Marie Leander

Igår var jag och storhandlade. Jag och Pär var i helgen och tittade på nya sängar och fick lite tips och priser med oss hem. Igår så var jag då iväg och gjorde slag i saken och beställde sängarna. Leverans om 4-6 veckor. Jag tycker att det är så svårt och ångestladdat att köpa sängar. Hur i hela friden ska man veta om kroppen kommer att trivas i just de sängar man väljer? Och det är ju inte precis så att man nästa vecka går och köper nya om man inte blev nöjd.

Men nu är det gjort iallafall, så om en dryg månad ska de bli levererade och monterade. De gamla sängarna kommer att transporteras till Ulvåsa och sängen vi har där hamnar nog på tippen.

Så här ser den ut, fast vi har beställt en vit.

Igår var det tennis som vanligt. Jag var trött och håglös och för min del gick träningen ganska dåligt, men hur dåligt det än går så tycker jag att det är riktigt kul, så det är bara att kämpa på.

Idag onsdag hade jag som vanligt frukostgäster. Gästerna är min tennistränare Patrik som har en håltimme innan det är dags för mig att träna med honom, och den svenske ynglingen Philip som är här för att spela och träna med klubbens förstalag.

Efter frukosten så var det då dags för min tennistimme. Min onsdagspartner hade förhinder idag, så det blev en privatlektion. Idag kände jag mig i mycket bättre form än i går så det var riktigt kul. Att jag dessutom inte fick ont i min fot idag gjorde ju inte saken sämre. Det är så konstigt det där. De allra flesta träningspassen så gör foten riktigt ont under ca 30 minuter, men ibland, som idag så gör den inte ont överhuvudtaget. Hur kan det komma sig? Det gäller att ta vara på de få tillfällena då man till 100% kan lägga energin på spelet istället för att lägga en stor del på att tänka på att foten gör så in i baljan ont.

Just nu har vi blå himmel och ett par plusgrader här i Kiel. Jag ska nog se till att komma ut i det fina vädret lite.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Ps. Erika! Philip har lovat att ta ut dig i Kiels ganska skrala nattliv när du kommer hit. Ds

Inte så mycket har hänt sedan sist. Det har varit tennis tisdag, onsdag och torsdag. På cardiotennisen var vi bara två tappra som dök upp, så vi körde 1 1/2 timme istället för 2, men det var 1 1/2 intensiva timmar. I fredagskväll stack jag och Pär till gymmet och körde lite styrketräning, det är väldigt välbehövligt.

I går lördag tog vi en promenad på 3 kilometer in till tågstationen för att köpa tågbiljetter till Erika som ska komma hit i mars. En snabb tur in till en cykelaffär blev det också för att köpa en ny cykellampa till mig innan vi satte oss och åt lunch. Vi valde som vanligt vid den här årstiden att sitta inne och äta. Men restaurangpersonalen räknade nog med att det skulle komma några utesittare eftersom de gjorde i ordning uteserveringen. Jag och Pär som frös fast vi promenerade i rask takt.

Efter lunchen blev det en rask promenad hem igen. Vi har ganska mycket snö här i Kiel, men det blir nog inte så långvarigt. De säger att det ska bli plusgrader och regn i veckan som kommer.

En som nog uppskatter plusgrader är Pisen. Det är inte många minuter som hon är ute på balkongen innan hon kommer och desperat kallar på uppmärksamhet och vill bli insläppt. (sorry för den dåliga fotokvaliten, det är fotograferat med min Ipad)

Jag satt och slötittade lite på tv innan vi skulle promenera in till stan igen. Vi hade beställt bord på Tonis kl. 8. Då råkade jag hamna på ett program från Kongo-Kinshasa. Tyvärr han jag inte se färdigt det, men det var väldigt intressant att se eftersom man kände igen så mycket  från vår resa dit. Jag ska se till att hinna se den innan den försvinner från svt-play om en vecka. Vill ni se den så hittar ni den här.  http://svtplay.se/v/2706723/musik_special/beethovens_nia_i_tredje_varlden
Bor ni inte i Sverige behöver man en VPN-tunnel för att kunna se den.

Vi tog som sagt en ny promenad in till stan på kvällen för att käka på en restaurang som vi fått rekommenderat för oss. Det var ett trevligt ställe som var helt fullsatt. Maten var ok, men inte mer.

Idag söndag har det blivit lite vinterstudiotittande och sedan tog vi en promenad bort till gymmet. Annars har det inte hänt så mycket här , och veckan som kommer blir nog inte så speciellt annorlunda. Allt rullar på som vanligt och det är väl bra det antar jag.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Jag lånar rubriken av Bea i Houston. Men för henne hade den en liten annan innebörd än för mig. För Bea betydde det en sån dag när allt bara rullar på precis som man vill och alla är nöjda och glada och man när kvällen kommer känner att det har varit en riktigt bra dag utan att det egentligen har hänt något speciellt.

För mig har rubriken en motsatt betydelse just idag. Nej, det har inte varit en katastrofdag, men saker och ting har gått mig lite emot.

Fast jag faktiskt sov riktigt bra inatt så var jag hur trött som helst när jag skulle gå upp. Hur jag än försökte så ville inte kroppen lämna sängen och när jag väl masade mig upp så stapplade jag mest omkring och var på dåligt humör. Men eftersom jag hade tennisträning så var jag ju tvungen att ta mig i kragen och käka frukost och få på mig träningskläderna. När jag sent om sider hade fått i mig frukost, klätt på mig och stod färdig i hallen för att ge mig av så kom jag på att jag glömt att dricka kaffe. Hur i hela friden kan jag glömma att dricka kaffe??? Det var inget annat att göra än att med ytterkläderna på svepa en dubbel espresso på stående fot. Efter en rask promenad så kom jag fram till en iskall och smutsig tennishall. Men jag får vara glad att jag inte hade träning igår när det var 13 minusgrader ute, idag hade temperaturen stigit till minus 4. När jag klev in i hallen meddelade Patrik mig att min träningspartner var sjuk. Det innebär i normala fall dubbla kostnaden för mig. Men Patrik var snäll och överlät träningen till den svenske ynglingen som just nu är här och förstärker A-laget. Han är glad för att tjäna lite extra och jag är glad för att få en lite billigare lektion. Så det löste ju sig bra ändå. Den som förlorade på det var Patrik, men han var nog ganska nöjd över att kunna lämna den kalla hallen en stund och åka och ta sig en fika istället. Såklart hade jag glömt att ta med mig vatten till träningen, men även där var Patrik en räddare i nöden. Han hade extra dricka med sig.

Träningen gick bra iallafall, dock är det svårt att bli riktigt varm i kroppen när man tränar i en iskall hall.

När jag kom hem så blev det en varm dusch, ytterligare en kaffe och lite plugg. Sen var tanken att jag skulle åka och handla. Men fick för mig att rensa kylen på lite grejer först. Givetvis så råkade jag då stöta till en stor burk med yoghurt som flög i golvet. Resultatet blev yoghurt både högt och lågt i köket. Det var bara till att ta fram skurhinken.

Synd att inte Lillpisen äter yoghurt, men tur för henne att hon inte stod i skottlinjen för yoghurten när den skvätte över hela köket.

Till slut kom jag ändå iväg till affären. Som vanligt tog det evigheter innan jag var klar. Denna gången var det tomatpuren som ställde till det för mig. Varför hittar man inte tomatpuren tillsammans med ketchup, tomatsås, mayonäs och senap? Nej, efter mycket letande  hittade jag den vid pastan.

När jag stod i kassan och betalade märkte jag att en av apelsinerna i det nät jag tagit var helt rutten. Tjejen i kassan försökte då få kontakt med någon som kunde byta påsen åt mig, men utan resultat. Det blev för mig att ta en ny runda i affären för att hämta nya apelsiner. När jag var tillbaka i kassan försökte jag smidigt bara gå förbi eftersom jag redan betalt mina apelsiner. Men se, så lätt kommer man inte förbi en tysk man. Herren som just då stod och packade ner sina varor tillbaka i kundvagnen kunde inte tänka sig att flytta på vagnen en liten aning så att jag kom förbi. När jag så vänligt som möjligt frågade om jag kunde komma förbi så fick jag bara en arg blick tillbaka. Det krävdes en lång förklaring av tjejen bakom kassan innan han grymtande kunde tänka sig att släppa igenom mig. Jag tackade så snällt jag kunde när jag var förbi, men inte ett ljud fick jag som svar.

Väl hemma så skulle ju varorna in i kyl och skafferi. Återigen åkte något i golvet. Denna gången var det knäckebrödspaketet. Det resulterade ju inte i att jag behövde städa igen, men jag tror inte att det finns så många hela skivor i det paketet längre.

Nu ska jag bara ta det lugnt här hemma och hoppas på att kvällen inte innebär mer livsmedel på golvet eller glömda saker. Som sagt, det har inte varit en katastrofdag, men det har heller inte flutit på som man kunde önska.

Igår var Pär hemma från jobbet. Han har åkt på en elak förkylning igen. För mig var det tyskalektion som gällde. Usch, jag ville absolut inte ge mig ut på cykeln när termometern visade -13 grader. Men att ta bilen kändes inte heller så lockande, först måste rutorna skrapas, sen sitter man i en iskall bil och kör en sträcka som nästan går lika fort att cykla, och till sist så vet man att man troligtvis måste ägna en bra stund åt att leta efter en ledig parkering. Så valet föll på cykeln. Tur att jag hade mina nya handskar iallafall. Visst, jag frös en del om fingrarna när jag kom fram, men inte lika mycket som jag gjort om jag hade haft mina gamla handskar.

På eftermiddagen var jag lite sugen på att sticka till gymmet, men eftersom det fortfarande var lika kallt så rann lusten av mig när jag tänkte på att jag var tvungen att cykla eller gå dit. Nej, då var det betydligt goare att sitta i soffan och försöka lära sig lite MySql.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Denna helgen har vi tagit det ganska lugnt. Fast vi började lördagen med en timme på gymmet. Eftersom vi är nya medlemmar där så ville de väldigt gärna att vi skulle få instruktioner av en instruktör innan vi körde igång och tränade. Detta kändes väl inte helt nödvändigt då vi tränade en del i Houston. Men vi tyckte att det var onödigt att komma i konflikt med dem det första vi gjorde, så vi gick med på att boka in en timme med instruktör. Det ingår i priset så det var inte det att de ville suga ur mer pengar, utan det handlar nog mer om säkerhet för deras del. Nåväl, kl. 10.00 hade vi bokat tid. En tid som kändes väldigt tidig när man vaknade på lördag morgon och inte alls hade lust att gå upp. Men bokat är bokat, så det var bara till att pallra sig upp ur sängen, få i sig lite frukost och sedan ta en promenad på 1.2 kilometer i kylan. Väl där så kändes det ganska bra att träna. Instruktören var trevlig och snäll, dock pratade han bara tyska, men det gick bra ändå. För det är faktiskt så nu att jag förstår en del, så bara jag själv slipper prata tyska så brukar det lösa sig.

Senare på dagen samlade vi ihop oss för att göra det som ingen av oss är roade av, nämligen att åka och handla. Men är det tomt i kylen så är det nödvändigt att bunkra upp lite. Jag passade på att köpa mig ett par varmare handskar, så förhoppningsvis så ska jag nu inte frysa om fingrarna när jag är ute och cyklar.
Nu var det så att vi inte var ensamma om att vara på CITTI-park denna dag. Jag har aldrig sett så mycket folk där förut, men så är det inte så ofta vi åker dit på lördagar heller.

Kvällen tillbringade vi mest i tv-soffan. Vi käkade raclett, kollade Hamburg-Bayern Munchen, kikade lite lite på melodifestivalen, kollade på Vancouver-Colorado och Sherlock Holmes. En lördagskväll som passar oss ganska bra. Det är inte ofta vi har chansen att se Vancouver spela nu så man får passa på när chansen dyker upp.

Idag söndag så var vi båda lite rossliga när vi vaknade. För min del handlade det mest om den vanliga morgonsjukan. Jag känner mig ofta lite förkyld när jag vaknar, men det brukar gå över efter en stund. Men för Pärs del så var det en riktig förkylning. Så nu går han här och snörvlar och ojar sig.
Förmiddagen gick åt till att bland annat boka en resa till Istanbul under påskhelgen. Det ser jag fram emot. Ska bli trevligt att komma dit. Återstår bara att hitta en kattvakt. Vi har också tittat på en långhelg med längdskidåkning här i Tyskland.  Efter lite letande så kom vi fram till att Winterberg nog var ett rimligt alternativ. Drygt fyra timmars bilåkning härifrån tycker vi låter lagom. Hade vi riktat in oss på utförsåkning så gissar jag att vi tittat på andra alternativ. Men då handlar det om helt andra sträckor också. Vi vet inget om Winterberg, men det vi är ute efter är lite längdspår i trevlig miljö. Någon som vet något om detta?

Vi har också hunnit med att gå en liten runda ute i solen. Men det såg betydligt skönare ut innifrån än vad det verkligen var. Riktigt kallt och bitande var det. Så promenaden blev ganska kort. Istället för att som vanligt ta en omväg för att komma ner till vattnet så gick vi nu närmsta vägen ner. Det innebär att man går ner till vattnet vid Landtag. Jag har inte riktigt haft klart för mig vad Landtag är för något. Men slår man upp det i ordboken så betyder det ”Delstatsdepartementet”.

I fredags när jag gick här så var det stora vågor på vattnet. Idag så var det ordentligt med is. Det var bara öppet i mitten där de stora fartygen går. Tänk vad snabbt det kan ändra sig.

Jag försökte få Pär att sätta sig i en av de här stolarna så att jag kunde ta ett kort på honom. Men det ville han inte gå med på. Han frös som en hund och ville bara komma därifrån.

Men temperaturen till trots så var det som vanligt massor av folk ute och promenerade. Och såklart satt folk även på uteserveringarna och drack varma drycker och åt lunch. Jag kan inte riktigt förstå det. Det är ju en sak om det är vindstilla och solen faktiskt värmer lite. Men när det är 5 minusgrader och isande vindar så kan det inte vara njutbart.

Inatt så har vi tänkt att hålla oss vakna och titta på Super Bowl. Vi får se hur det går med den stolta tanken :)

Förresten, jag och Pär fick ju äntligen spela tennis med varandra igen i fredags. Det var riktigt kul till en början. Pär vinner de flesta gamen mot mig, men nu får han jobba lite hårdare för poängen. Så all träning ger lite resultat, det är kul. Mindre kul var det att när det var mindre än 10 minuter kvar av vår timme så sprang Pär på en stoppboll och sträckte sig i ljumsken. Inte så allvarligt, men tillräckligt för att inte kunna fortsätta att spela. Det är inte första gången det händer, men lika trist varje gång. Det får bli lite vila innan han ger sig ut på tennisbanan igen.

I morgon är det tyskalektion som vanligt. Jag ser inte fram emot att cykla dit då prognosen säger att det ska vara drygt tio minusgrader när det är dags för mig att ge mig av. Men då får ju mina nya handskar chans att bekänna färg iallfall :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Nu börjar mörkret falla över Kiel. Det har varit en väldigt fin och solig dag. Strax efter kl 12 gav jag och kameran oss ut på en promenad.

Jag gick in i parken bakom vårt hus. Där var det gnistrande vitt.

Nu på vintern kan man se baksidan av vårt hus ifrån parken. Det kan man inte på sommaren, då är där en vägg av lövträd i vägen.

Det var lite mer snö i pulkabacken idag, och betydligt färre människor. Barnen var väl i skolan kan jag tänka mig.

Jag fortsatte promenaden mot vår lilla skog.

Men innan jag kom fram till skogen passerade jag baksidan av hotellet Kieler Kaufman. Jag har hört eller läst att det är där kronprinsessan Victoria brukar bo när hon är i Kiel. Varför hon brukar vara i Kiel har jag ingen aning om.

Sen kom jag in skogen.

Skogen är inte så stor, men det finns många olika vägar att välja på. Man kan gå ganska långa sträckor utan att gå på samma ställe två gånger.

Efter en stund kom jag ner till vattnet.

Tittar jag åt vänster så ser jag Seebar. På sommaren är det ett trevligt ställe att gå och ta sig något litet att äta och dricka. Men av förklarliga skäl så är det stängt där nu. Jag ser fram emot att våren ska komma så att man kan gå ner och sätta sig där en varm vår eller sommarkväll.

Tittar jag rakt fram så ser jag båthållsplatsen, där någon står och väntar på nästa båt.

Tittar jag åt höger ser jag gångvägen som leder in mot stan, Jag måste säga att jag är riktigt imponerad av hur fort de snöröjer här. Det kom en hel del snö i natt och gångvägen längs vattnet är redan barskrapad.

På min promenad går jag förbi många tomma bänkar. Annat är det på sommaren. Då är alla sittplatser upptagna.

Självklart möter jag många joggare på min promenad. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som jag varit ute och gått här i Kiel utan att möta någon joggare.

Sjöfåglarna passade på att sola lite.

Till och med bryggan ut till några insnöade båtar hade de snöröjt. Är det verkligen nödvändigt kan man ju undra.

De flesta båtar är upptagna vid det här laget. Men några tappra båtar finns ännu kvar att titta på.

Den här väldigt röda båten har jag lagt märke till tidigare.

Men jag har inte sett de fina detaljerna förrän nu.
Även denna dagen var det förstås många ute och gick även fast det var mitt på dagen en vanlig jobbardag.

Jag passerade också de här för mig okända bomullstussarna igen. Idag hade de en fin liten vit luva på sig.

Sjöpolisen har nog inte så bråda dagar just nu kan man tänka sig.

Givetvis så såg man några galningar som trotsade minusgrader och en bitande kall vind och satt ute och fikade. Jag tycker faktiskt inte att det såg ut som om de njöt precis.

Lagom till att jag kom fram till Reventlou så kom passagerarbåten dit. Jag är förvånad över hur många det är som nyttjar båten på vintern.

Efter Reventlou vek jag av hemåt och passerade då framsidan av Finansminiseriet. Baksidan hade jag redan passerat när jag gick nere vid vattnet.

Jag tog vänster upp på Karolinenweg och passerade strax en vintervilande tennisbana. Åh vad jag längtar efter att näten ska komma på plats igen.

När jag passerat tennisbanan har jag bara några hundra meter kvar på min promenad och snart ser man vårt hus igen.