsäckar och gå på toaletten innan Hector kom rusande och sa åt oss att skynda oss då det fanns 8 späckhuggare runt hörnet som troligtvis var på väg mot attack channel. Så det var bara till att kränga på sig ryggsäcken och gå iväg den dryga kilometern ner till stranden. Väl där så var det till att kvickt få upp kameran och sätta sig till rätta. Nästa besked vi fick var att de låg stilla och avvaktade. De rörde sig inte åt något håll. 

Det var riktigt riktigt kallt nere på stranden. Det blåste iskallt och mycket. Och väntan blev lång. Efter ett tag fick vi besked om att fyra av späckisarna hade dragit väster ut. Och de andra fyra låg fortfarande och avvaktade. 

Många små ungar i och vid vattnet. Men vad hjälper det när inte späckhuggarna är på plats.

Vi väntade både länge och väl och gjorde allt för att hålla oss varma. Ett tag så låg vi alla ner för att få så lite vind på oss som möjligt. 

Kallt som attan.

Efter en lång stund då inga nya besked kommit om späckhuggarna så kröp vi upp till grässlänten för att komma ifrån den värsta vinden. 

Här är vi och långt därborta är vår kamerautrustning. Får hoppas den står stadigt i vinden.

De där lågväxta buskarna ser inte ut att ge mycket skydd. Men de gjorde stor skillnad. Vilken lättnad att komma undan vinden en stund.

Efter ytterligare en lång stund så sprakade det i Hectors radio och beskedet var att de fyra kvarvarande späckhuggarna nu drog sig ut på djupt vatten och såg ut att lämna området helt och hållet. Så det var bara till att gå tillbaka ner till stranden och packa ihop sin utrustning och ge sig tillbaka till bilen. 

Nu trodde vi nog alla att vi som vanligt skulle åka direkt tillbaka till hotellet. Men istället blev det lite sightseeing. Plötsligt förändrades de oändliga slätterna med lågväxta buskar till en öken. Väldigt märkligt. 

När vi spatserat runt i öknen en stund så var det dags för nästa ställe. En häftigt ställe med höga klippkanter. Det gällde att inte gå för nära kanten. 

Vår ständiga chaufför och reseledare Frank. Men bra på att tvätta bilen var han inte.

Parkvakten Hector som var vår privata späckhuggarguide under den vecka vi var på plats.

Ett tredje ställe hann vi också med innan det var dags att åka tillbaka till hotellet. 

Tidvattenpölar som gav fina effekter.

Detta fick räcka för dagen. Tillbaka till hotellet för att ladda över bilderna och kanske redigera en stund och eventuellt blogga om det fanns både ström och internet. Det kunde man aldrig vara riktigt säker på. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/Marie 

Nu är vi på väg hem igen efter en fin resa i Argentina. Vi började vår resa kl 4 i morse och nu är kl 20.30 och jag sitter på planet och bloggar. Än återstår 9,5 h av denna flygning och sedan ska vi flyga från Frankfurt till Dusseldorf för att sen åka vidare mot Göteborg. Det kommer att vara en resa på ca 35 timmar innan jag är hemma. 10 timmar mindre än på utresan :)

Men nu åter till min kronologiska ordning på min dagbok från resan. 

Måndagen den 10 april var det återigen dags att stiga upp tidigt och åka de dryga nio milen bort till Ponte Norte. 

Frank som åkt till detta ställe minst två gånger om året under 25 år har aldrig sett dimma i detta område. Dessa dagar var det så dimmigt på morgonen att det var som att åka igenom moln. 

När vi kom fram till Ponte Norte så var det ett ganska fint ljus en stund. 

Tyvärr var det ganska vågigt och vinden kom från fel håll. Så Frank sa att det var ca 5 % chans att det skulle bli någon attack. Det var ju inte så roligt att höra. Bara till att ställa in sig på en dag av väntan uppe vid kafét.

Späckhuggare hade setts i området men var nu på väg bort från oss så hoppet var inte så stort. 

En stund senare så skulle vår guide Hector gå ner till stranden med det brasilianska filmteamet så att de skulle kunna ta lite sjölejonbilder i väntan på späckhuggare. Vi hängde på. Bättre än att sitta uppe vid kafét och hänga. 

Eftersom vi skulle komma ganska nära sjölejonen så var det smygning bakom buskar som gällde. Inte lätt att smyga på knä med 15 kg på ryggen och stativ i handen. Men var gör man inte för lite bilder :)

När vi väl hade kommit på plats så sprakade det i Hectors radio med besked om att späckisarna hade vänt om och var på väg tillbaka. Så det var bara till att kravla sig upp från stranden igen och ta en rask promenad bort till attack channel. 

Väl där kunde vi se späckhuggarna långt ute på djupt vatten. Vi kunde också konstatera att det var väldigt höga vågor i attack channel och inte mycket aktivitet på sjölejonungarna. 

Efter lite övervägande så bestämde vi oss för att byta plats då det såg lite lugnare ut med vågorna i den lilla attack kanalen och det verkade som att några späckhuggare visade intresse för det stället. Det var samma ställe som vi såg attacken första dagen.

Inte riktigt lika höga vågor här

Späckhuggaren Valen och hennes unge Mirroar patrullerade fram och tillbaka längs stranden för att se om det dök upp några sjölejonungar på lämpligt avstånd. De andra i flocken låg längre ut och väntade. 

Valen och hennes unge Mirroar

Hon var otroligt tålmodig, i flera timmar satt vi på stranden och väntade och Valen simmade fram och tillbaka och ut och in hela tiden. 

Inget lämpligt byte i sikte.

När det började bli lågvatten så tröttnade de andra i flocken och gav sig av söderut. Valen drog sig också utåt och vi trodde att hon också skulle ge sig av eftersom vattnet snart var för lågt för henne. 

Men just som vi nästan var på väg att packa ihop vår utrustning så kom det tre sjölejonungar simmande. Valen vände om och snabbt som ögat var hon inne vid stranden.

Det är tre sjölejonungar framför späckhuggaren men de syns inte för de höga vågorna.

Innan vi hunnit blinka så hade hon fått tag på en unge.

Jag kan inte låta bli att ha lite medlidande med ungen, men detta är naturen, inget vi kan eller ska påverka. Vi kan bara sitta och titta på och förundras.

Valen hade sin unge Mirroar med sig hela tiden. Det är för att lära upp henne att ”stranda” och fånga sjölejonungar. 

Hon lämnade nog över bytet till ungen ganska omgående. Själv vände hon om för att dra sig utåt, men eftersom vattnet blivit så grunt så fick hon kämpa en stund innan hon kom loss. 

Hej då Valen, tack för uppvisningen.

Tyvärr så är mina bilder inte särskilt bra. Och denna gång skyller jag faktiskt lite på min utrustning. Det är inte ofta jag känner att jag har behov av en kulspruta till kamera. Men denna gången missade jag verkligen de viktigaste bilderna eftersom min kamera är alldeles för långsam och för att den bara kunde ta 13 bilder på raken. Efter det behövde den buffra och spara till minneskortet. Just när den buffrade så fanns möjligheten till de bästa bilderna. Märktes verkligen skillnad mot de andra deltagarna som alla hade en kamera som kan ta 14 bilder i sekunden och ta i stort sett hur många bilder som helst innan det buffrar. Jag var väldigt besviken just då. Det var så frustrerande att ha suttit där och väntat i flera timmar på en stenig strand och när ögonblicket äntligen kommer så kan jag inte knäppa bilderna när jag vill utan kan bara sitta och titta på och vänta på att kameran har jobbat färdigt samtidigt som jag hör fem andra kameror runt mig smattra som kulsprutor. 

De andra deltagarna jublade och gjorde high five och pratade om att fira på kvällen och jag ville bara gråta. Samtidigt var jag verkligen glad för de som fick sina fantastiska bilder, jag unnar dem de bilderna av hela mitt hjärta. Det skulle säkert komma fler chanser tröstade jag mig med, vi hade ju flera dagar kvar i Punta Norte. Men hur det gick med det får vi se i ett senare inlägg. Men jag är trots min besvikelse väldigt glad över att få se detta mäktiga skådespel på plats. 

Frank sa ju när i kom till Punta Norte på förmiddagen att det var 5 % chans att det skulle bli något attackförsök. Det fick han höra kan ni tro :)

På vägen hem tog vi en extrasväng ut till ett ställe där det skulle kunna bli en fantastisk solnedgång. Inte heller där hade jag tur. Några få sekunder var det vacker på himlen och sen blev det bara molnigt.  

I brist på solnedgång fångade jag Hans på bild istället.

När vi kom tillbaka till hotellet så kände jag att jag absolut inte kunde vara social med de andra. Jag ville verkligen inte förstöra den glada stämningen så jag tyckte det var bäst för alla att jag höll mig på mitt rum fram tills vi skulle gå och äta middag. Förutom att jag var besviken över de missade bilderna så höll jag på att bli tokig av kliande utslag på som jag fått lite överallt på kroppen. Det började några dagar tidigare med några få och för var dag så blev det fler och fler. Jag började tro att jag hade bed bugs men kunde inte så några som helst spår av det i sängen. 

När vi sen tillsammans gick till restaurangen så hade den värsta besvikelsen lagt sig och det kändes helt ok igen förutom mina utslag då förstås. Jag frågade Frank om han visste om de brukade ha problem med bed bugs på hotellet. Men han sa att de aldrig hade varit några problem med de under de 25 år han återvänt till detta ställe. Hans gissning var istället att jag hade fått pingvinlöss. Tydligen har magellanpingvinen ganska ofta löss och nu i ruggningstider när det ligger fjädrar överallt så är det lätt att komma i kontakt med dem. Särskilt om man fotograferar pingviner liggande på mage vilket jag gjorde vid flera tillfällen. 

Hmm, undra om man kan gå till sin vårdcentral i Sverige och säga att man behöver bli behandlad mot pingvinlöss? Hur som helst, i skrivande stund så har det blivit mycket bättre. Det har slutat att komma nya utslag och de gamla kliar inte lika mycket längre. Vi får tro att det har gett sig och inte kommer tillbaka. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram /Marie 

Tillbaka till tidsordningen igen efter gårdagens utsvävning. 

Under onsdagen var det dags att lämna södra Argentina och köra norrut så att vi inte skulle bli inringade och inte ha någon möjlighet att åka till platsen för späckhuggarna.

Vi hade en lång dag i bilen framför oss då vi skulle åka 900km så vi gav oss av redan kl 7 på morgonen. 

Långa långa sträckor i på den här vägen mellan Puerto Deseado och Comodoro Rivadavia är spikraka. och utanför fönstret syns bara oändligt med sandtäckt mark (lertäckt just nu) med lågväxande buskar. Så det var inte mycket att se. Men vi stannade på ett ställe där det fans sjölejon. Man kan ju tycka att i fått nog av dessa nu, men så är det inte. Så vi steg ur bilen och drog iväg ytterligare ett gäng bilder. 

när vi kände oss färdiga med sjölejonen så fortsatte vi vr färd norrut. Nästa stopp blev Comodoro Rividavia där vi käkade lite lunch, fick lite service och check på bussen och kanske det viktigaste av allt, vi åkte till flygplatsen och hämtade Davids resväska som inte lyckades förflytta sig lika snabbt som David på Frankfurts flygplats på utresan. David var ganska glad över att få tillgång till sitt bagage, och det kan man ju verkligen förstå. 

På resten av resa blev det några stopp för att fotografera strutsar som sprang omkring i vägkanten. Annars så var det bara sikte på Puerto Pyramides som gällde. 

13 h efter att vi startade vår resa så anlände vi till vårt boende i Porto Pyramides. Det var riktigt skönt att komma fram och kunna kliva ur bussen och sträcka ut sig på sängen lite. Efter middag var det sedan snabbt i säng så att man var redo för späckhuggarspaning nästa dag. 

Ha det gott och ta väl hand om varandra. 

Kram/Marie