Marie Leander

Vädret i Winterberg blev ganska så exakt som det var förutspått. Alltså plusgrader och en del regn och lite sol under lördagen.

Vi kom fram till ett Winterberg helt täckt i dimma kl. 23 på torsdag kväll. Vi var allt ganska tveksamma till att det skulle vara någon snö överhuvudtaget när vi kom fram, eftersom när vi var ca 1 mil därifrån inte såg tillstymmelse av snö.  Men när vi kom upp på ca 700 meter så var plötsligt snön där och i Winterberg var det ganska mycket snö.

Efter en nästan fem timmars lång bilresa så var det ganska gott att slå sig ner och ta varsin kall öl innan det var dags att sova.

Nästa morgon vaknade vi till ett grått och lite regnigt väder. Men inget kunde stoppa oss, så efter en god frukost så åkte vi iväg och hyrde längdskidor. Det gällde bara att ta sig förbi den första risken på vägen, nämligen att ta sig in i bilen på den glashala parkeringen.

Efter rekommendation så valde vi att åka till skidstadion för att åka längdåkning. Eftersom varken jag eller Pär är några längdåkare så fick vi hyra utrustning. Killen i uthyrningen gav mig först ett par som han tyckte skulle passa mig och frågade sedan om vi skulle gå i skidskola. När vi svarade nej på det så bytte han mina skidor till ett par längre. Hmm, jag har ingen aning vad som menas med det. Men jag vet iallafall att jag är riktigt usel på att åka skidor och skulle nog behöva gå i skidskola :)

Men vi gav oss iallafall ut i spåret. Ja, till en början var det inte mycket spår att tala om, men det blev efterhand lite bättre, men i spåren var det en hel del nedfallen skit från träden, så det var inte helt friktionsfritt att åka i om man säger så. Och jag är ganska tacksam att det inte var egen utrustning man åkte på. Underlaget var nog inte helt snällt mot skidorna. Vi tog oss iallafall runt två varv på den korta slingan, det kanske blev 4 kilometer  sammanlagt. Jag vet, det är inte mycket att skryta med. Men för en nybörjare som mig så räcker det alldeles lagom till en början. Det går liksom inte så fort ute i spåren och det är absolut ingen vacker syn att se mig stappla runt. Och vad hände med det bilden jag har haft i mitt huvud när det gäller längdåkning? Perfekta spår, vackert vitt landskap, sol och mycket mjuk snö att falla i ifall man skulle drutta omkull. Här var det, nästan obefintliga spår, nästan ingen snö utanför spåren, duggregn och en himla massa skit i spåren.

När man kommit ut ur skogen och var tillbaka i stadionområdet så var det lite mer snö på vissa områden.

Efter avklarad skidåkning var det bara att skynda sig till hotellet och få av sig de blöta kläderna och ta sig en varm dusch. Sen efter en titt i informationsboken så hittade vi en tennishall inte långt ifrån vårt hotell. Vi traskade dit och fick en speltid en dryg timme senare. I mellantiden hann vi med att gå till ett Imbiss och få oss en wurst och en go kopp Latte Machiatto. Att sen hitta till själva tennishallen var inte helt lätt eftersom den inte låg i den byggnad där man bokade tid. Men efter en del irrande på området hittade vi till slut rätt. Tennismatchen förlorade jag som vanligt, men kvalitén på spelet har faktiskt blivit bättre för oss båda så det är riktigt roligt att spela. Sen promenerade vi åter tillbaka till hotellet och efter en ny dusch så var det ganska gott att krypa ner i sängen för en eftermiddagslur. Kan ju säga att jag somnade ganska gott och sussade sött medan Pär satt och arbetade. Till kvällen blev det fyrarätters till middag. Jag vet faktiskt inte riktigt vad vi fick mer än att det var någon slags fisk till huvudätt. Bra smakade det iallafall.

På lördagen vaknade vi till mycket bättre väder. Efter frukosten så visade sig faktiskt solen en stund.

Vårt boende i fyra dagar.

På dagens program stod längdåkning på förmiddagen och tennis på eftermiddagen med lunch i Winterberg däremellan. Men det blev tyvärr lite ändrade planer. Under natten så hade det frusit på vilket gjorde att det efter gårdagens regn hade gjort skidområdet ganska halt. Vi bestämde oss för att testa femkilometersslingan, och till att börja med gick det väl ganska bra förutom att det var lite bakhalt i uppförsbackarna. Men sen kom vi till en ganska brant nerförsbacke som det nästan inte fanns någon snö i alls utan bara rejält med is. Pär åkte ner först, det såg lite stappligt ut men han klarade iallafall att ploga sig ner, sakta men säkert. Men det klarade inte jag. Hur jag än försökte så få jag inget grepp i isen när jag plogade och givetvis så dunsade jag omkull. Själva vurpan var väl inte så farlig och hade det bara varit mjukt underlag så hade det inte varit något problem. Men nu var det stenhård is att falla på och jag slog i underarmen så att det tjongade i isen. Jädran vad ont det gjorde!!! Och gissa vad det första jag tänkte var när jag låg där? Jo, helskotta nu är det slut på tennisen för ett bra tag framöver. Efter en stund tog jag mig upp på benen, armen gjorde så ont så jag höll på att kräkas och jag kände att jag nästan började hyperventilera. Vi tog oss iallafall sakta upp för backen igen. Väl uppe stod vi och pausade en stund. Och gissa vad? Då kom ”pistmaskinen” eller vad det nu heter i längdåkningssammanhang och körde och ruggade upp isen i den branta nerförsbacken. Tänk om han varit där tio minuter tidigare. Då hade jag nog tagit mig ner för backen helskinnad.

Nåväl, när vi stått och vilat en stund så sa jag till Pär att jag själv kunde gå tillbaka till stadion och att han kunde ta sig runt på femkilometersrundan. Det gjorde ju liksom inte mindre ont bara för att han struntade i att åka skidor. När jag kom fram till stadion så tog jag is på min arm och efter en stund kändes det lite bättre. Jag kunde till och med stå och beundra ungdomarna som tränade skidskytte. Åhh, vad lätt det ser ut när de skatear fram. Så vill jag också kunna åka.

 

Ungdomarna tränade skytte på kortdistans.

Efter att ha beundrat dessa ungdomar ett tag så var det en ganska rolig syn att se Pär komma i spåren. Han åker ju tusen gånger bättre än mig, men jämfört med skidskytteungdomarna skulle han inte ha mycket att hämta, det kan jag lova.

På vägen tillbaka till hotellet så började den positiva verkan av isen att ta slut och återigen hade jag ont så att jag kände mig kräkfärdig och jag hade nästan ingen känsel eller styrka i handen. Efter en dusch och mycket ältande med mig själv och påhejad av Pär så beslöt vi oss för att kolla upp armen på sjukhuset. Jag trodde nog innerst inne att det inte var något brutet eller någon spricka, men jag kände inte för att hamna i den situationen att jag efter några dagar åker in och får beskedet att jag skulle åkt in meddetsamma och mitt velanden därmed gjort det hela sämre. Så vi åkte alltså in till St. Franziskussjukhuset och fick armen röntgad. Jag måste ge en stor eloge till det sjukhuset. Jag har sällan skådat en sådan effektivitet på något annat sjukhus förut. Men så är de väl ganska vana att få in många personer varje dag som skadat sig i skidbackarna. Iallfall, armen röntgades och som väl var visade det sig att det inte var några skelettskador. Problemet  med min nedsatta känsel i handen berodde troligtvis på att jag fått ett ordentligt slag på någon nerv och också på att den blodutgjutelse som blivit tryckte på någon nerv. Efter läkaren kommit med sitt utlåtande (på tyska förstås, de pratade inte så många ord engelska på detta sjukhus) så kom en sjuksyster in och skulle lägga ett omslag om armen. Hon tog fram något som liknade en stor kompress och sedan gjorde hon något som fick Pär att bli alldeles blek och illamående. Hon sprutade nämligen ut nästan en halv tub (lite överdrivet, men för Pär kändes det nog som om att det var halva tuben) av någonslags salva, jag gissar att det var typ Voltaren, alltså något innflammationshämmande, och sedan tog hon en annan tub och sprutade ut lika mycket av den salvan. Gissa om Pär mådde dåligt över denna syn? Han tar nämligen alltid minimalt lite av  t.e.x tandkräm, schampo och diverse salvor som voltaren. Vad det gäller schampot kan jag väl i viss mån förstå honom nu för tiden eftersom han inte har så mycket hår kvar att tvätta. Men när det gäller tandkrämen har jag mer svårt att förstå honom pch vad det gäller voltarenen tycker jag det rent av är slöseri att ta så lite som han gör. Jag menar, meningen med voltaren är ju att det ska gå in i musklerna och attackera eventuellt inflammerade områden och därmed göra inflammationen mindre. Men när han tar så himla lite kräm så finns det ingen chans att de verkasamma ämnena tar sig så långt in i hans kropp. Jag tror att allt stannar på hudytan och där gör den ju inte någon nytta, eller?
Nåväl, Pär tyckte inte det var en vacker syn när sköterskan sprutade ut denna mängd av salva i kompressen och sen satte fast den på min arm med hjälp av elastisk binda. Jag har ingen aning om vad den andra salvan var för något, men den gjorde nog nytta iallafall.

Efter sjukhusbesöket stack vi till en pizzeria i Winterberg. Jag kan ju säga att just pizza inte är något smart val när man inte har någon kraft i handen. Jag gjorde ett försök att dela pizzan, men när man knappt klarar av att hålla i kniven är det lite svårt. Det slutade med att Pär fick dela min pizza precis som vi gjorde åt barnen när de var små. :)

Själva Winterberg stad var nog en ganska typiskt tysk bergssamhälle. Det var en riktigt trevlig liten stad.

Såklart blev det ingen tennis på eftermiddagen. Jag däckade i sängen och Pär tog sig en liten skidtur i närområdet. På kvällen var det återigen fyrarätters som gällde. Gott även denna dag.

Nästa morgon när jag vaknade kändes det väldigt mycket bättre i armen. Jag tog av bandaget och kunde konstatera att armen var rejält svullen men den stora knölen av blodutgjutelse var borta, den hade väl spridit sig i hela armen istället:) Jag kunde faktiskt röra på armen utan att det gjorde jätteont. Det var mest om jag lyfte armen över axelhöjd som det gjorde rejält ont. Så jag bestämde mig faktiskt för att prova att ta mig en skidtur på förmiddagen. Vi gav oss ut i skogen som låg alldeles intill hotellet. Där var det riktigt fint, men några skidspår att tala om fanns det inte. Mest skarsnö med en massa djupa fotspår med jämna mellanrum. Men eftersom vi inte var ute efter att åka fort så var det helt ok för oss. Det var bara i något område det var lite väl mycket hinder ivägen. Och i den brantaste nedförsbacken tog jag det säkra före det osäkra och promenerade ner.

 

Innan vi hann tillbaka till hotellet svepte dimman och regnet in över oss. Inte så mycket gnistrande snö och bländade solsken att tala om precis.

Jag har ju aldrig varit någon skidåkare och kommer nog aldrig att bli heller, även fast jag verkligen skulle vilja kunna åka längdåkning ordentligt. Men om jag ska åka skidor så föredrar jag absolut längdåkning framför utförsåkning. Jag tycker det är så jobbigt med alla dessa kläder, de otympliga pjäxorna och de tunga skidorna man ska släpa runt på när man tar sig till och från backen. Nej tacka vet jag längdåkning, där har man skor som man faktiskt kan gå med och skidorna är så lätta och smidiga att bära på och inte behöver man alls lika mycket bulsiga kläder på sig, och framförallt, man slipper stå i liftkö!!

Efter förmiddagspasset så bestämde vi oss för att åka in till Winterberg och käka lunch. På vägen dit tänkte vi passera uthyrningsstället och lämna tillbaka utrustningen. Men halvvägs på väg kom vi på att vi ju glömt pjäxorna på hotellet. Så vi åkte in till stan för att äta och åkte sedan tillbaka till hotellet för att hämta pjäxorna. Men när vi väl stod med pjäxorna i handen så bestämde vi oss för att ta en sista runda i spåren innan vi lämnade tillbaka grejerna. Vi beslutade oss för att återigen ge oss ut på femkilometersslingan. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag skulle gå ner för min otursbacke, men väl där så såg jag att den inte såg lika isig ut denna dag så jag tog beslutet att prova lyckan. Och jag tog mig faktiskt ner helskinnad. Inte gick det fort och inte var det vackert, men det skiter jag i. Ner kom jag. Att jag sedan ramlade i en annan backe är ju en helt annan sak :)

Den sista biten ner till skiduthyrningen är inte så åkvänlig. Lite väl mycket grus som tittar fram.

Och parkeringen vid uthyrningen liknade mest en leråker.

Även denna sista kväll i Winterberg var det fyrarätters som gällde, det ingick ju liksom i priset så det gäller att passa på.

Nästa morgon avslutade vi vår minisemester med en god frukost innan vi satte oss i bilen för att köra de dryga 450 kilometer vi hade hem. Eftersom Pär skulle ha en del telefonmöten så var det återigen jag som körde hela sträckan. Så nu har jag fått min beskärda del av Tyska autobahn för ett tag tycker jag.

När vi kom hem var det lite spännande at se hur Lillpisen skulle motta oss. Jag har ju hört från en del som säger att katter kan tjura ganska mycket när man varit borta för länge och då visa det genom att inte alls vara lika gosiga som vanligt. Men Lillpisen hon välkomnade oss så glatt och  visade inga tecken på sura miner. Kanske vi kan tacka vår kattvakt för det. Det var ju vår hyresvärd som jag bett att titta till Pisen en gång om dagen. Se till att hon hade mat och vatten och att hon verkade må bra och prata med henne en liten stund. När jag gick ner med de tackblommorna jag köpt till henne så blev jag inbjuden på en kaffe och så berättade hon allt hon gjort med katten. Hon hade inte bara varit där en gång om dagen utan fyra, och varje gång hade hon suttit i fåtöljen en bra stund och hållit katten sällskap. En av dagarna hade hon också låtit henne gå ut på balkongen eftersom det var så fint väder. Men då hade hon tagit med sin son ifall hon skulle få för sig att smita så var de två som kunde försöka fånga henne :) Jag hade berättat att hon inte skulle oroa sig över om det inte verkade som hon drack något vatten ur vattenskålen eftersom hon för det mesta dricker vattnet ur toastolen istället. Eftersom jag sagt detta så spolade hon i båda toastolarna varje dag så att det alltid skulle finnas färskt vatten där. Ja, så hon var väl omhändertagen vill jag lova. Och vi fick gärna be henne igen, men då kanske katten kunde bo hos henne istället tyckte hon. Jo, det kanske skulle gå, men ni som känner Pisen vet ju att hon inte är särskilt väluppfostrad och gärna vässar klorna i möblerna. Detta talade jag om för hyresvärden, men det verkade inte bekymra henne särskilt. Nåja, vi får se hur det blir. Nästa resa som är inplanerad är vår Istanbulresa i påsk, så vi har ju lite tid på oss att fundera på det där.

I går tisdag så var det tennis som vanligt. Jag var lite tveksam till hur det skulle gå med tanke på armen. Men det gick riktigt bra. Jag kunde inte serva och smascha och slagen var väl lite lösare än vanligt. Men jag är bara så tacksam att jag kunde spela överhuvudtaget. Och idag kunde jag faktiskt prova på att serva utan att det gjorde speciellt ont. Och idag blir det nog ett andra tennispass på kvällen eftersom det var någon som inte kunde komma till sin träningstid. Haha, jag känner mig lite som en sån där som man alltid ger sina matrester till. Ge det till henne hon äter allt typ. Fast nu gäller det då tennis, fråga Marie, hon säger alltid ja :) Men jag tycker ju att det är väldigt roligt så jag är glad att de frågar. Tänk bara om man kunde se ett resultat som motsvarar all den träning jag lägger ner. Men jag får nog nöja mig med att orken iallafall blir bättre även om min teknik inte förbättras i samma takt.

Nu ska jag åka och handla lite innan det är dags för dagens andra tennistimme. Och ikväll ska jag givetvis kolla matchen mellan Kroatien och Sverige i fotboll.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Kan man drömma sig till näsblod? Ja, jag lyckades alldeles uppenbart med det. Ni som känner mig lite bättre vet att jag med ojämna mellanrum kan få näsblod. Ofta är det när jag är förkyld, men ibland kan det bara börja blöda utan att jag själv ser någon anledning till det. Ibland bara droppar det ett par minuter och ibland nästan rinner det och håller på i evigheter (känns det som iallafall). Som tur är har det blivit längre mellan de forsande blodflödet på senare år.

Nu till drömmen, det var i nu i helgen när vi var i Winterberg. Då drömde jag att jag helt lugnt och avslappnat satt och läste i en bok när min son Fredrik kom rusande och var ganska upprörd. -Va, sitter du här i godan ro och läser!!!! Här ser ju ut som ett bombnedslag och alldeles strax kommer ju Patrik Sjöberg och dom hit!!! Ojoj, jag hade helt glömt att Patrik Sjöberg och dom skulle komma hem till mig. Så det var bara att slänga undan boken och börja städa för glatta livet. Efter ett tag var jag så stressad att jag kände att näsan började rinna och när jag tog handen under näsan så såg jag att det inte var snuva utan näsblod. Just då vaknade jag och kunde bara konstatera att jag blödde näsblod. Det blev en rusning in på toaletten. Väl där kunde jag konstatera att det var en av lätta omgångarna näsblod. Så jag kunde strax gå tillbaka till sängen och försöka somna om. Men innan jag somnade funderade jag dels på detta fenomoen att jag lyckades känna mig så stressad i drömmen att jag fick näsblod på riktigt och dels funderade jag på varför i hela friden Patrik Sjöberg skulle komma hem till mig och så klart undrade jag väldigt mycket över vilka ”dom” var. Men det lär jag aldrig få reda på :)

En rapport om vår resa till Winterberg kommer senare. Men nu måste jag hoppa in i duschen efter dagens tennisträning.

Ha det gott och ta hand om varandra

Kram /Marie

I morgon kväll åker vi till Winterberg. En liten håla nästan 50 mil söder om Kiel. När man nämner för en tysk att man ska åka dit så bara skakar de på huvudet. De har ingen aning om vart det ligger. Enda undantaget var min onsdagstennispartner.  Hon hade full koll. Anledningen till att vi valde detta ställe var att vi ville åka till något ställe på rimligt avstånd där man kunde åka längdskidor. Efter lite sökande på internet så fann vi detta och tyckte att det verkade bra. Och det har nog varit väldigt bra de senaste veckorna. Mycket snö och lagom kallt. Problemet är bara att fr.om i morgon så ska det bli plusgrader och regn, och det ska tydligen hålla i sig hela helgen. Jaja, vi får väl njuta av att få se något annat än Kiel under några dagar. Och vem vet, metereologerna har ju haft fel förut.

Pär var ute med jobbet sent i går och ska vara ute med dem i kväll också.  Så han packade igår när han var hemma en sväng innan det var dags för utgången på kvällen. Jag kollade lite på vad han packat ner. Och om man ska döma efter hans packning så är det tydligen ett träningsläger vi ska åka till. Det låg typ bara träningskläder i väskan. Det var korta träningsbyxor, långa träningsbyxor, tunna träningsbyxor och tjocka träningsbyxor. Plus badkläder förstås!

Jag påbörjade min packning igår genom att gå ner i källaren för att ta fram mina skidbrallor. Haha, vilket skämt!!! Jag köpte de på Athleticum i Geneve när vi bodde där. Efter att vi flyttat därifrån har jag nog bara använt dem under ett tillfälle och det var när vi åkte skidor i Sydkorea för nästan fyra år sedan. Jag hade väl mina aningar om att det skulle bli lite tajt, men detta var ju verkligen skrämmande. Med bara trosor under så fick jag på mig dem och kunde med mycket möda stänga knappen. Men sen kunde jag varken röra mig eller andas. Kanske tur att det ska bli plusgrader så att man inte behöver några skidbyxor, kanske regnbyxorna kommer mer till pass.

På tal om Sydkorea. Jag läste på Karolinas blogg från Moskva att hennes sambo lyckats med konsstycket att ” råka ” hamna på presskonferensen med Real Madrid inför deras match mot Moskva. Och sen också ” råkat” komma med ner på innerplan på deras träning. Hoppsan som det kan gå. Ni kan läsa om hans äventyr här  Karolina i Moskva. Ja, hur kommer Sydkorea in i det här då? Jo, jag blev när jag läste detta påmind om när vi skulle åka med en buss som gick mellan slalomområdet och längdskidområdet i  Pyeongchang. Målet för vår resa var att kolla in när Världseliten i skidskytte skulle träna inför världscuptävlingarna som skulle gå dagen efter. Vi hade frågat hur man tog sig dit och vi fick till svar att vi skulle ta en av de transferbussarna som gick ungefär var tjugonde minut (eller nåt) och som var till för hotellgästerna att smidigt kunna flytta sig mellan anläggningarna. Sagt och gjort. Vi promenerade bort till hållplatsen, och redan där blev vi lite fundersamma när de enda som väntade på bussen var en ledare och tre vältränade Kineser i träningskläder och utrustade med gevär.  Vi sa artigt Ni hao och Kineserna svarade artigt Ni hao och då kom bussen.

Men när vi såg att den var helt full av skidskyttar så tevekade vi på om vi verkligen skulle gå på, det kunde väl inte vara rätt det här. Men det fanns ingen möjlighet att ändra sig. De artiga Kinesiska grabbarna väntade på att vi skulle gå på innan de själva gick på. Det kändes verkligen märkligt att stå i en bussgång tillsammans med en stor del av världseliten i skidskytte som stirrade på en och undrade vad i hela friden vi gjorde på den bussen. Men det var bara att hålla god min och åka med. Väl framme vid anläggningen var det bara att följa strömmen av skidskyttar så kom man fram till huvudläktaren.

Det hela var mycket märkligt. Vi var de enda på hela stället som inte hörde dit och ingen ifrågasatte vad vi gjorde där. Vi hade nog kunna gå ända fram till skjutvallen utan att någon reagerat. Vi gick också in och käkade i restaurangtältet där de enda gästerna förutom vi var en massa tv-folk.

Ja det var en märklig upplevelse. Tyvärr hade vi en annan buss, den tillbaka till Seoul att passa, så vi var tvugna att åka därifrån ganska snart igen. Men vi han iallfall få en glimt av några av våra manliga stjärnor och den från tv så välkända förbundskaptenen med sin blyertspenna uppstucken i mössan.

Men faktiskt så började konstigheterna redan dagen innan. Vi hade varit och letat efter en bar som skulle ligga högst uppe i ett närbeläget hotell. När vi väl hade hittat dit så visade det sig att det var stängt. På vägen därifrån råkade vi passera den lokal där välkomstmiddagen för alla skidskyttar skulle hållas. Nyfiken som jag är så gick jag dit och kikade in genom dörren. Eftersom ingen stoppade mig så stod jag kvar en stund och tog ett par foton av ganska dålig kvalité. Men efter en stund var det dags för vakterna att stänga dörren, tydligen var alla samlade. Vakterna bad mig gå in och sätta mig. Ähh, nej jag ska inte med där sa jag. Men jodå tyckte vakterna gå du in dit och sätt dig bara. Men nej, där går gränsen, så modig är jag inte, kanske om jag hade haft med mig någon annan toking att vi vågat, men nu backade jag så snällt och vi gick därifrån. Och var tusan skulle jag satt mig? Kanske vi Lettlands bord, det var ju tomt :) Men jag tror nog att det ganska snart hade blivit uppenbart att vi inte hörde hemma där och då hade det nog blivit lite pinsamt. Men jag kan också förstå vakterna, vi var de enda västerlänningar på hela anläggningen som inte hörde till Skidskyttecirkusen, så det är klart att de trodde att vi var med dem.

Jaha, allt detta hamnade nu här på bloggen tack vare att jag letade fram mina gamla skidbrallor igår och läste Karolinas blogg. Som det kan bli.

Vad har annars hänt här då. Mest det gamla vanliga. Tennis och tyskalektioner och skriptspråkstudier. Vad det gäller det senare så har jag varit ganska förtvivlad. Jag har ägnat sååå många timmar med att försöka få till några enkla små uppgifter. Men hur jag än försökt så har det inte blivit som det var tänkt. Till slut så fick jag ge mig och skickade iväg ett mail till läraren. Det visade sig att jag var helt rätt på det men antagligen fått någon litet tecken någonstans fel på vägen. Jag vet fortfarande inte vart felet låg, men när jag skrev om det enligt hennes anvisningar så fungerade det. Precis så tyckte ju jag att jag också skrivit flera gånger innan. Men eftersom jag nog försökt på 200 olika sätt under den här tiden så är det svårt att minnas exakt hur man skrev. Nåja, efter att ha löst del 1 av uppgift 1 så gick de andra delarna av bara farten, så nu ska jag börja brottas med uppgift två. Får hoppas att det går lite smidigare. Men en sak har jag iallafall lärt mig, och det är inte vara så himla stolt och tycka att det här ska jag minsann klara själv utan faktiskt ta hjälp av läraren. Det är ju dock hennes uppgift att hjälpa till på vägen. Men mitt problem är väl lite också att jag har ganska dåligt självförtroende vad det gäller det här, så jag tänker att alla andra kan säkert det här utan problem och det är ju pinsamt att behöva be om hjälp. Men så försöker jag intala mig att vi går ju faktiskt alla kursen för att vi vill lära oss dess innehåll, inte för att vi redan kan det. Så jag är nog inte ensam om att vara lite trög vad det gäller PHP, hoppas jag :)

Jag och Pär hyrde en tennistimme i söndags för att Pär skulle få prova sitt nya racket. Han var väldigt nöjd över det. Det var tydligen en stor skillnad att spela med detta jämfört med hans gamla. Det var ju bra att han var nöjd, men jag ångrar nästan att jag gav honom ett nytt racket. Nu blir det ju ännu svårare för mig att slå honom. Det var i stort sett omöjligt förut och inte blir det lättre nu. Ni som läst min blogg sedan Houstontiden vet att jag bara har tagit set mot Pär en enda gång. Jag var väldigt nära att göra det en andra gång men då slocknade strålkastarna så lägligt precis innan jag skulle serva hem setet. Men efter det har jag inte varit i närheten av att ta set av honom. Jag ser bara en lösning på detta. Det är givetvis att jag också får ett nytt racket, eller hur?

I morgon sak jag ha min tyskalektion hemma hos tyskaläraren eftersom hon hade problem med barnvakt. Det ska bli trevligt att komma hem till henne tycker jag. Alltid roligt att se hur andra bor.

Lillpisen ligger här bredvid mig vid skrivbordet och snarkar, lyckligt omedveten om att vi ska vara borta i fyra dagar. Hyresvärden har lovat att gå upp i lägenheten och titta till henne varje dag så det går nog bra. Hon sover ju ändå mest när hon är ensam hemma.

Nog för denna gång.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Idag söndag fyller Herr Leander år. Av mig fick han ett nytt tennisracket i present. Det var på tiden att köpa ett nytt tyckte jag. Det han hade innan köpte han i Genève  för nästan 10 år sedan skulle jag tro. Kl 5 i eftermiddag har vi bokat tid i en hall och då ska vi ser vad racketen går för.

Annars så har jag kämpat många timmar med min PHP-kurs. Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Boken förklarar väldigt bra och det är lätt att förstå när man läser. Men när man sen ska sätta in allt i ett sammanhang och göra något vettigt av det så får man ingen hjälp. Det bara tas för givet av både lärobok och lärare att man utan vidare ska kunna ta alla smådelar och sätta ihop till ett fungerande program. Tyvärr tycker jag att det inte är särskilt enkelt, och inte blir det lättare av att jag inte alltid förstår uppgifterna vi fått av läraren. Men, jag kämpar på, sakta sakta så går det framåt iallafall.

Pär kom hem tidigt från jobbet i fredags, tänka sig, det var fortfarande ljust ute. Så vi passade på att ta en promenad, och samtidigt posta Erikas tågbiljetter. Som vanligt så gick en del av vår promenad nere vid vattnet. Det blåste lite kallt som vanligt därnere, inte så farligt, men ändå inte helt behagligt.
Då har jag svårt att se tjusningen med att träna kanotslalom måste jag säga. Men tydligen finns det personer som inte håller med mig.

Ser ni? Inga handskar! Fy bubblan vad kallt!

 Igår lördag tog vi det lugnt på förmiddagen. Pär jobbade lite och jag satt och bråkade med min kurs. Sen åkte vi och bråkade med tusentals andra Kielbor på Citti-Park.

Bland annat tittade vi på en ny tv på Media Markt. Vår nuvarande tv köpte vi i Kina och den har ingen text-tv funktion. Text-tv är väldigt bra att ha när man försöker titta på ett tysktalande program. Precis som i Sverige så kan man välja att få programmet textat genom text-tv, och att både höra och läsa tyska samtidigt gör  det mycket mer lättförståligt. Vi uttnyttjade det med franskan när vi bodde i Geneve och det gjorde att man faktiskt kunde följa med i en del program fast de var på franska.
Varken jag eller Pär har någon direkt kunskap om tv-apparater. Men vi fastnade lite för en Philips med inbyggd webbläsare. Inte så mycket för internetfunktionens skull utan för att det verkade vara en bra och prisvärd tv i största allmänhet.  Det här med att det finns inbyggd webbläsare är ju egentligen väldigt bra för oss som tittar en hel del på te.x SVT-play och Viaplay. Men problemet är att jag inte tror  det är möjligt att på  något sätt  gå in i nätverksinställnigarna och lägga till en vpn-tunnel i tv:n. Och då förlorar ju man mycket av poängen. Är det någon som  vet om det är möjligt att lägga till en vpn-tunnel i en internet-tv?

Efter vår utflykt till Citti-markt så blev det lite mer pluggande innan vi begav oss till gymmet. Vi cyklade dit i mörker och regn. Det kändes inte särskilt inspirerande. Men som vanligt är det gott när man klarat av ett pass. Sen blev det middag, lite film och en period av matchen mellan Vancouver och Toronto innan vi ansåg att lördagskvällen var slut.

Idag blir det lite mer plugg och i eftermiddag blir det alltså tennis  i en för oss ny tennishall. Kanske ska kolla upp var den ligger inan vi ger oss iväg:)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

 

Igår efter tennisen och lite lunch bestående av rester från dagen innan så begav jag mig ut i solskenet. När man gick i lä så var det nästan vårkänsla. Nästan all snö hade försvunnit på ett dygn, det var ca 6 plusgrader och blå himmel. Men det är ju lite för mycket att hoppas på att vintern ska vara slut redan i februari.

Jag höll mig på asfalterade vägar. Jag ville inte utmana ödet och gå i isbackarna i skogen.

Nej, så jag höll mig på vägen istället. Åhh, vad jag ser fram emot när alla dessa träd börjar få liv igen och allt blir så där härligt ljusgrönt.

Den största utmaningen blev att ta sig ner för den här istrappan. Men det gick bra som tur var :)

Om två månader så kan vi förhoppningsvis gå ner här och ta oss en kvällsöl. Tänk vad man kan längta till våren.

Nere vid vattnet blåste det faktiskt ganska hårda och kalla vindar. Men det hindrade inte folk att slå sig ner på de olika bänkarna som finns längs vattnet.

Oops, det har visst kommit pirater till Kiel.

Vad håller den här snubben på med? Verkar inte vara det smartaste sättet att ta sig bort från hållplatsen.

Min promenad blev en runda på ca 4.7 kilometer. Då tyckte jag att jag varit ganska duktig, både spelat tennis och sen promenerat och tyckte att det räckte med träning för dan. Men Pär hade annat i tankarna. Han kom hem tidigt från jobbet och ville gärna gå bort till gymmet. Så jag hängde på, först en promenad dit på 1.2 kilometer sen träning 1 1/2 timme och sen en promenad hem igen. Men jag måste erkänna att promenaden hem inte kändes särskilt lockande då man kom ut från gymmet. Men det var ju inget att välja på så det var bara att börja gå. Väl hemma blev det en dusch, lite middag och sen Milan-Arsenal. Och vad kunde passa bättre efter Zlatans succematch att gå in på Halmstads bibliotek och ladda ner Zlatans bok till min Ipad och börja läsa denna omtalade bok.

Jag trodde nog att jag skulle sova gott hela natten, men inte. Jag vaknade kl 4 och kunde inte somna om. Efter att förgäves försökt ett tag så gav jag upp och gick och la mig i soffan och såg Vancouver vinna sin match. Gissa om jag var trött när det var dags att cykla till tyskan? Resten av dagen idag har jag mest gått som i en dimma. Borde verkligen plugga, men jag kände att det var inte lönt när jag var så trött. Tyvärr är det så att jag tycker att kursen är riktigt svår, ibland nästan obegriplig. Men jag vill verkligen lära mig det här, så jag kämpar på ett tag till. När jag läser i läroboken så tycker jag att jag har saker och ting ganska klart för mig. Men när man sen ska göra uppgifterna som läraren ger så har jag väldigt svårt att omsätta det jag lärt mig till det hon vill att man ska göra. Men men, jag kämpar på så får jag hoppas att det lossnar lite snart.

Pär är ute och äter med jobbet ikväll och jag har precis kommit hem från två timmars cardio-tennis. Det kändes ganska tungt idag, men det känns alltid lika bra när man har gjort de två timmarna, så det är värt slitet.

Nu ska jag lägga mig, jag hoppas förstås på att få sova gott hela natten.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie