Ja ni, nu har jag suttit länge och väl och försökt begränsa antal bilder jag vill ha med i detta inlägg. Inte helt lätt. Inte för att jag tycker att jag har så många foton som är så bra rent fototekniskt, utan för att jag helt enkelt tycker om dem av andra orsaker. Så fast jag har tagit bort många som jag egentligen ville ha med så kommer här nu ett inlägg med alldeles för många bilder. Sorry, hoppas ni har bra uppkoppling :) Men ni ska veta att jag nog tog nästan tusen bilder under dag tre, så var glada över att jag begränsat mig lite :)
Vi anlände alltså till Himbabyn vid tvåtiden på eftermiddagen. Normalt så stannar turisterna bara en kort stund för att få se byn och ta lite bilder och åker sedan vidare. Men vår plan såg lite annorlunda ut. Vi ville gärna stanna i flera timmar så att vi skulle få en chans att komma personerna i byn lite närmre och för att få en chans att få fotografera i det fina skymningsljuset. Himbabyar finns på lite olika ställen i Namibia, du kan läsa om Himbafolket här, och till många byar är det organiserat så att olika turistgrupper får komma dit. Detta gör att i många av byarna är det lite mer av ett skådespel när när man kommer dit och man nästan går en guidad tur mellan de olika stationerna av arbete som pågår i byn. Vi hade tur att komma till en mindre by som visserligen tog emot turister, men som fortfarande såg ut att mer eller mindre fortsätta sitt dagliga liv som normalt när vi var där. Men det märktes att de var vana vid att bli fotograferade. De ställde upp sig direkt och bad genast om att få se resultatet i kameran. Planen vi hade om att bara gå runt den första timmen och bekanta oss med folket innan vi började fotografera gick genast om intet. De tog liksom för givet att vi skulle fotografera. Det var inte helt lätt att få till det i början. Dels så var de flesta samlade på ett ställe vilket gjorde att nästan alla i vår grupp samlades på samma ställe för att fotografera, dels så satt de så till att ljuset inte alls var bra. Sen att jag inte kände mig helt i toppform gjorde inte saken lättare precis. Jag kände mig helt enkelt obekväm i situationen till att börja med. Att jag sen använda lånekameran och inte fick till en inställlning som jag ville gjorde ju inte saken bättre. Men det var bara till att göra det bästa av situationen. Jag försökte att hitta gå undan den stora gruppen och hitta mina egna motiv vilket inte var helt lätt.
Den röda färgen kommer av att kvinnorna smörjer in sig i ockra två gånger om dagen. Samtidigt genomgår de ett sorts rökbad. Det är kvinnornas sätt att bada, männen badar i floden.
Barnen tyckte mycket om att titta på våra armband, klockor och halsband.
Himbamännen har oftast mer än en fru.
Vet inte riktigt varför denna kvinnan och hennes barn bar kläder. Men jag tror att hon inte var en äkta Himba eftersom hon inte hade någon huvudbonad som de andra kvinnorna.
Den här söta tjejen och jag hade det gemensamt att vi båda hade ett halsband med kinesiska tecken på. Hon upprepade helt klockrent allt man sa. Spelade ingen roll om det var på engelska eller svenska. Ett riktigt litet språkgeni.
Boningshyddorna är byggda av lera och isolerar bra både mot värme och kyla.
De flesta vuxna getter var ute på bete någonstans under dagtid. Men av någon anledning så var en och annan kvar i byn. Däremot var många killingar kvar i byn och stod fastbundna för att inte springa iväg i väntan på att mamma skulle komma tillbaka.
Det är förstås kvinnorna som sköter matlagningen. Här bakas det bröd.
Himbabyarna får ersättning från lodgen som anordnar besöken. Grootberg Lodge som är arrangörer av besöken i just denna byn ger endast varor i ersättning. Det kan vara t.ex. mjöl och soppulver som ni ser exempel på i bilden. Det finns trista exempel på andra byar där de har blivit ersatta med pengar både av lodgerna och av turisterna. Detta har i många fall starkt bidragit till en stor alkoholkonsumtion och med alkoholism som följd. Vi får hoppas att denna lilla trevliga och hälsosamma Himbaby får förbli hälsosam.
De små killingarna användes nästan som små hundvalpar av barnen. De bar omkring dem och kelade med dem. Ett av barnen såg att jag fotograferade en killing och då tog han upp killingen i famnen och visade mig att han ville titta på mina foton i kameran. Jag trodde förstås att det var bilderna på han själv som han ville se. Men han gav sig inte förrän jag fortsatte att bläddra bland bilderna och till slut kom jag fram till bilden på killingen. Då blev pojken jätteglad och tryckte in killingens nos i kameran och sa typ, titta titta det är du på bilden.
Efter ett tag kände jag att jag behövde dra mig undan lite och kanske hitta något motiv att fotografera lite längre bort. Så jag gick längst bort i området och bakom det sista trädet såg jag en väldigt tråkig syn. Där mitt i den gassande solen låg en helt utmattad killing och kämpade för sitt liv. Han satt helt fast och kunde inte röra sig en millimiter. Jag tror inte att han hade långt kvar att leva där han låg och andades mycket snabbt. Jag försökte se om han hade trasslat in sig, men vad jag kunde se så var han fastbunden på detta sätt och det gjorde mig ganska knäckt. Varför hade de gjort så här? Var han sjuk och de hade lämnat honom där för att dö?
Stackars lilla vän, mitt i gasande sol utan att kunna röra sig.
Jag beslutade mig för att ta reda på varför den låg på det viset och gick till tolken som vi hade med oss. På min fråga varför killingen låg där han låg fick jag till svar att det var så man gjorde för att de inte skulle springa iväg. Jag försökte förklara att den här killingen inte kunde röra sig och att han höll på att dö. Då fick jag lite menande leende tillbaka. Det var som om de tänkte att det är typiskt att vi känsliga turister reagerar på detta viset när vi ser de söta små djuren fastbundna. Men jag gav mig inte och bad dem att följa med mig. Till slut så följde tolken och en av kvinnorna med mig för att titta. För varje träd och varje fastbunden killing vi passerade så frågade de om det var just den killingen jag menade. Nej, var mitt svar hela tiden, han syns inte för han ligger bakom trädet som står längst bort. När vi väl kom fram till trädet blev både tolken och kvinnan ganska förskräckta över vad de såg. Det visade sig att den själv hade trasslat in sig i trädet och satt sig i denna livsfarliga situation. Kvinnan trasslade upp repet och bar bort killingen till skuggan. Hon var otroligt tacksam mot mig och tog mig i hand tusen gånger och tackade. Ärligt talat vet jag inte hur det gick för killingen, om den klarade sig eller inte. Men mamma get var snart på ingång så förhoppningsvis fick den i sig den vätska den behövde för att klara sig.
Precis när detta dramatiska var över och när kvinnan var i full färd med att tacka mig så passade jag på att få ett av mina berömda näsblodsomgångar. Ni som har varit med när jag har haft näsblod vet att det inte handlar om något stilla droppande utan rinnande näsblod som kan hålla på i evighet. Jag hade redan innan kännt mig lite orolig för att jag skulle kunna få näsblod eftersom jag kände mig otroligt torr i näsan av den torra luften. Detta i kombination av alldeles för lite sömn gjorde väl att det satte igång. Helt utan förvarning så sattes blodkranen bara igång och den tacksamma kvinnan såg helt förskräckt ut där jag plötsligt alldeles blodig om händerna satt hukande i gräset med blodet rinnande. Jag som varit med om det många gånger innan vet ju att det är inget att bekymra sig för och tar det väldigt med ro. Men man är ju ganska hjälplös där man sitter och det bara rinner från näsan. Nåväl, det ordnades fram servetter och vatten och någon vänlig själ hällde kallt vatten i nacken på mig :) Tolken tvättade mina händer samtidigt som jag hade fullt upp med att försöka stoppa flödet. Till slut så blev det stopp på flödet och jag gjorde mitt bästa för att bedyra för de förskräckta åskådarna att det absolut inte gick någon nöd på mig. Vet inte om jag lyckades så väl, men jag tackade kvinnan och tolken och kvinnan tackade återigen mig för att ha räddat killingen. Efter att ha fått i mig lite vatten så kunde jag återgå till fotograferandet och nu är det enda återstående beviset på mitt näsblod två bloddroppar på mina skor :) Det var inte bara vi turister som fick en historia att berätta efter detta besök :) Slutet gott allting gott. Så här kommer nu resten av bilderna.
Undrar hur det känns att ha en jättefläta hängande mitt i ansiktet?
Vill du komma ut och leka?
Den språkbegåvade flickans huvuduppgift verkade vara att fånga in killingarna. Det gjorde hon med bravur. Utan problem sprang hon barfota bland stenarna och fångade in den ena killingen efter den andra.
Så fort någon av oss gick till vår bil så fick vi snabbt sällskap av något barn. De hoppades på att få ta del av något drickbart.
Och se, ibland lönade det sig att vänta.
Sen fick burken gå ett varv runt bland tjejerna.
Efter ett antal händelserika timmar var det så dags att säga hej då till bybefolkningen som vid det laget var ganska förvånade att vi fortfarande var kvar. De hade aldrig varit med om någon grupp som varit kvar så länge. Pä bilden ser man vår snälla och trevliga tolk. En tolk som kan prata Himbafolkets språk behövs eftersom en normal Namibier inte pratar samma språk.
Tillbakaresan blev om möjligt ännu vackrare än ditresan var. Helt otroliga ställen det finns utan att man kan ana det.
Nu var det meningen att vi skulle åka den öppna bilen tillbaka till vår buss och där sätta oss i bussen och åka på stora vägen i ca 30 kilometer för att sen byta tillbaka till den öppna fyrhjulsdrivna bilen den sista biten upp till vår lodge för natten. Vår guide och busschaufför som varit med oss från dag ett försökte övertala oss hur farligt, kallt och dåligt det skulle vara att fortsätta att åka den öppna bilen hela vägen. Men ingen av oss hade det minsta lust att sätta oss den instängda bussen tillsammans med den (ursäkta) något jobbiga busschauffören. Så jag frågade bilchauffören om det var möjligt för oss att fortsätta att åka med honom hela vägen, och ser man på. Det var absolut inga problem. Busschauffören gjorde några tappra försök till att övertyga oss om att det var en dålig ide, men det hade hon inget för. Vi stannade kvar i bilen och njöt av varje sekund av resan utan guidens skräl i mikrofonen. Hon gjorde säkert sitt bästa, men hon var verkligen helt okänslig för vad vi ville och inte ville. Det viktigaste var att hon fick se och höras så mycket som möjligt. Några gånger bad hon oss till och med sluta prata med varandra eftersom hon då inte kunde koncentrera sig. Droppen kom nog när hon ställde sig längst fram i ledet när lodgerummen skulle delas ut och bad om att få det bästa rummet för att hon hade den tyngsta packningen. Jag hoppas att hon skojade, men jag är inte helt säker faktiskt. Nåväl, detta var en liten parantes. Vi njöt som sagt av resan upp till lodgen. Grootberg lodge skulle bli vårt härbärge för natten. Det var mörkt när vi kom fram, men vi kunde ana av resan upp på berget att utsikten när vi vaknade skulle vara lite extra. Man kunde knappt bärga sig över att få vakna och se hur det såg ut. Men innan dess avnjöt vi en mycket god och trevlig middag tillsammans.
Jag tog med mig datorn i sängen och försökte att titta på bilderna för dagen. Men efter en stund märkte jag att jag bara tryckte på piltangenten för nästa bild utan att ens ha haft ögonen öppna för att titta på bilderna. Då var det lika bra att ge upp. Jag sa godnatt till mitt lilla sällskap jag hade på toaletten med förhoppning om att den lilla svarta slingrande sak som låg där på badrumsgolvet skulle stanna där den var och släckte lampan.
Så var det slut på dag tre. Helt otroligt att vi hunnit med så mycket på bara tre dagar.
Ha det gott och ta hand om varandra.
Kram /Marie
by Marie