Marie Leander

Det närmade sig dagen då Pär skulle sätta sig på färjan och åka till Sverige för att vara med på älgjakten. Meningen var att jag och katten skulle vara kvar här i Kiel. Men när det blev bestämt att både Erika och Fredrik skulle komma till Svarttjärn så fick jag en väldig längtan till att följa med.
Samma morgon då färjan skulle gå till Göteborg på kvällen åkte jag iväg till Stenaterminalen för att kolla om det fanns plats för mig och katten. Att få plats för mig brukar inte vara några problem, värre brukar det vara för katten. Men vi hade tur, det fanns en djurhytt kvar både dit och hem. Sagt och gjort, jag bokade in oss och fick betala en himla massa pengar i mellanskillnad på Pärs ursprungliga biljett tack vare den dyra djurhytten. Vår Pise måste vara den mest påkostade vildkatten i världen vid det här laget.

Som vanligt så hoppade hon direkt från buren ner under täcket när vi kom in i hytten. Men först så hann hon med att kolla om översängen var nerfälld för då hade hon hoppat upp där istället. Det märks att hon känner igen sig nu och det där med att ligga under täcket verkar numera bara vara en grej som man gör bara för att hon alltid gjort så när hon åkt färja. Efter en stund gick jag och Pär ut ur hytten för att käka lite och sen sitta i baren en stund och titta på folk. När vi kom tillbaka till hytten var Pisen ute och gick i hytten och hon hade både ätit och gått på lådan. Det har aldrig hänt att hon varit någon annanstans än under täcket när vi kommit tillbaka till hytten så detta är verkligen ett stort framsteg. Och bilresan från Göteborg till Svarttjärn gick som vanligt helt utan problem. Bara hon får ligga på mittkonsollen mellan framstolarna så är hon nöjd och glad. När vi körde upp bilen på den sista lilla vägen upp mot vårt hus så ställde hon sig i mitt knä och tittade ut. Det märktes tydligt att hon kände igen sig för huvudet gick runt på henne för att hon skulle kunna titta överallt samtidigt. När jag öppnade bildörren åt henne sprang hon ut och började genast kolla in sina favoritställen. Kanske ändå att hennes glädje över att få komma till Svarttjärn gör resan dit värd för henne.

Det var inte bara katten som blev lite till sig när vi kom fram. När jag klev ur bilen och såg det fina ljuset och de härliga färgerna började jag tänka efter för att komma på när jag senast varit på Ulvåsa vid denna tiden på året. Jag kom inte på när det senast var, så länge sedan var det. Det närmaste jag kunde komma på var att jag var där uppe i november ett år när Inger fått sin andra stroke. Då bodde vi i Kina och det var vinter och snö i Svarttjärn då. Jag kommer inte ens ihåg om jag brukade åka med till Ulvåsa på hösten under de sju åren vi bodde i Geneve. Hur som helst, det kändes som jag aldrig sett Svarttjärn i dessa färger förut. Helt otroligt.

På vägen upp till Svarttjärn hade vi plockat upp Erika på tågstationen i Göteborg och kört inom Julia och Johan för att ta en kaffe och säga hej till Fredrik som skulle stanna där en dag extra för att umgås med dem innan han kom upp till oss.

Självklart tog jag fram kameran så fort som möjligt och började fotografera. Jag har ju alltid haft stora problem med att fånga färgerna och ljuset som vi oftast ser det från vår lilla utkikspost på Ulvåsa. Men denna gången fick jag faktiskt till det hyfsat. Även om verkligheten alltid överträffar mina bilder så är det mer likt denna gång än vad de varit förut. Får kanske tacka Patrik och Peter för det faktum att jag äntligen börjat använda de manuella inställningarna i kameran. Får se om jag kan ta med de kunskaperna när det härliga kvällsljuset i sommar infinner sig, hoppas det. Nåväl, jag fotograferade en massa, alldeles för mycket som vanligt. Man vet ju aldrig vilket av alla försöken som blir bra så det gäller ju att ta så många gånger som möjligt ; ) Nu var det så att jag också blev utsedd av min käre make till att bli älgjaktsfotograf. Detta var bara ett knep för honom att äntligen få med mig på älgjakten, jag vet det. Men eftersom han tjatat i över 20 år så tyckte jag att det kanske var dags att ge med sig. Så när jag kom hem till Kiel igen så blev det att jag tittade en del på älgjaktsbilderna och glömde helt bort alla dessa bilder jag tog under helgen innan jakten.  Så när jag nu äntligen skulle sätta mig och försök få till bilder och text om älgjakten på bloggen, fick jag en smärre chock när jag hittade en mapp med över 350 bilder som jag helt glömt bort. Jisses, vilket jobb att gå igenom dem. Men nu har jag i varje fall reducerat antal blider till ett trettiotal och de kommer här. Ja, jag vet, alldeles för många. Men jag är ändå stolt över mig själv att jag lyckades få ner antalet så mycket ändå. Hoppas ni inte sitter med någon slö uppkoppling bara för då kan ni glömma detta inlägget.

Just när vi var på väg tillbaka till Ulvåsa så märker jag en skön dimma som kommer in över Svärdlång. Märkligt tycker jag, man jag tar tillfället i akt och fotograferar lite till.

Nu visade det sig snart att det inte alls var någon dimma som svept in, utan det rådde kollektiv eldningsfeber i Svarttjärn just denna dag. Därav röken över Svärdlång. Pär ville ju inte vara sämre än alla andra i byn så han skyndade ut och satte eld på den stora rishögen vi samlat ihop under sommaren.

Stärkt av den lyckade eldningen på lördagskvällen så beslutades det att vi också skulle elda upp de rishögar som vi samlat ihop bakom vårt lilla berg i somras. Det var en del av reslutatet av Kristinas avverkning som låg där. Skönt att bli av med det. Så på söndag morgon slog vi till och gjorde två stora eldar.

Jag ägnade en del tid att försöka fånga ljuset istället. Det gick väl sådär denna gång.

Ja, så gick denna dag också i en hast och framåt eftermiddagen åkte Erika in till Åmål för att hämta upp Fredrik som kom med tåget och under tiden hann Bosse att anlända hos oss. Han skulle också vara med på jakten så det var ju trevligt att han ville övernatta hos oss då.

Det blev någorlunda tidig sänggång för oss alla eftersom vi skulle upp tidigt och jaga älgar nästa dag. Ja, inte jag förstås, jag skulle jaga älgjägare. Det tycker jag känns mycket bättre än att jaga älgar. Men det får jag rapportera om en anann gång.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

För några veckor sedan begav jag mig till friluftsmuseumet i Molfsee som ligger strax utanför Kiel. Det var efter ett tips av min ständiga källa till bra saker här i Kiel, Linda som jag bestämde mig för att åka dit.

Just denna vecka var det höstmarknad inne på området så det var nog lite extra mycket folk där. Men det gjorde inte mig något. Jag strosade runt i maklig takt i det trevliga området. Det var ett stort parkområde med många gamla fina hus. Jag låter bilderna tala så slipper ni lite snack från mig :)

Det var en trevlig park att strosa runt i. Får se om jag får med mig Pär någon gång. Det är ju alltid trevligare med sällskap.

Tack för tipset Linda.

Annars så händer det inte så mycket här. Jag spelar tennis fyra gånger i veckan och Pär jobbar alldeles för mycket. I söndags var han iväg och sprang ett halvmaratonlopp tillsammans med några kollegor. Bilder från loppet kommer senare.

Stormen som hette Simone i Sverige hette Christof här tror jag. Det var en rejäl storm som gjorde vår utsikt lite bättre eftersom den tog med sig ganska många stora grenar från det stora trädet utanför vår balkong. Grannen förlorade några stora träd, men det skulle jag bara vara glad över. De har tillräckligt med löv att kratta som de har. Vi klarade oss alldeles utmärkt, men det var lite läskigt att sitta här inne och höra utryckningsfordonen köra i skytteltrafik utanför. Det var inte långa stunder man inte hörde några sirener vara på väg någonstans.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie

 

Här i Kiel så är det ganska bra ordnat för både cyklister och fotgängare. Det finns många trevliga ställen att gå och cykla på. På vissa ställen kan man cykla längs med havet vilket jag tycker är trevligt. Men ibland har jag tänk att det är lite dumt att man inte kan cykla ute vid havet längs hela kuststräckan. När man tar en snabb titt på kartan så ser det ju ut som om man bara kan ha en liten gång och cykelväg där, inga problem. Problemet är bara att jag inte alltid analyserar kartor så noga. Jag tar liksom ingen hänsyn till saker som till exempel höjdskillnader. Det kan ställa till det lite för mig när jag väl kommer på plats och inser att verkligheten inte riktigt ser ut som jag uppfattade den på kartan.

För några veckor sedan drog jag med mig Pär till Schwedeneck och stranden där. Målet för utflykten var att äta en lunch på Strandoase och sedan ta en promenad längs stranden till den böjde av mot höger. Jag ville se hur det såg ut där eftersom jag tänkte att det kanske skulle kunna vara en bra plats att åka till en tidig morgon för att fånga det tidiga ljuset. Fram tills vi ätit oss mätta gick allting ungefär som planerat. Sen kanske inte allt gick så enkelt som jag tänkt :) Själva promenaden längs stranden bort och förbi högerböjen skulle väl gå ganska snabbt och smidigt tänkte jag, och Pär som litade på mig höll med och vi började gå längs vattnet på den ganska lättgågna stranden. Men ganska snart så förvandlades sandstranden till något annat.

Efter att vi promenerat ganska länge, fast inte så långt, ca 3.5 kilometer så var vi ganska trötta på att fortsätta, och när vi studerade kartan lite närmre så insåg vi att det var en ganska bra bit kvar innan vi kom runt hörnet. Så vi bestämde oss för att gå lite till för att gå upp till en stig som ledde till en annan stig som skulle ta oss tillbaka till bilen utan att vi skulle behöva gå på stranden. Vid det laget så hade vi också börjat fundera på varför vi inte hade med oss någon fika. Vi är i vanliga fall ganska dåliga på att ta med oss fika så det var ju inte speciellt förvånande, men just i det läget skulle det suttit fint. Gissa om vi blev nöjda när vi upptäckte att det låg en restaurang/fik precis där vi tänk att gå upp från stranden. Och det var öppet! Jippie!

Lite uppiggade av kaffe, kaka och toabesök så gick vi upp till skogen för att gå tillbaka till bilen. Ojoj, det var skillnad det, det kändes som man flög tillbaka.

Vi fick ta oss till stranden med bilen istället. Frågan var bara hur man skulle kunna ta sig dit. Men efter kanske en halvmils körning så såg vi en stig som det stod gångväg till stranden på. Det lät ju bra. Vi parkerade där och promenerade den knappa kilometern det var ner till stranden.

Ja, som sagt, jag vet inte om det är ett bra ställe att åka till en tidig morgon, men oavsett det så fick vi ju se delar av vårt närområde som vi inte skulle ha sett om det inte var för att jag vilje undersöka saken. Det blir nog så att jag åker dit en morgon. Även om det visar sig att det inte blir så bra fotomässigt så får man ju sig en liten utflykt och det är ju aldrig fel.

Japp, det var vår lilla helguflykt för några veckor sedan. Denna helg hade jag hoppats på en utflykt till Köpenhamn där det pågår en fotomässa, samma fotomässa som kommer till Stockholm i november. Men jag lyckades inte locka med mig Pär eftersom han prioriterar ett halvmaratonlopp i Luhtjenberg istället. Konstiga prioriteringar vissa människor har tycker jag. Nåja, fotomässan kommer väl tillbaka om ett år igen får man tro.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram /Marie