Marie Leander

Igår så var det då äntligen strålande väder här i Kiel och vi beslutade oss för att cykla ner till närmsta färjehållplats och ta med oss cyklarna över till andra sidan fjorden. Vi hade noga kollat tidtabellen för att se när färjan gick och varifrån. Ändå blev det fel! Vi blandade ihop namnen på hållplatserna, så när vi kom till hållplatsen så hade färjan redan avgått. Vi bestämde oss då för att cykla järnet till nästa för att se om vi hann dit innan den avgick därifrån. Nu är det ju inte helt lätt att cykla särskilt fort längs med fjorden en solig söndag eftersom man inte är ensam precis. Men vi klarade av att hålla ett ganska högt tempo och kom fram till båten precis när de skulle dra in landgången. Efter lite övervägande med sig själv så beslöt båtkillen till slut att släppa på oss. Anledningen till att han var tveksam var inte att vi var sena utan att båten redan full av cyklar. Men som sagt, han lät oss gå på och vi knödde in cyklarna så gott det gick. Det var många passagerare på båten och mycket trafik på vattnet.

Efter 40 minuters sick-sackande över fjorden så kom vi fram till Laboe. Där var det helt fullt med folk. Det var fler än vi som hungrade efter att vara ute i det fina vädret. Vi satte oss direkt på cyklarna och cyklade längst vattnet mot Kiel.

Vår färja är framme i Laboe.

En ringmärkt pippi i Laboe

Vi följde cykelvägen längs vattnet så gott det gick och eftersom det var många fler än vi som var ute och cyklade så gick det ganska lätt att förstå att man var på rätt väg. Vi höll oss bara på vägar som var markerade cykelväg. Ändå så väntade en del hinder på vägen.

Det var inte bara människor som var nere vid vattnet och njöt av solen.

Utan några direkta missöden så kom vi fram till Kiel där vi satte oss vid en trottoarservering och käkade brunch.

Hela cykelrundan blev 22 km lång. Ganska lagom för en söndagstur. Och på köpet fick vi ju oss en båtfärd också. (Nåja, vi fick betala dyrt för båtfärden, så helt på köpet var den ju inte)

När vi kom hem så satt vi en lång stund på vår balkong och njöt av värmen. Det har inte blivit många stunder på balkongen sen vi flyttade hit, så det var så gott att kunna sitta där njuta. Sen innan det blev kväll så gick vi en kort sväng i området, allt för att insupa så mycket som möjligt av det fina vädret.

Idag har jag varit på min tyskalektion, tråkigt som vanligt. Jag drar en stor suck av lättnad varje gång jag sätter mig på cykeln och cyklar därifrån. Men varje gång så lär jag mig faktiskt någonting, så det är ju inte bortkastat, bara väldigt tråkigt.

Nu ska jag studera lite.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Detta trodde jag aldrig. Att jag någon gång skulle få en medalj med ett tennisrack på. Jag har fått en del andra medaljer genom åren, bland annat i friidrott och innebandy. Men aldrig någon i tennis. I och för sig har jag aldrig deltagit i någon tennisturnering före igår så då är det ju svårt att vinna någon medalj också:)

Men igår så var jag alltså med i handicap-turneringen som vår tennisklubb ordnade. Jag skrev upp mig förra veckan och jag hade ingen aning om vem min partner skulle bli och jag hade ingen aning om vad det innebar att spela med handicap eller vad jag hade för handicap. Men när jag kom till banan igår visade det sig att jag skulle spela med Katja. Det kändes väldigt bra eftersom vi har spelat mot varandra på träningen några gånger. Vi var uppdelade i två olika grupper och jag och Katja tillhörde den mindre bra gruppen som innehöll 12 lag tror jag. Vi spelade tre matcher i gruppspelet och till min stora förvåning vann vi alla tre matcherna, och det ganska övertygande också. När vi var klara med den tredje matchen så trodde vi att vi var klara för dagen, men det visade sig att vi skulle spela final. Så det var bara till att ställa om och gå ner på banan igen. Både Katja och jag var väl lika chockade över att plötsligt stå i en final i vår första turnering någonsin. Och tro det eller ej, finalen gick lysande och vi vann med 10-3.

Som det kan gå! Jag ska nog inte spela fler turneringar, för nu kan det ju bara gå sämre och det vill man ju inte:) Eller, jo, kanske ändå att jag spelar igen någon gång, det var väldigt skoj och det hade jag tyckt även utan vinst så jag spelar nog igen. Men man får säga att det var en högst oväntad seger i min första turnering någonsin.

Turnering efterföljdes av prisutdelning och middag. En trevlig kväll i klubbhuset blev det.

Segrarna i den bättre gruppen och jag och min partner Katja med våra medaljer och våra priser från IKEA.

Tävlingsledare Patrik från Borås.

Det ser inte så vackert ut, men det är ju inte det som räknas som tur är.

Nu ska jag och Pär ta cyklarna med på färjan över till andra sidan fjorden. Idag äntligen så är det strålande väder. Det har vi verkligen längtat efter.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Jaha, vad ska man börja. Just nu känns inget speciellt kul och mest av allt har jag bara lust att gå och lägga mig och dra täcket över mig och gråta en skvätt. Varför i hela friden då kan man ju tänka. Ja, jag har lite svårt att förklara det själv, jag har det bra här och aktiverar mig ganska bra tycker jag, så det borde ju vara ok. Men just nu går jag och lägger mig med ont i magen varje kväll, har väldigt svårt att sova och vaknar gråtfärdig med en känsla av att det är lika bra att strunta i att gå upp idag. Och det som mest rör sig i min skalle just nu är Lillpisen. Hon har ju varit hos min syster sen vi flyttade från Houston. Jag har bara fått positiva rapporter därifrån om att allt går bra och när jag var där för någon vecka sedan så verkade Lillpisen må alldeles utmärkt och verkade trivas bra. Men så plötsligt så får jag beskedet att de inte vill ha henne kvar. Ok, det måste ju lösas då, men hur? Jag tycker så synd om Lillpisen som ytterligare en gång måste flytta och lära känna nya människor. Och vilka dessa människor ska bli har jag ingen aning om för tillfället. Allra helst hade jag ju velat ta hit henne. Men eftersom det är omöjligt så är det ingen ide att jag ens tänker tanken. Just nu känns det som om jag bara vill ta båten till Sverige, hämta upp pisen och bo i Sverige med henne. Men det är ju lite väl drastiskt kan ju till och med jag tycka. Jag har full förståelse för de som tänker att har den där tjejen inte större problem än vad katten ska bo så kan hon vara väldigt lycklig. För så känner jag också, det kommer säkert komma stunder i livet då jag kommer att önska att mitt största problem var att hitta ett kärleksfullt hem till min katt. Men just nu, så känns det väldigt tungt måste jag säga. Så är det bara.

Vad har hänt här sen sist då? Jo, en hel del får jag väl säga. Och när ni nu läser om hur min senaste vecka varit så kommer ni nog återigen tycka att jag har väl ändå inget att klaga på. Och så är det väl, men man kan ju inte riktigt bestämma över sina känslor tyvärr.

En kväll förra veckan hängde jag på Pär och hans kollegor och bowlade. Vi var sammanlagt 14 personer som slängde iväg klot några timmar. Mina resultat var väl inte så mycket att hänga i granen precis. Första serien var en katastrof, jag slog tre ettor i rad tror jag. Det har vad jag kan komma ihåg aldrig hänt mig förut. Andra serien ryckte jag upp mig lite grann och kom trea. Men det var absolut inget resultat jag var nöjd över. Nöjd kan dock killen som kom etta vara. Han fick 205 i sin andra serie och var stolt som en tupp (med all rätta). Jag tycker också att det var fantastiskt bra och kan inte för mitt liv inte förstå hur jag för tjugo år sedan gjorde flera serier runt 220. Jag tror att mitt personliga rekord ligger på 223 eller 226. Oftast låg mitt resultat under 200, men ibland fick man till det och kom över 200 och då var man supernöjd förstås. De resultaten känns ju helt otänkbara nuförtiden. Men det är klart, det är lite skillnad när man spelar med sitt eget klot och har sina egna skor på fötterna och har spelat på aktuell bana ett antal gånger förut. Man kan ju inte riktigt begära att man ska uppnå de resultaten igen. Jag förde faktiskt statistik på datorn på alla mina serier när jag spelade aktivt, men det var tiden innan Windows fanns och de resultaten finns inte kvar någonstans längre. Men det skulle vara intressant att titta tillbaka på de siffrorna nu.

Jag har spelat tennis flera gånger, ett par gånger med en kanadensisk tjej och en gång med en tysk tjej och sen har jag haft både grupplektion och privatlektion med Patrik. Det är kul att spela, synd bara att det gör så förbenat ont i min fot. Jag gick till ortopedtekniken igår och de tog mina fotavtryck. Nästa onsdag ska jag hämta ut ett par nya inlägg, får hoppas att det hjälper lite. Om en dryg vecka börjar vintersäsongen här i Kiel och då är det tänkt att jag ska spela två gånger i veckan och nu på lördag ska jag spela en handicapturnering som klubben ordnar. Det är mix som gäller och jag har i nuläget ingen aning vem min partner blir. Men det ska bli kul oavsett hur det går. Får hoppas bara att regnet kan göra ett litet uppehåll under de timmarna.

Jag cyklar till mina tyskalektioner två gånger i veckan och tycker fortfarande att det är så tråkigt. Konstigt att man kan ha så olika känslor för nya språk. När jag lärde mig den lilla kinesiska jag kan så tyckte jag att det var väldigt roligt och intressant, den känslan har inte infunnit sig vad det gäller tyskan tyvärr.

När jag vaknade i måndags så möttes jag av något jag inte sett på hur länge som helst känns det som.

Ser ni? Solen skiner.

Men trots solsken så kändes det helt omöjligt att öppna ögonen ordentligt. Dels så var ju inte humöret på topp, dels så hade jag sovit förfärligt dåligt, men ändå! Så tunga ögon var det längesedan jag haft. Men till slut var det ju bara att tvinga sig upp ur sängen, tyskalektionen väntade ju. Jag stapplade upp och gick in på toa. Och där, framför spegeln fick mina tunga ögon sin förklaring. Mitt högeröga såg normalt ut, men av vänsterögat fanns det inte mycket att se. Det var helt igensvullet. Det gjorde inte ett dugg ont och jag kom fram till att det var ett myggbett, inget allvarligt alltså, men det såg inte allt för trevligt ut.

Eftersom varken jag eller Pär är roade av att laga mat så blir det ganska ofta att vi går ut och äter. Det är toppen här i Kiel, man kan GÅ till matställena. Det blir ofta några kilometers promenad, men det är ju bara nyttigt. Vi har hört av många att restaurangen i Stenaterminalen ska vara väldigt bra. Så i fredags så traskade vi dit. Svenskar som vi är, så trotsade vi den inte så varma kvällen och svepte in oss i filtar och satt ute på terrassen och åt. Gott och trevligt var det, och så fick vi även vinka av Sverigeresenärerna när färjan avgick.

Bye bye Stena!

En dag så kom några trädklippare hit och fixade till det stora trädet vi har på framsidan. Det var verkligen välbehövligt. Det är ett jätteträd och grenarna hängde in över vår balkong. De gjorde ett bra jobb och nu har vi fått lite mer ljus på vår balkong.

 

I söndags så tappade jag helt tidsuppfattningen. Vi började dagen med att äta frukost i sakta mak och sedan tog vi tag i projektet “Ställa iordning gästrummet/kontoret”.

Jag gick i min pyjamas under hela tiden vi grejade, drog bara på mig en tjockare tröja. Vi jobbade på bra och fick så småningom iordning på rummet. När vi började bli klara så föreslog Pär att vi skulle cykla till MC Donalds och få i oss lite snabbmat. När han sa det så kände jag hur hungrig jag var och plötsligt blev jag alldeles matt av hunger. Dags att ta sig ur pyjamasen då tänkte jag och tänkte samtidigt att det är ju inte klokt att jag har gått i min pyjamas ända tills klockan ett, halv två. Samtidigt som jag tänkte det så slängde jag en blick på Pärs väckarklocka, men den gick ju helt galet, eller? Jag kollade min iphone och fick samma resultat. Klockan var 16.23!!!! VA, hur kunde timmarna bara försvinna? Det är nog första gången i vuxen ålder jag kliver ur pyjamasen kl. halv fem på eftermiddagen. Vi cyklade iväg till donken, inte så exklusivt precis men snabbt och lätt var precis vad vi behövde i den stunden.

Nu när vi fått ordning i gästrummet så var det dags att införskaffa den efterlängtade frysen. Vi har inte plats med en frys i köket, så tyvärr får våra blivande gäster dela rum med en frys, men men, då kanske gästerna stannar lagom länge :)

Så jag åkte iväg till Media Markt och inhandlade en frys och en micro i måndags. När jag ändå var i området så gick jag in på Bauhaus. Och tänk, där fick jag stilla min oro. Jag har varit lite orolig över bristen på julsaker i affärerna här. Det är ju ändå mitten av september och jag har inte sett skymten av julsaker. Men Bauhaus kunde alltså lugna mig på den punkten :) Känns skönt att veta att jag kan åka dit och handla om jag skulle känna ett akut behov av en julgran i mitten av oktober.

Ett annat köpcenter vi varit på några gånger är CITTI-PARK, där finns CITTI-MARKT som har det mesta man kan önska sig i matväg.  När jag och Pär var där för någon vecka sedan så hade de Svensk vecka. Givetvis så fanns både älgskylt och röda stugor med som illustration för Sverige.

Studierna går inte speciellt lysande för tillfället. Jag har svårt att koncentrera mig just nu när tankarna bara dras till min goa fyrbenta vän som behöver ett nytt hem. Jag får ta det med en nypa salt helt enkelt, blir jag klar med någon av kurserna så är det bra, blir jag det inte så är det ingen katastrof tycker jag.

Men något jag är glad över är att rapporterna från både Fredrik och Erika är positiva vad det gäller skolan. De tycker båda att det är intressant det de läser. Kul att höra.

Jaha, nu har jag väl gnällt färdigt för den här gången. Nu ska jag lägga mig i soffan och deppa en stund tror jag.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie  

PS. några dagar till kan ni rösta på min bild, en gång per dag fram till den sista september kan man rösta. http://sarasmatkasse.se/tavlingsbidrag-marie-bengtsfors-solsjon#  DS.

Ja, så sitter man här i ett regnigt Kiel igen. Nu tycker jag verkligen att det får räcka med regn och blåst. Jag vill ha sol och vindstilla!!

I onsdags packade vi bilen och ett hyrt släp med grejer från vårt flyttlass från USA som skulle till Sverige och körde de få minuterna ner till färjan. Väldigt bekvämt måste jag säga.

Vi stod ute på däck och såg på Kiel med lite andra ögon än förra gången vi åkte här nu när vi lärt känna staden lite mer.

Uppe bland träden bor vi

Caterpillars fabrik

En ganska talande bild för Kiel just nu. Mörka moln blandat med blå himmel. Man vet aldrig vad man kan förvänta sig. Eller, jo man vet att man kan förvänta sig regn, man vet bara inte riktigt när det ska komma under dagen.

På torsdag morgon när vi lagt till i Göteborg så styrde vi bilen mot Okome för att lämna av lite grejer och hämta Erika och ett par möbler som stått förvarade hos Kristians föräldrar alldeles för länge. Ja, det vill säga, möblerna har stått förvarade hos Kristians föräldrar, inte Erika. När vi stuvat om i släpet så att allt fick plats så åkte vi vidare mot Halmstad och Rotorpsvägen där Fredrik håller till nuförtiden. Fredrik stack strax iväg till skolan och vi andra gick ner mot stan för att få i oss lite mat. På eftermiddagen åkte vi alla fyra till Laholm. Där blev vi bjudna på god mat trevligt sällskap, och så det bästa av allt, jag fick gosa med Lillpisen som verkade må alldeles utmärkt. Åhh, vad jag saknar henne.

På kvällen åkte vi tillbaka till Fredrik och sov över där alla fyra. Medans Fredrik var några timmar i plugget under fredagen så roade vi andra oss med att försöka fixa pass till Pär. Det visade sig inte vara helt lätt eftersom vi bott på så många olika ställen och de kunde ju inte vara säkra på att han någon gång under dessa år sagt upp sitt svenska medborgarskap. Man tycker ju att det skulle räcka med personbeviset där det står att han är svensk medborgare. Men de menar att det bara visar att han var svensk medborgare när vi flyttade ut från Sverige 1999, efter det kan vad som helst ha hänt utan att svenska myndigheter har en aning om det. Men men, till slut så tyckte de att de hade tillräckligt med underlag för att nog kunna bevilja honom ett svenskt pass. Får hoppas att de som ska utfärda passet också tycker det. Om allt går som det ska så kommer passet så småningom att hamna på Svenska ambassaden i Berlin. Vi får se om vi tar en runda dit för att hämta det eller om vi ber dem skicka det till konsulatet här i Kiel. Det vore ju inte fel att ta en helg i Berlin, men tiden ska ju räcka till också.

När Erika slutat skolan på fredag eftermiddag så packade vi in oss i bilen och åkte mot Svarttjärn. På vägen fiskade vi upp Kristian så det var en full bil som anlände till Ulvåsa på fredag kväll.

Rörmokaren hade varit där några dagar tidigare och kopplat in vårt nya vatten. Spännande att se hur det skulle se ut och smaka.  Det var klart och fint vatten, smakade lite sten, men annars ok. Nu gäller det bara att vattenprovet som vi så småningom ska skicka in visar att det är ok också. Pär ägnade stora delar av helgen med att isolera och gräva ner vattenslangen, lite hjälp fick han av Fredrik och Kristian också. Nu hoppas vi bara på att grejerna ska klara sig från frysning i vinter.

På söndagen var det dags att stänga igen Ulvåsa igen och åka mot Göteborg. Med oss i släpet hade vi ett par sängar som Åsa ville ha transporterade till Göteborg. Det var ju bra att hon fick reda på att vi körde med ett tomt släp från Svarttjärn till Göteborg när hon hade grejer att frakta. Hade varit lite snopet att få reda på det efteråt. Men nu hamnade sängarna iallafall lätt och smidigt i Göteborg. I Göteborg släppte vi även av ungdomarna som fick åka vidare till Halland med tåg. Jag och Pär körde på färjan och njöt av att slippa köra hela vägen tillbaka till Kiel.

Kl. 9 på morgonen var vi hemma igen. Pär släppte av mig hemma och körde sen vidare till jobbet. Riktigt smidigt med den där färjan måste jag säga. Visserligen har de bytt ut båda färjorna så att de är mycket mindre än de var förut och med det så har också utbudet på båten blivit mindre och riktigt svindyrt är det att äta på båten, men men, bekvämt är det iallafall. Just det, när vi kom på båten i Göteborg så gick vi raka vägen till vår hytta för att lämna våra saker där. Gissa om vi blev förvånade när vi öppnade hyttdörren och det visade sig att hytten redan var upptagen. Där fanns ingen människa men både resväska och laptop fanns det kvar i hytten. Det såg ut som denna person övernattat i hytten. Man kan ju fundera på om det var någon som kom med färjan på morgonen och som skulle åka med tillbaka till Kiel samma dag, men varför fick vi då samma hytt som denna person? Eller om det kanske var så att personen i fråga hade åkt till Kiel och skulle vara där över dagen och åka tillbaka med samma båt på kvällen men missat båten i Kiel. Tänk vad förargligt i så fall. Båten lämnar Kiel med hans/hennes tillhörigheter ombord och själv står han kvar i Kiel. Nåja, det får vi nog aldrig reda på. Vi fick en ny hytt iallafall som inte var ockuperad av någon och i och med det så var vi nöjda.

När jag kom hem  i måndags så låg några läroböcker och väntade på mig i brevlådan och ett par var hos grannen. Budfirmorna  lämnar nämligen gärna paketen till grannarna om man själv inte är hemma. Det är ju smidigt, bara man litar på sina grannar så fungerar det ju fint. Och vi liter till hundra procent på våra grannar så det är inga problem. Men i min brevlåda låg också en avi från DHL att jag hade ett paket att hämta på deras kontor. Tydligen hade ingen av grannarna varit hemma när de kom och levererade. Så det var bara till att luska ut vart man skulle åka för att hämta ut sitt paket. Det visade sig ligga precis vid Stenafärjan, så det var bara till att sätta sig på cykeln och ge sig ut i blåsten. Och tänk, det var inga problem alls. Jag hamnade på rätt ställe på en gång och utan att behöva yttra ett ord på tyska så fick jag mina böcker. Så har man lärt sig hur det går till också, det går sakta framåt:) Men något som vi tydligen inte lärt oss är att betala räkningar. Vi fick igår en betalningspåminnelse på vår elräkning, Alla andra räkningar har dragits automatiskt från vårt konto så vi tog för givet att den också gjorde det. Men tydligen var det helt fel. Nu återstår bara att förstå hur man ska betala den.

Nu måste jag återgå till mina studier.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Lördagen började jag med att sticka på tennisträning som vanligt. Och gissa om jag var nöjd över uppvärmningen? Vi spelade en lite konstig form av innebandy på grusplanen med alldeles för små och plastiga hockeyklubbor. Men vad spelar det för roll när vad man har för klubbor bara det är en riktig innebandyboll och innebandymål. Det var så roligt, men jag märker ju också att konditionen inte alls håller för den sporten just för tillfället. Och min opererade fot var inte alls nöjd över denna aktivitet. Det är ju så svårt att låta bli att springa hela tiden när man spelar innebandy och det fick mina fötter känna av ordentligt vill jag lova. Jag vaknade faktiskt på natten efter av att det värkte ordentligt i fötterna. Men det är väl priset man får betala för att man tycker det är roligt att springa efter en liten vit plastboll.

På kvällen var vi på Svenska klubbens årliga kräftskiva. Vi var ett 40-tal personer med olika svenska anknytningar som samlades hemma hos vår ordförande Britt för att äta och dricka gott.

Jag blev förvånad över hur många det faktiskt var som pratade svenska. Långt ifrån alla var svenskar, men även av de som inte var svenskar så pratade många svenska. Givetvis fanns det de som inte pratade svenska och eftersom jag inte pratar tyska så fick det bli mycket engelska för min del. En mycket trevlig kväll blev det.

Britts ställe var ett fantastiskt vackert ställe ute på landet.

Vackert halmtak, eller hur?

Britt och henens familj hade ordnat så fint med stort partytält och alla tillbehör en lyckad kräftskiva behöver.

 

Efter den senaste tidens dåliga väder så hade vi förberett oss på att det skulle bli kallt framåt kvällen. Så vi hade tagit med varma kläder och filtar att svepa in oss i när kylan blev för sträng. Men det visade sig vara helt i onödan. Det blev en varmt och go kväll och filtarna kom med hem oanvända.

 

 

 

 

 

 

 

Under söndagen var vi mest hemma och grejade. Framåt kvällen var det tänkt att vi skulle cykla ner till fjorden och ta cyklarna med oss på en färja över till andra sidan. Men dels så missförstod vi informationen om de olika färjorna lite och trodde att det bara var vissa av turerna man fick ta med sig cykeln på och dels så var vädret väldigt ostabilt. Så vi bestämde oss för att ta bilen runt istället. Målet för vår resa var en liten restaurang precis vid vattnet där vi skulle möta upp en kollega till Pär och hans fru.

Här är färjan vi skulle åkt med men som vi inte vågade ta för att vi inte trodde vi kunde ta med cyklarna. Det hade gått bra att ta med cyklarna och dessutom visade det sig att båten la till väldigt nära restaurangen, så vi hade mycket gärna kunnat ta båten utan att ta med cyklarna. Nåja, det får bli en annan gång.

Vi avnjöt både länge och väl en god måltid. Och som lite extra plus så fick vi se Stenafärjan sakta glida förbi på sin väg mot Göteborg.

God mat och trevligt sällskap bjöd kvällen på.

I går måndag var det tyskakurs som vanligt på förmiddagen. Lika tråkigt som vanligt, men förhoppningsvis så lär man sig lite för varje gång.

På eftermiddagen mötte jag upp med tyska Katia för att spela tennis. Vi spelade en timme och sedan satt vi och drack kaffe och tjatade om allt möjligt ytterligare en dryg timma. Väldigt trevligt att komma ut och träffa lite folk och samtidigt göra något nyttigt.

När jag sen kom hem så satte jag mig och pluggade och det är också det som jag  ägnat hela dagen åt i dag. Börjar nästan få lite panik över att vi ska åka till Sverige imorgon, då blir det inget pluggande. Till råga på allt så har jag upptäckt att jag inte alls läser en kurs på halvfart och två på kvartsfart, utan det är två på halvfart och en på kvartsfart. Det innebär ju att jag just nu läser 125% plus tyskan. Inte konstigt att jag känner mig lite stressad. Men å andra sidan så är det ju ingen större skada skedd om jag inte hinner eller vill slutföra dessa studier. De är ju mest ett tidsfördriv som förhoppningsvis ska göra att jag lär mig något på vägen.

Nu tillbaka till rubriken, e-böcker. Jag såg en väns inlägg på facebook om denna ypperliga tjänst och kom då att tänka på det jag fick reda på för ett tag sedan och som gjorde att jag blev lite kluven angående att låna e-böcker.

Jag har haft min Sony E-reader ett bra tag nu, (nästan två år kanske) och jag använder den endast till att låna böcker från Halmstads bibliotek. Det är så enkelt, man behöver endast ett lånekort från ett svenskt bibliotek som erbjuder tjänsten e-böcker och sedan är det bara att luta sig bakåt och leta upp den bok man vill låna, knappa in sitt lånekortsnummer och pinkod, koppla in sin läsare i datorn och vips så finns boken i den behändiga läsaren. Denna tjänst är helt gratis för oss användare. Den enda begränsningen har varit att man max får låna tre böcker under en sjudagarsperiod. Och det har ju inte jag sett som något problem iallafall.

Jag har som sagt tyckt att detta är en fantastisk tjänst som biblioteken har och jag har mer än gärna stöttat biblioteken genom att låna många böcker. För det är ju det man tror, att om de har någon tjänst så vill de att den ska utnyttjas av så många som möjligt. Och tänk vad billigt och bra för biblioteken. Visst, de kostar säkert en hel del att köpa tillgången till varje e-boksfil, författaren måste ju få en del av kakan (jag antar att det finns något system för detta) men sen kan de ju låna ut boken hur många gånger som helst samtidigt utan att behöva sitta på ett jättelager av varje bok. Ju fler gånger den lånas ut, desto bättre, kan man ju tycka. En vanlig pappersbok betalar biblioteken för en gång, sedan blir det ju ett mervärde för varje gång den lånas ut eftersom det inte kostar biblioteket något extra. Men så fungerar det alltså inte när det gäller e-böcker.

Jag har några gånger försökt att låna böcker och fått meddelandet att biblioteket har nått sin maxgräns av utlåningar och därför är tjänsten stängd för tillfället. Va! Hur kan de har nått sin gräns, de kan ju bara skicka filen igen och igen och igen. Men så en dag hamnade jag på Halmstads biblioteks informationssida där de förklarade vad som hänt. Biblioteken köper tillgången till dessa e-böcker av ett företag (elib) tror jag att de heter och biblioteken får betala en avgift till dem varje gång de lånar ut en e-bok. Eftersom de för tillfället är ensamma aktörer på marknaden så kan de ta ut ett hutlöst pris. Nämligen 20 kr per utlån!!! Kan ni fatta, Halmstad bibliotek får punga ut med 20 kronor varje gång jag sitter bekvämt bakåtlutad här i Kiel och lånar en av deras böcker alldeles gratis. Vad som nu har hänt är att efterfrågan av e-böcker har överstigit alla förväntningar, så gång på gång så kommer de fram till sin budgeterade maxgräns och tjänsten stängs ner eftersom de inte betalat för fler böcker. Och gång på gång öppnas tjänsten igen eftersom de vad jag antar köper en ny pott som ganska snart försvinner. Vart får de alla pengar ifrån? Det måste ju handla om jättesummor om de betalar 20 spänn för varje bok? Någonstans måste ju någon annan verksamhet bli lidande.

Det är nästan så att man vill stödja biblioteken genom att inte låna fler böcker, men samtidigt så finns tjänsten och såklart vill man utnyttja den. Vi får hoppas att det snart kommer in fler aktörer på marknaden som gör tjänsten billigare för biblioteken. Så är det någon som vill slå sig in i denna bransch så är det nog ett bra tillfälle nu.

Är det någon som har kännedom om biblioteksbranschen och kan berätta för mig hur det fungerar med ersättning till författarna så tar jag gärna emot den informationen, fungerar det som stim-pengar eller? Eller betalar biblioteken ett högre pris för varje bok som köps in, där en del av priset går till författaren?

Nu ska jag förbereda mig för lite After Work-tennis i blåsten. Låter ju toppen, speciellt som man kan gå dit utan att ha arbetat först :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram/Marie