Marie Leander bio picture
  • Välkommen till min blogg

    Den här bloggen är tänkt som en dagbok för mig och ett sätt för nära och kära runt om i världen att hålla sig uppdaterade om vår vardag.
    I juni 2014 flyttade vi ifrån Kiel, Tyskland efter tre goa år där. Innan vi flyttade till Tyskland bodde vi tre år i Houston, USA, två år i Beijing, Kina och före det sju år i Geneve, Schweiz. Det blev sammanlagt 15 år utomlands innan vi åter hamnade i Sverige. I augusti 2014 landade vi åter i Sverige. Göteborg blev det då. Men sedan sommaren 2017 är vi Dalslänningar. Då flyttade vi till det ställe som varit vår fasta punkt under alla år utomlands. Nämligen Svarttjärn.
    Jag kommer ursprungligen från Halland, men innan vi började vårt utlandsäventyr bodde vi i ett gult hus i det lilla samhället Väne-Ryr som ligger i trestadsområdet, mittemellan Vänersborg, Trollhättan och Uddevalla.
    Jag är gift med Pär, vi har två barn, Erika född -90 och Fredrik född -92. Två goa katter tillhör också vår familj.

    Sedan oktober 2018 så äger och driver jag Bengtsfors Bokhandel. Förutom bokhandelsjobbet så arbetar jag jag lite åt Hälsoresurs och volontärt åt Mercy Ships. Utöver det så fotograferar jag, säljer lite bilder och tavlor och kan erbjuda olika fototjänster som fotografering, utskrift osv.

    Annars så spelar jag gärna tennis i Åmåls tennisklubb. Inte på så hög nivå, men på en nivå som passar mig alldeles lagom. Tyvärr så bråkar min kropp med mig titt som tätt vilket gör att jag får ta ofrivilliga pauser i tränandet ibland.

    Välkommen att ta del av den del av vardagen jag väljer att lägga ut här.

Ja ni, det här med att skriva varje dag och sedan publicera när det fanns tillgång till nät kunde jag ju snart glömma. Dagarna har varit otroligt intensiva och långa. Det är inte en enda dag jag har gått upp senare än halv sex på morgonen, några dagar har kl. ringt redan kl 5.

Nåväl, jag ska försöka hålla mig till en dag per inlägg, men det blir inte lätt att komma ihåg allt för vi har hunnit med så otroligt mycket på denna veckan. Nu är jag hemma i Kiel igen och har ett digert arbete framför mig med att ta hand om alla de tusentals bilder jag tagit.

Vet inte om jag skrev det i förra inlägget, men vi bodde på Okaukuejo Rest Camp som ligger strax innanför Anderssons gate. Så här i efterhand så kan man konstatera att det var det klart sämsta stället vi bodde på under vår rundresa i Namibia. Men det var inget större fel på det förutom att jag inte hade något varmvatten och det blev en oförklarlig översvämning i mitt badrum.

På lördagen var det uppstigning 5.30 för att vi skulle stå redo vid gaten in till Etosha nationalpark när de öppnade kl. 6.15.  Etosha täcker en yta på 22912 km2. vilket är lite drygt halva Schweiz. När parken grundades 1907 var den hela 80 000 km2 stor. Alltså nästan två gånger Schweiz yta. Helt otroligt!
Målet med denna första resa på denna dag var att se om vi kunde hitta några lejon i morgonljuset.
Men det gick inte så bra. Trots många mils bilkörning så såg vi inga spår efter lejon. Däremot fick vi se en vacker dimma och några djur som var ute och promenerade i morgonljuset.
Eftersom vi inte hittade några lejon så återvände vi till lodgen och åt fick i oss lite frukost innan det var dags att ge sig ut på ännu en tur i parken. Denna gång var det öppna safaribilar som gällde.

Vi fick se ganska många djur och många mil avverkades. Här kommer ett gäng bilder på några av alla djur vi såg.

Ibland blir resultatet av fotograferandet inte riktigt som man tänkt sig.

Dags för ett drickastopp.

Det gäller att turas om.

Skiftbyte.

Gott att åka snålskjuts ibland

Här ser man lite av Etosha Pan som är otroliga 4731 km2 stor. Etosha pan är för det mesta torrlagd.

En av våra chaufförer och guider i parken. En mycket trevlig man.

När det började kurra ordentligt i våra magar så styrde vi bilarna tillbaka mot lodgen där våra parkguider serverade en enkel men trevlig och god lunch.

Denna bild är tagen med min pocketkamera och tyvärr är det något galet med den. Det blir en immliknande fläck mitt i alla bilderna.

En fågel med fin näbb gjorde oss sällskap vid lunchen. Southern yellow-billed hornbill heter den tydligen.

Halva detta huset var mitt krypin de två första nätterna i Namibia.

Efter lunch fick vi någon timmes andningspaus. Då var det överföring av bilder till datorn som gällde för mig. När man är lite väl ivrig med fotograferandet och man fotar i raw-format så tar det lång tid att få över dem på datorn.
Sen eftermiddag var det så åter dags att ge sig ut. Vi ville komma ut och fotografera när ljuset blivit lite trevligare. Tyvärr får man inte stanna i parken ända tills solen gått ner, utan man man måste var ute innan solnedgång. Det innebär att man måste ge sig hemåt när ljuset börjar bli som bäst. Det är ju ganska långa sträckor att köra och  det är inte så många minuter som det handlar om innan det blir helt mörkt.

Lite hopp och lek i väntan på att elefanterna ska lämna vattenhålet.

Stackars gamle man har fått hål i örat.

Spara lite vatten åt mig också så är ni bussiga.

Att få 8 fototokiga personer att ge sig hemåt i tid är ingen lätt sak. Vår guide fick säga till ganska många gånger att det var dags att åka innan vi alla insåg faktum att det var dags att åka hem :) Det blev en hemresa i ganska hög hastighet för att vi skulle hinna ut ur parken i tid.
Väl tillbaka på lodgen var det dusch som gällde. Att åka i en öppen safaribil på snustorra grusvägar är ingen hälsokur för håret vill jag lova. Trots ihärdigt tvättande så var det nästan omöjligt att ta sig igenom med borsten.

Till middag vankades buffé. Där bjöds det på Kudu som är en antilopart. Känns lite märkligt att först åka runt i parken och beskåda dessa vackra djur för att senare med god aptit äta dem. Men det är ju så det är när man är köttätare så det är bara att acceptera.
Mätta och trötta samlades vi sen alla för bildgenomgång och lite föreläsning. Sen borde man förstås om man haft lite vett i skallen gått och lagt sig. Men det gick inte riktigt att motstå frestelsen att ta en promenad till det upplysta vattenhålet. Det kunde ju vara så att där stod alla möjliga slags stora och ståtliga djur. Nu fick jag även möjlighet att testa en lånekamera som Martin hade med sig. Det var en Canon 6d och det blev ju förstås en stor skillnad på resultatet. Hur mycket man än vill tro att det bara är fotografen som tar bilderna och inte utrustningen så måste man faktiskt erkänna att utrustningen gör skillnad. Bilden nedan har jag fotograferat utan stativ. Jämför den med nattbilden i förra inlägget som tagits under samma ljusförhållanden.
Klockan var en bra bit efter midnatt innan vi styrde stegen mot våra rum. Men innan jag gick och la mig så packade jag och avslutade sen kvällen med att titta igenom dagens skörd av bilder. Det ar en utslagen Marie som somande alldeles för sent och tyvärr vaknade alldeles för tidigt. Kl. stod på ringning kl. 5 men när klockan ringde hade jag redan varit vaken mer än två timmar.
Ja, det var ungefär det som hände dag två i Namibia.

Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram/Marie

Även om  jag inte har någon internetuppkoppling på största delen av resan så ska jag försöka att skriva varje dag ändå och sedan får de publiceras när de finns tillfälle.
Nu ligger jag i sängen med sällskap av en kraftig huvudvärk. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag gick upp kl 7 i går morse och förstås inte sovit en blund på planet och  klockan nu är 23.30 påföljande dag.
Dagen har varit riktigt intensiv. Vi landade på Namibias flygplats kl 5, en halvtimme före utsatt tid. När vi kom in i ankomsthallen så hittade vi ingen som tog emot oss. Men när vi en halvtimme senare hittade varandra så visade det sig att vi helt enkelt gått förbi varandra, för vår guide stod och väntade på oss troget där alla passagerare kom ut.
Vi packade in oss i minibussen och åkte för att hämta upp resten av vårt ressällskap. Tre av dem hade anlänt redan dagen innan och sov inne i Windhoek på Hilton Hotel.
Vi trodde att de skulle stå färdiga och vänta på oss när vi kom fram, men det visade sig att de låg och sov för de hade fått besked om att vi skulle komma kl 9. Nåväl, efter en fin frukostbuffé och ytterligare lite väntan på den sista deltagaren som redan varit ute några vekor i Afrika  och som övernattade på ett Guest house kom vi till slut iväg strax efter kl.9.
Det blev en lång resa i minibussen. Ett tag var det intressant att supa in omgivningarna men efter att guiden sagt att det nu inte skulle finnas så mycket intressant att se på ett tag så passade vi nog alla på att blunda ett tag.
någonstans på vägen stannade vi på en trevlig restaurang som ägdes av en Schweizisk man och åt en väldigt god lätt lunch.
Väl framme vid vår lodge som ligger i Etoshas nationalpark så var det bara till att slänga in sakerna på rummet, packa i ordning sin kamerautrustning och ge sig ut på en första runda i parken. Idag hade vi inte tillgång till några safaribilar utan vi åkte runt i vår minibuss. Inte det bästa transportmedlet för 8 personer som vill fotografera samtidigt precis. Man fick inte lämna bilen så det blev till att trängas i de små fönsterluckorna. Men det gick bra.  Ryktet gick att det hade skådats lejon på ett visst ställe. Så dagens mål var att ta sig dit och hoppas på att lejonen var kvar.
Det var de, men de låg ganska långt bort så det blev inte de här fantastiska bilderna på lejon som man tänkt sig. Men vi fick se dem i varje fall och de får man ju vara nöjd med. Förutom lejonen så fick vi se både giraffer, gnuer och en massa andra djur.
Efter safarituren blev det en snabb dusch följt av en god middagbuffé.
När vi var mätta och nöjda så var det ett trött men glatt gäng som samlades i ett av rummen för bildvisning av deltagarnas foto för att vi skulle få en känsla för allas olika bildstilar. Sen pratade Roger lite om hans
syn på fotografi och bilder.
Efter samlingen så var vi några tappra som gick ner till vattenhålet för att se om där var några djur. Vi fick se några noshörningar och eventuellt några andra djur. Men eftersom jag nu faktiskt sitter och skriver färdigt det här inlägget på måndag morgon så har jag redan glömt vad vi såg. Jag var ganska slut som människa vid det laget.
Jag somnade gott vid ett på natten efter efter en mycket lång men givande dag. Klockan ställdes på ringning  kl.5.30 så det gällde att skynda sig att sova.
Ja, som sagt, det har tagit många dagar att skriva färdigt det här, men det är så väldigt intensivt så det finns helt enkelt inte tid. Nu måste jag skynda mig för nu åker vi snart ifrån internetuppkopplingen.
Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram /Marie
  • maj 13, 2013 - 7:44 e m

    Ditte - Fantastiskt! Nu får jag även komma med på Safari och andra upplevelser i Namibia. Vilken tur man kan ha!
    Förstår att du är med om ett otroligt äventyr.
    Kramar och tankar till digReplyCancel

Nu lämnar jag detta regniga Tyskland för en dryg vecka.

Ja, nu sitter jag här i Frankfurt och väntar på att få checka in. Eftersom jag inte kunde åka ifrån Hamburg till Namibia via Frankfurt på samma bokning var jag tvungen att köpa biljetten till Frankfurt separat. Då har man ju inga som helst hjälp om man skulle missa sin anslutning, så jag tog det säkra före det osäkra och såg till att jag skulle landa i Frankfurt 7 timmar innan nästa plan skulle gå. En dryg timme tog det mig att stiga av planet, hämta upp bagaget och ta mig till terminal 2. Så det är bra att man inte har bråttom. Men nu sitter jag alltså här och väntar på att incheckningen ska öppna. Det gör de kl 17. Bra, då hinner jag blogga lite.

Som ni alla vet så hatar jag att packa, spelar ingen roll vart jag ska resa, när jag ska packa så mår jag riktigt dåligt och är inte alls trevlig att umgås med. Så igår var jag inte något vidare kul sällskap. Kanske tur att vi skulle till tennisen för att ha fotovisning för alla oss som var med i Mallorca. Ett litet avbrott i stressen. Nåväl, jag har packat färdigt och det blev 7.7 kilo incheckat bagage och lite drygt 6 kilo handbagage med kamerautrustning och laptop plus diverse laddare, extra hårddiskar och en himla massa minneskort. Så jag klarade gränsen på 18 kilo. Så man kan ju undra vad jag har missat att packa.

Ska bli spännande att träffa mitt resesällskap. Vi är ju 8 personer totalt. Fotosidans representant Martin känner jag sen innan. Han var klasskompis med Pär på högskolan i Halmstad. Men vi har inte sett på 23 år så det var ett tag sedan. Förutom oss två så är det proffsfotografen Roger Borgelid som ska vara vår fotografiska ledare under resan och utöver det är det två herrar och tre damer. De tre damerna åker från Stockholm via Frankfurt så jag hoppas på att vi kan sluta samman innan vi går på planet så att vi har lite koll på varandra :)

Det ska förstås bli väldigt spännande att ge sig ut på den här resan, samtidigt är det så många som har sagt att Namibia är så fantastiskt och överväldigande och alla förväntar sig att man ska komma hem med kameran full av fantastiska bilder. Det gör ju jag också förstås men samtidigt är jag lite rädd för att jag har för höga förväntningar efter allt prat så att jag istället kommer att bli lite besviken. Men det tror jag inte, jag tror att det kommer att bli riktigt bra det här.

Angående den fallande pisen så har det nu hänt som jag har varit orolig för. Pisen gick ut på balkongen i förgår kväll. När jag skulle gå och lägga mig så hade hon inte kommit in. Men eftersom vi alltid sover med balkongdörren i sovrummet öppen så bekymrade det mig inte. Hon kommer väl in när hon tröttnat tänkte jag. Kl 2 vaknade jag, då regnade det ute och Pisen var fortfarande inte inne. Då blev jag orolig. Efter att ha letat i hela lägenheten så öppnade jag till slut ytterdörren, och där satt hon. Alltså måste hon ha trillat ner från en av sina våghalsiga klättringar på räcket alternativt i hängrännan. Väl nere så har hon väl sprungit till ytterdörren och där har hon haft tur att någon kom och öppnade dörren för henne. Men vi visste ju inte att hon var ute så vi kollade ju inte efter henne. Hon har alltså suttit i trapphuset i över 4 timmar. Hon har inte fått några synliga skador efter fallet. Hon går utan att halta. Men hela dagen i går låg hon och vilade och äta ville hon inte. Jag fick tips om att hon kunde fått hjärnskakning och då var det bara vila som gällde. Idag när jag åkte så var hon mer sig själv igen, hon gick till och med ut en runda i morse. Men hon åt inget. Så Pär har fått order att ha koll på henne så att hon äter idag, annars så får han ta henne till veterinären.

Till slut så ska jag terrorisera er med lite fler blombilder. Jag och Pär cyklade till Botaniska trädgården förra söndagen. Det var riktigt trevligt där.

Heter den här diskborstblomma tro?

Det gäller att fotografera snabbt när man är i tropiskt klimat. Efter tio sekunder är linsen ganska immig.

Uhh, vilket läskigt ställe för en som mig som r allergisk mot getingstick. Jag vet inte om det är skillnad på getingstick eller bistick, jag drar alla över en kam. Men det är ju en fiffig lösning för dessa insekter som är så viktiga för parkens växter.


När vi kände oss färdiga med vårt besök i parken så satte vi oss på en bänk vid utgången innan vi cyklade hemåt. Pär som kommit hem från Texas dagen innan var ordentligt trött. Så han satt och vilade lite.

Ögonlocken blir tyngre och tyngre.

Och till slut så har han slocknat och ligger och snarkar i parken.

Jag höll mig dock vaken och upptäckte efter en lång stund att kluddet vid mina fötter faktiskt föreställer något.

Till slut så cyklade vi hem och efter en stärkande kaffe så skulle Pär ge sig ut och springa. Jag och kameran följde med till vår lilla skog och kollade på när han plågade sig upp för mördarbacken 5 gånger.

Jag njöt av synen av vattnet som nu återigen är fylld av segelbåtar.

Och så fotograferade jag ytterligare några blommor :) En del med tillhörande insekter.

Jag njöt av det fina vädret och att ströva omkring med kameran. Jag vet inte om Pär kunde säga att han njöt. Men det var ju helt självvalt så det var väl ok även om det inte riktigt såg ut så när han kom uppför backen den femte gången.

Så nu har jag plågat er tillräckligt med bilder på blommor för ett tag. Har jag tur så blir det lejon på bilderna i nästa inlägg. Jag tror inte att jag kommer att kunna publicera något under tiden jag är i Namibia. Men när jag är tillbaka så hoppas jag att jag har några fina bilder att visa i varje fall.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram/Marie

  • maj 9, 2013 - 4:47 e m

    Morgan Nilsson on Facebook - God resa, och lycka till med fotograferingen !!ReplyCancel

  • maj 9, 2013 - 6:37 e m

    Ninni - Jättefina bilder! Just nu öser regnet ner…
    Vilken spännande resa du ska på.
    Lycka till! Ser framemot att få se några bilder.
    Kram NinniReplyCancel

  • maj 13, 2013 - 7:46 e m

    Ditte - Underbara bilder! Kan man kanske få gå en kurs hos dig?
    Kramar!ReplyCancel

Idag provar jag att blogga med ett annat verktyg bara för att se hur det fungerar. Så ser inlägget lite konstigt ut så får jag skylla på verktyget. Min tanke med att använda detta verktyg är att med det kan man skriva sina inlägg offline och sedan publicera dem när man får tillgång till uppkoppling. Kunde kanske komma väl till pass i Namibia tänkte jag.

Ja, nu är det bara en vecka kvar tills jag åker och fjärilarna i magen börjar bli lite väl vilda tycker jag. Ännu värre blir det när deltagarna skickar runt sin packningslista där de anger hur många kilo de kommer att ha med sig. Men jisses, det är ju en vecka kvar, inte kan man redan nu veta hur många kilo man kommer att packa. Det kommer jag att veta på onsdag kväll om jag har tur:) Jag önskar verkligen att jag vore lite mer välorganiserad men det är jag inte och kommer aldrig att bli.

Det var ju ett tag sedan jag bloggade och det har absolut inte berott på att jag inte har haft tid, utan har nog mest berott på lusten. Pär är i Texas sedan en dryg vecka tillbaka och kommer hem igen på lördag. Jag har nog helt enkelt känt mig lite ensam och lite håglös. Fast om jag ska vara ärlig så har jag egentligen ingen anledning att känna mig direkt ensam, jag har goa vänner här som jag träffar ofta så det går igen större nöd på mig. Men visst längtar man efter att Pär ska komma hem igen, vardagen blir lite trevligare när han är hemma.

I förrgår, Valborgsmössoafton var vi några från tennisen som var ute och dansade in maj som de säger här. Ja, ni som känner mig förstår nog att jag hoppade över det där med dansandet, jag kollade istället in alla de andra som stod på ett knökfullt dansgolv och försökte få några millimeter att röra sig på. Med eller utan dans så var det en trevlig kväll och jag var inte hemma förrän kl halv tre på natten. Det är inte ofta nu för tiden man är ute så länge och härjar.

Vad det gäller tennisen så är vi nu inne i en period då inomhussäsongen är slut och utomhussäsongen inte har börjat. Ja, egentligen har utomhussäsongen börjat, men eftersom vi hade snö på banorna så länge så har allt blivit försenat och vi vuxna i klubben har inte tillåtelse att beträda banorna förrän nästa vecka. Så det blir tyvärr inte så mycket tennis just nu. Jag lyckades få till en privatlektion i tisdags ändå och det är så kul att gå ifrån träningen och vara riktigt riktigt trött, då känner man att man gjort något. Nästa vecka börjat vi med lagträningen utomhus, men jag kommer att missa våra två första träningar då jag är i Namibia då. Jag kommer också att missa vår premiär i seriespelet. Lite trist, men Namibia går faktiskt före :) Om jag ska vara ärlig så är jag ganska nervös inför seriespelet. Alla lag måste innan serien drar igång lämna in en rankinglista på sina spelare. Normalt så tror jag att den listan baseras på föregående års resultat. Men eftersom vi är ett nytt lag och bara spelat en säsong så finns väl inte tillräckligt med underlag antar jag. Jag spelade ju te.x bara en match innan min säsong var över pga min tennisarmbåge. Men vad det gäller vår rankinglista så är det vår tränare som bestämt rankingen och han har satt mig som nummer i vårt lag. Visst, det är ju hedrande att han tycker jag är duktig, men det innebär också att jag alltid måste spela mot den bästa spelaren i motståndarlaget och det tror jag faktiskt inte kommer att gå så bra för min del. Vi i vårt lag är ganska så jämna sinsemellan, så det är te.x inte så stor skillnad på nr 1 eller nr 5. Medan var jag har sett i de andra lagen så har de för det mesta åtminstone en riktigt riktigt duktig spelare. Den spelaren får alltså jag möta varje gång. Ja ja, man får se det som att man får se och lära och se till att ha kul medan man lär sig. Och har jag riktig tur så kanske vi måste ta in någon från damer 30 lag 1 för att fylla på vårt lag vid någon match. Då blir automatisk den spelaren satt som nr 1 :).

Vad har hänt här mer då?

Vi har många ekorrar i trädgården och en dag så hade vi tre stycken som lekte tafatt i träden. Jag försökte att fota dem men de är snabba små rackare så det var inte helt lätt. Ekorrarna hade dessutom två mycket intresserade åskådare. En av åskådarna var Pisen som satt på balkongen och följde noga deras lek. Den andra åskådaren var grannens stora schäferhund som nog hoppades på att någon av korrarna skulle tappa taget och ramla ner på marken.

Ser ni hunden som står på pass?

 

Jag har också hunnit med att ta ytterligare någon promenad med kameran och försökt mig på att fota blommor. Ja ni, liiite mer träning skulle nog inte sitta fel. Men man ser att det är blommor på bilderna, det är ju inte illa :)

Pisen har börjat att gå ut mer och mer. Får hoppas att hon klarar sig från slagsmål och fortsätter att vilja gå ut.

På sin vakt måste man vara hela tiden. Kommer det dessutom in en liten pudel på tomten så är det väl inte konstigt att man ser lite misstänksam ut?

Efter att ha varit ute någon timme så vill hon väldigt gärna förlag med in när någon öppnar dörren. Bäst att sätta sig riktigt nära så man inte glöms bort.

Att spela tennis är inte helt ofarligt har det visat sig. Jag trodde att man skulle slippa alla blåmärken på smalbenen nu när jag inte spelar innebandy längre. Men är det den där Marie Leander som håller i tennisracketen så vet man aldrig riktigt vad som kan hända. Jag kan intyga att det gör riktigt ont att smälla i raketen med full kraft i sitt eget smalben.

Allt är ju flera veckor försenat här i Kiel, men har det börjat skifta till grönt även om det går riktigt långsamt. Men det dröjer nog inte länge nu tills vi inte ser huset på andra sidan gatan.

Till slut måste jag ju visa en present jag fått av Pisen. Hon brukar lämna något till mig varje natt. Men för det mesta brukar jag vakna med en grå liten tygmus på eller bredvid kudden. Men häromnatten så hade jag istället fått hennes lilla fågel som vi köpte när vi bodde i Texas. Det var den första leksak som hon överhuvudtaget visade något som helst intresse. Hon är ju uppvuxen som utekatt och har inte fått lära sig att leka som normala huskatter. Hennes tid har väl mest gått åt till att se till att äta sig mätt. Men när vi köpte den här fågeln som lät precis som fåglarna ute i vår trädgård så blev det fart på henne och hon har lekt otroligt mycket med denna fågel. Nuförtiden har den slutat att kvittra, men den är fortfarande en kär leksak.

Nu ska jag ta och publicera det här inlägget. Ska bli spännande att se hur resultatet blir. Så här långt så är jag inte riktigt nöjd över verktygets funktioner. Te.x kan man bara lägga till en bild i taget. Jag som ofta har många bilder i mina inlägg vill ju gärna ha en funktion där jag kan lägga till många bilder samtidigt. Det verkar inte heller finnas någon funktion att skriva texter under bilderna som jag brukar göra. Jag ser heller ingen möjlighet till att se texten som html.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram / Marie

  • maj 2, 2013 - 4:38 e m
  • maj 5, 2013 - 11:05 e m

    Ditte - Roligt att läsa om hur du har det. Undrar faktiskt….
    Och alltid extra trevligt med dina fina foton….
    Förstår att du är spänd inför Namibiaresan,oj, oj oj….Jag måste säga att det är spännande.
    Hopas på inlägg och bilder, om inte annat när du är hemma igen.
    Kul att du hittat ett annat verktyg att blogga från så att du kan skriva även offline.
    Verkar som om det fungerar bra.
    Kramar och många hälsningarReplyCancel

I fredags så bestämde jag mig till slut att åka till Hamburg och titta efter en väska/ryggsäck. Det kändes inte så lockande men jag vet ju att det inte skulle kännas mer lockande om några dagar så det var bara att ta tag i det. Cyklade iväg till stationen och lyckades komma med ett tåg med en minuts marginal. Väl framme i Hamburg så började då det ångestfyllda valet. Jag kände och klämde och tvekade och tvekade. Egentligen skulle jag velat haft några fler alternativ att titta på, då de som jag kollat in lite på nätet inte fanns tillgängliga. Men eftersom jag inte vill köpa någon väska från nätet utan att fått se den i verkligheten så fick någon av de som fanns i affärerna bli mitt val. Jag vet fortfarande inte om det blev bra. Det återstår att se. Den ultimata väskan finns ju liksom inte. Även en liten kikare inhandlades. Först så ska kikaren få åka med till Afrika och sedan ska den få äran att få bosätta sig i Dalsland och studera djurlivet där.

Nu när jag äntligen var i Hamburg en vardag så hade jag siktat in mig på att äta lunch på Souper Salad. Det är en salladsbuffé kedja som jag ofta åt på i Houston. Restaurangen i Hamburg har inte öppet på helgerna det visste jag eftersom vi passerat den så många gånger och det varit stängt varje gång. Men nu kollade jag upp på internet att det skulle ha öppet i nästan två timmar till. Jag ville vara säker på att de hade öppet eftersom det var en bit att gå. Men tji fick jag. När jag kom dit möttes jag av en låst dörr och en mörk lokal. Usch, vad besviken jag blev, jag hade verkligen sett fram emot att äta där. Men men, bara till att göra ett nytt försök en annan gång.

Igår lördag var det först lagträning och sedan efter att jag ätit äggvita och kokt lax till lunch så gick jag ut på en promenad med min fotorygga. Att det bara blev äggvita och ingen äggula till lunch berodde på att råkade koka äggen i 45 minuter. Gulan är inte så god då, lite grönaktig kan man kalla den.

På min promenad med ryggsäcken gick jag igenom vår lilla park/skog. Vid första anblicken så syns där inga vårtecken alls.

Inte mycket till vårtecken. Bara en aning med gröna tussar lite här och där.

Men tittade man närmre så fanns det en hel del vårtecken. Lite vitsippor och en del för mig okända blommar fanns att beskåda. Jag passade på att öva mig lite på blomfotografering. Med lite blandat resultat :)

Hmm, nästa gång får man se till att välja blomma utan skavanker

Kolla! Även uppe i trädtopparna ser man lite hopp om vår.

Även ute på vattnet såg man ett säkert vårtecken. Segelbåtarna börjar återigen fylla Förde.

Naturligtvis kunde jag inte gå förbi Seebar utan att sätta mig där en stund. Det blev en Caramel latte för mig. Mittemot mig satt en äldre herre med gula byxor som hade en hel del blodfläckar på sig. Bredvid honom låg hans hund med ett litet blodigt jack på nosen. Det visade sig att hans hund varit i slagsmål och blivit biten. Stackaren. Men det såg inte allt för illa ut som tur var.

Kolla in bargästerna höger i bild. Vad jag såg gick de aldrig ur sina kajaker. De blev nog serverade på plats. Bra service :)

Ett annat säkert vårtecken är när kryssningsfartygen återigen börja trafikera Kiel.

När latten var urdrycken så började jag min promenad hemåt. På vägen mötte jag Patrik som var ute på promenad. Han hade inget emot sällskap så jag vände och gick med honom. Det blev till slut en promenad på sammanlagt lite drygt 9 kilometer för mig. På slutet av promenaden blev det lite bråttom för Patrik eftersom han var bortbjuden. Han började fundera på att ta bussen sista biten. Just då kom det en buss och jag tyckte att han skulle hoppa på den. Sagt och gjort, han sprang till hållplatsen och hoppade på bussen. Lite synd att bussen svängde i nästa korsning bara :) Han ringde några minuter senare och beklagade sig, bussturen resulterade i en ännu längre promenad för hans del. Sorry Patrik, man kan ju inte ha koll på alla busslinjer i Kiel :) Sen blev det soffhäng för mig resten av kvällen. Jag tittade bland annat på Sofias match i Federation cup där hon överraskande slog Sloane Stephens som är rankad 16 i världen mot Sofias plats 56. Gott jobbat Sofia Arvidsson. Sen var tanken att jag skulle kolla Johanna Larssons match mot Serena Willams också, men det dröjde tills den kom igång och jag råkade somna så sött i soffan. Så det blev det inget med. Får försöka hålla mig vaken i kväll och kolla in Sofias match mot världsettan istället.

Nu ska jag nog gå ner och kolla om Pisen vill gå in. Hon har varit ute i flera timmar nu :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram

 

 

  • april 21, 2013 - 2:46 e m

    Ewa Noren on Facebook - Som vanligt kul att hoera hur du har det och se dina bilder. De ar helt otroliga! Du ar sa duktig!ReplyCancel

  • april 21, 2013 - 4:32 e m

    Marie Leander on Facebook - Tack Ewa, så snäll du är. Men du, har du tappat bort dina å, ä ö på tangentbordet? :-)ReplyCancel

  • april 21, 2013 - 4:44 e m
  • april 21, 2013 - 8:14 e m
  • april 24, 2013 - 8:57 f m

    Bo Leander on Facebook - Vackert! Utställning snart? Trädtoppen tyckte jag att jag kände igenReplyCancel

  • april 24, 2013 - 9:25 f m

    Marie Leander on Facebook - Tack Bosse, men jag tror inte en utställning skulle bli någon succe precis :) Just den trädtoppen står i ”vår” lilla skog så kanske du har sett den :) Snart öppnar grusbanorna här, du får komma hit och provspela dem tycker jag.ReplyCancel

  • april 24, 2013 - 3:57 e m

    Ditte - Vad skönt att våren även nått till Kiel! Fantastiska foton! Så njutbart att se!
    Hoppas nu din ryggsäck fungerar…
    Så spännande med din fotoresa till Afrika och kanske får vi se en del bilder.
    Tankar till dig och kramarReplyCancel

  • april 24, 2013 - 3:57 e m

    Marie Leander on Facebook - Ditte commented on Marie Leander:

    Vad skönt att våren även nått till Kiel! Fantastiska foReplyCancel