Marie Leander

En liten uppdatering kanske skulle vara på sin plats. Bäst att passa på att sitta vid datorn en stund medan jag går på inflammationsdämpande medicin, då känner jag ju inte av det onda lika mycket :)

Ja, i fredags hoppade jag och Pär på tåget som skulle ta oss till Köln. Lillpisen stannade hemma och vår snälla hyresvärd tittade till henne flera gånger om dagen.

Jag bokade tågbiljetterna för någon månad sedan och förvånades över att det var 10m euro billigare att åka 1.a klass än 2:a klass. Men när man såg standarden på första klassplatserna så var man inte så förvånad längre. Visserligen såg jag inte hur det så ut i andra klass, men så mycket sämre än förstaklass kan det inte ha varit. Men vi hade iallafall turen att vara bokade i en kupé, och största delen av resan så satt vi ensamma där. Så det var ganska slappt.  När man åker genom Tyskland i nästan 6 timmar så märker man hur otroligt dåligt utbyggt 3 g nät de har. Det var inte många meter på hela resan som det var tillgång till 3g. Jag vet att många klagar på Sverige, men de står sig nog ganska bra i jämförelse med de flesta andra länder. Visserligen har vi inte 3g i Svarto, men vi passerade betydligt större ställen än Svarttjärn som inte hade täckning.

Hur som helst, resan gick smidigt och vi var framme i Köln på utsatt tid. Det första vi gjorde var att leta upp hotellet och checka in för att sedan genast ge oss ut i Kölnkvällen för att få npgot i magen. Vi var riktigt hungriga så det var bäst att skynda på.

Men innan vi gick ut hann vi med att konstatera att vi kunde se den berömda domen från rummet. Nu var det ju en ganska dominant byggnad i statsbilden, så det är väl nästan större chans att ha utsikt över den än inte.

Vi hamnade på ett ställe där de serverade Steaks. Helt ok, men inte i klass med Texasbiffarna precis. När vi sen var mätta kunde vi lite mer i lugn och ro promenera runt i närområdet. Vi passerade förstås Domen på vår väg mot Bierhaus en D´r Salzgass. Så här kommer ett gäng foton på domen, helt utan tidsordning, men så är det gjort liksom :)

Är det någon av er som skulle vilja klättra omkring på byggnadsställningen som är högst uppe utanför tornet?

Ganska snart kom vi fram till en liten gränd och där låg vårt mål för kvällen. På ölställena i Köln så ska man dricka Kölsch. De serveras i tvådecilitersglas i en rasande fart. Man hinner knappt blinka efter man druckit ur förrän det står en ny öl framför en.

Vi satt där en stund och drack några öl innan vi styrde stegen tillbaka till hotellet. Då kändes det bra att krypa ner i sängen och sova lite så att man var pigg och rask till mässan nästa dag.

Vi skippade hotellfrukosten och gick ut på stan och letade upp ett frukostställe. Vi hittade ett helt ok ställe ganska nära hotellet. Så där åt vi oss mätta och kunde sedan med raska steg ta oss över bron för att komma till mässområdet.

Som sagt, för att komma till mässområdet var vi tvunna att ta oss över Rhein via järnvägsbron. På bron var det väldigt många som velat visa sin samhörighet med en annan person genom att hänga upp ett hänglås. Jag har sett det här på många ställen förut, men detta var nog det största antal hänglås jag sett på ett och samma ställe.

På denna bilden ser man nog knappt hälften av sträckan med alla låsen.

 När vi kommit över vattnet så var det inte långt kvar till mässområdet. Härligt när man har en mässa så centralt så man slipper krångla med transport. Vi var där strax innan öppning och jag blev lite förvånad att det inte var så väldigt mycket folk utanför och väntade

Men det fick ju snart sin förklaring, det var innanför portarna alla stod och väntade.

När vi väl kommit in på själva mässan så var det förstås hysteriskt mycket folk i de montrar som var närmst alla ingångar. Så vi drog oss snabbt lite längre in i byggnaden och hittade några ställen där det var lite färre folk en stund. Vårt första mål för dagen vara att se om mitt foto hade kommit fram och var uppsatt bland de andra 32 utvalda bidragen. Vi hittade den, men lät den hänga kvar och beslöt oss för att komma tillbaka senare för att hämta den.

Vi traskade vidare i alla dessa hallar som inte verkade ha någon ände. De flesta utställare försökte ju göra något som drog uppmärksamhet på just dem. Te.x hade Samsung ett vattenfall i form namnet av en av deras kameror.

Ja, sen följde det ena spektaklet efter det andra. Ibland hade det även någon slags av presentation där de fotograferade uppträdandet och förklarade alla fördelar med just deras kamera. Men eftersom allt snack var på tyska så brydde jag mig inte om att lyssna på dem

Ja, det fanns mycket att se. Och väldigt många tyckte nog att man var tvungen att fotografera precis allt man såg. Visst, jag tog också några kort där inne, men det var mest för att dokumentera en bråkdel av allt jag såg. Efter ett tag tyckte jag att det faktiskt var roligare att fotografera alla som fotograferade. Jag har nog aldrig varit på något ställe förut där det har vartit så många fotograferande människor samlade på en gång. Men så var jag ju faktiskt på en fotomässa :)

Mycket fanns att se och vi såg väl bara en mycket liten del av allt som fanns att se. Det fanns nog något för alla smaker här. T.o.m Pär hittade sin favoritkamera. Så nu vet ni det, om Pär någon gång (vilket jag har väldigt svårt att tro) skulle få för sig att köpa en kamera så skulle det vara den här Hasselbladaren i guld och läder.

Givetvis hittade han även en motorcykel som han kunde stå och glo på ett tag.

Hur intressant jag än tyckte det var att gå runt bland alla dessa utställare så orkade man ju inte gå hur länge som helst. Synd att vi inte satte på vår löp-app innan vi gick dit, den hade nog visat att vi gått åtskilliga kilometer under dagen. Innan vi gick därifrån så var vi ju tvungna att hämta min bild. Den hängde på sin plats och det var bara att säga till så kom en kille och tog ner den och packade ihop den åt mig. Hela grejen med den här tävlingen gick ju förstås ut på att någon skulle sälja något. Just i detta fall var det det fina pappret de marknadsförde på detta sätt.

Efter att ha sett det ena spektakulära jippot efter det andra så var det med mycket trötta ben vi styrde  mot utgången. Men innan vi hann ut så stötte vi på det i mitt tycke bästa reklamjippot av dem alla. De var ett gäng unga killar som marknadsförde en slags kamerahållare som man fäste i te.x livremmen eller i ryggsäcksbandet. För att riktigt demonstrera hur superbra denna grej var så bjöd de alla som råkade befinna sig i närheten på en kall go öl efter presentationen. Detta för att ytterligare understryka hur bra denna produkt var. Man kunde alltså bära med sig två kameror lättillgängligt på kroppen och ändå ha händerna fria för att dricka öl. Fantastiskt va! Killen nedan var en av de som ordna jippot. Ser ni så lättvindigt han bär sina två systemkameror samtidigt som han kan njuta av sin öl? (Men han kunde inte helt låta bli att pilla på den ena kameran, han var ju tvungen att vara beredd om det skulle dyka upp något häftigt att fotografera :) Vi köpte inga kamerahållare, men ölen sa vi inte nej till, den satt fint efter många timmars promenerande.

Det var ganska frestande att ta tåget över bron, men vi kämpade på och gick över Rhein även på tillbakavägen. Innan vi kom fram till hotellet blev det en hamburgare framför Domen och sen var det skönt att slänga upp benen på sängen och vila lite innan det var dags att ge sig ut i Kölnkvällen igen.

När vi kände oss redo för att ge oss ut igen så tog vi sikte på ett Italienskt ställe som skulle vara väldigt bra och servera goda pizzor. Jag tycker ju inte pizzorna här i Kiel är något vidare så jag såg fram emot och hoppades på att få äta en riktigt god pizza där. Men efter att ha gått ett par kilometer för att komma till restaurangen så visade det sig att det var fullt och det fanns ingen chans på något bord på minst två timmar. Surt, jag som hade jobbat upp ett riktigt pizzasug. Nej, det var bara att vända tillbaka och leta upp ett annat ställe. Vi hittade ett annat Italienskt ställe som såg mysigt ut. Det var ett mysigt och trevligt ställe, men inte serverade de pizzor inte.

Mätta och nöjda trots att jag fick vara utan pizza så promenerade vi tillbaka den långa vägen till gränden vi var i kvällen innan. Några Kölsch skulle väl alltid gå ner innan vi tog natten.

Kyparen håller reda på antalet öl han serverat oss genom att dra streck på ett ölunderlägg. Här ser ni lördagskvällens konsumtion för vår del. Totala priset för tio Kölsch blev 19 euro, ganska billigt.

Söndag morgon tog vi oss en brunch på hotellet innan det var dags att hoppa på tåget mot Kiel igen. Pär var inget särskilt socialt sällskap då han satt och jobbade under nästan hela resan, men vi hade gott om plats i vår kupe så det var en ganska slappa sex timmar på väg mot Kiel. Nu kunde man ju tro att vi fått nog av promenerandet för ett tag. Men nejdå, när vi hoppat av tåget promenerade vi de ca 3 kilometrarna hem. Men vi tog oss faktiskt ett matstopp längs vattnet innan vi var hemma hos pisen igen. Hon var glad att se oss och hade blivit väl omhändertagen av vår hyresvärd.

Ja, report om andra saker som eventuellt har hänt här i Kiel under min bloggtorka får jag återkomma till senare. Nu ska jag snart till Sparkasse arena för att förhoppningsvis se Kiel slå Sävehof i CL. Pär är i Svarttjärn där det väntas älgjakt  i morgon, så han missar matchen.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Pär är i Dubai och ringer hem varje kväll och berättar om vilket fantastiskt fint hotell han bor på precis vid stranden. Kanske inte det jag vill höra som går här hemma och har tråkigt och ont i armen. Han kan ju inte ens utnyttja strandläget och det fina hotellet eftersom han jobbar nästan dygnet runt. Det problemet hade jag däremot inte haft om jag varit med :) Nåja, jag får ju förmånen att vara hemma här i Kiel i hösstrusket och gosa med min lilla ekorremördare.

Just det, min snälla lilla pise har dödat en ekorre. Man kan ju fundera på hur det gick till eftersom det enda Pisen gör när man tvingar ut henne är att sitta under grannens minibuss och trycka tills man kommer ner och släpper in henne igen. Men en dag när jag skulle släppa in henne så läg där en stendöd ekorre precis framför dörren. Fanns inte så många fler misstänka än Lillpisen i detta fallet. Det måste ha varit en självmordsbenägen ekorre eftersom Pisen lyckats få tag på den. Men idag fick jag nog förklaringen. Jag pratade med vår hyresvärd och då berättade hon att hon brukar skaka sin bordsduk utanför dörren och då blir det en del kaksmulor liggandes på marken. Dessa kommer sedan denna ekorre fram och äter. Stackars korre, hon satt väl där i godan ro och mumsade kakor och hade ingen aning om att Pisen satt 50 cm därifrån under bussen och vaktade på den. Ett lätt byte med andra ord. Hon behövde ju knappt lämna sin trygga plats under minibussen för att fånga sitt byte.

Den 9/9 var det dags för Kiel lauf och Pär hade anmält sig till 10.5 kilometersloppet. Han var lite orolig för hur det skulle gå eftersom han precis som vanligt drabbats av en minibristning i baksidan för någon vecka sedan. Men han tog det lugnt och tog sig runt banan utan större ansträngning. Förra året när detta event ägde rum så var vi i Sverige så vi fattade inte hur stort detta event egentligen var. Men det blev man varse när man kom till start och målområdet. Jisses vad med folk.
Pärs start gick kl. 9.40 och han började med att springa till starten som låg ca tre kilometer hemifrån. Jag gjorde det lite enklare för mig och cyklade bredvid.

Uppvärmningen börjar hemma.

10.5 kilometersloppet och halvmaran går förbi hemma hos oss och där förberedde sig drickalangarna för anstormningen som skulle komma.

Lugnet före stormen

När vi kom till startområdet började man inse hur stort detta event var. Starten för 6 klometersloppet hade just gått och det ledet av löpare verkade aldrig ta slut.

Jag tappade bort Pär medan jag parkerade min cykel. Men efter lite letande hittade jag honom långt bak i startfållan. Han var inte ensam precis.

Ett par minuter kvar till start. Visst ser han laddad ut :)

Starten har gått och Pär ser stark ut.

Jag tog cykeln och cyklade hem för att heja på Pär när han passerade hemma. Hemma på vår gata så höll de på med finjusteringen av drickaglasen innan löparna kom dit. Allt måste ju vara perfekt.

Pär passerar och ser pigg och glad ut. Han sprang så fort så att jag inte ens hann med att få en klar bild av honom :)

När Pär passerat cyklade jag tillbaka till startområdet för att ta emot honom när han kom i mål. Det visade sig inte vara helt lätt. Det var trångt, väldigt trångt och löparna slussades in i ett inhägnat område där de passerade dricka-och fruktstationen innan de släpptes ut i det fria.

Vill ni se den mycket rafflande målgången på Pär så kika in på den här länken Målgång Kiel Lauf . Jag kan inte garantera att den ligger kvar i alla evighet, men man kan ju prova att klicka på den. Om man vill kan man också köpa filmsnutten i HD-kvalitet. Hmm, undrar hur många som gör det. Är det verkligen någon som vill lägga pengar på det ?

Medan Pär varvade ner kunde jag kika lite på de 2300 personer som gjorde sig redo för att springa halvmaraton. Bland dessa 2300 löpare fanns två kollegor till Pär. Vi såg dem inte i starten, men vi hoppades på att få en glimt av dem när de sprang förbi därhemma.

Därhemma jobbade drickalangarna på bra och servade alla dessa löparna som passerade denna station två gånger.

Kiel Lauf är tydligen öppen för alla, även för hundar och ungar ;)

Som sagt, halvmaratonlöparna passerade vår gata två gånger. första gången vid drygt 7 kilometer och andra gången vid 18 kilometer. Det var en hel del av löparna som blev varvade utanför vårt hus. Usch, jag skulle tycka att det var lite jobbigt att bli omsprungen av en som avverkat 18 kilometer på samma tid som jag hunnit med 7 kilometer. Men ledarna i loppet fick varma applåder av de omsprungna löparna när de susade förbi. Jäklar vad snabba de är. Inte lätt att fånga på bild.

 Jag hade tänkt mig att fotografera röran av alla högar med tomma vattenglas som löparna lämnade efter sig. Men tji fick jag. Vi är ju i Tyskland och där är det ordning och reda. Den största samlingen av glas jag hittade på marken var denna.

De ordentliga löparna slängde nämligen glasen direkt i soporna. Ingen nedsmutsning här inte.

Hur gick det då för Pärs kollegor som sprang halvmaran? Jodå, vi fångade dem när de kom på andra varvet och de såg oförskämt pigga ut.

Oj, vilken bloggtorka. Min arm är inte så bra så jag försöker att minimera min tid vid datorn och därmed har bloggen blivit lidande. Men nu ska jag göra ett litet ryck tänkte jag och komma ifatt med mitt dokumenterande.

Som sagt, armen mår inte så bra. Det höll i en dryg vecka sen kom smärtan tillbaka. Men skillnaden denna gång är att jag kan hejda värken om jag sätter i mig en massa voltarentabletter. Så det har jag gjort ett dygn före och efter det har varit dags för tennis, och allt har känts bra. Men så fort jag slutar att knapra Voltaren kommer smärtan tillbaka. Och Voltaren kan jag ju inte leva på, så på torsdag blir det ett återbesök hos läkaren. Undrar om han blir glad över att se mig?

Hur är jag då en vinnare? Jo, jag och Pär ska ju åka till Köln i helgen och besöka den stora fotomässan där. I samband med mässan så har de en tävling. De har något som de kallar Fine art Gallery, jag vet, låter ju väldigt märkvärdigt. Men iallafall, av de 99 först inskickade fotona(den dag man ska besöka mässan)valde de ut 33 som de trycker upp och ställer ut på mässan. Man valde alltså vilken dag man tänker besöka mässan och sen la man upp en bild i det biblioteket. Efter att 99 bidrag kommit in till den dagen valde de ut 33. Och i helgen fick jag ett mail om att min bild var utval. Nu var problemet bara att skicka in bilden i stort format till dem. Jag vet inte om jag tänker helt fel, men min fil blir typ 35 Mb stor om jag ska skicka in den i den storlek de vill ha och min e-postleverantör tillåter inte så stora filer. Men men, med lite trixande så fixade jag snabbt en annan e-postleverantör som tillät 70 Mb stora filer. Men jisses vad stor brevlåda mottagaren måste ha om de ska ta emot så stora filer av alla deltagarna. Ja, ja jag hoppas att de har kunnat ta emot min fil i god ordning, jag antar att de inte hör av sig om de inte skulle få den, så det är bara att vänta och se om den finns på plats när jag kommer dit. Egentligen bryr jag ju inte mig om att den blir upphängd på deras vägg, utan det roliga är ju att jag får ta tavlan med mig hem när jag går därifrån. Så nu hoppas jag att att det gått vägen.

Vad har hänt annars här? Jag får backa lite , sisådär lite drygt två veckor. Det var fint väder och på söndagen gick jag och Pär en promenad längs Förde. Utanför Seebar möttes vi av en lång rad trehjulingar. Riktiga skönheter.

Det finns saker man inte kan vara utan när man är ute och kör. I detta fall var pottan tydligen en sådan sak.

Och här var det rullstolen som var nödvändig. Jag kan nog tycka att rullstolen känns lite mer motiverat att ta med än en potta :)

Att vara rätt klädd var tydligen också viktigt.

Vi fortsatte vår promenad och upptäckte att det var någon slags segelevent på gång. Tydligen något som hade pågått hela helgen utan att vi uppmärksammat det. Men nu fick vi chansen att se på en tävling. Det var tydligen en tävling som  startade i Kiel och fortsatte sedan till Dublin för att sen fortsätta söderut till Cascais, Marseille och Genoa.

Nu visade det sig vara ett event med endast fem medverkande båtar. Eller båtar och båtar. Det var jättestora ”katamaraner”, jag förstår att de nog inte heter katamaraner när det är tre korvar undertill, men jag vet inte vad de heter så för mig får de heta katamaraner. Stora var de iallafall.

En av de fem bjässarna som väntar på tävlingsstart.

Jag och Pär placerade oss på Reventloubryggan för att titta på racet. Arrangörerna hade fullt sjå med att se till att inga fritidsseglare kom in i tävlingsbanan. Som ni alla vet är jag ju ingen seglare och har inga som helst kunskaper om segling. Men jag tycker nog att det här sällskapet betedde sig lite märkligt. De kommer i väldigt hög hastighet rakt emot bryggan där en massa människor står. Precis innan de ska till att krascha (jag tyckte det, de var nog lite mer marginal egentligen) slår de om och tvärvänder. Sen gör de om precis samma manöver framför en av arrangörsgummibåtarna. De var säkert väldigt duktiga seglare, men varför ta sådana risker helt i onödan undra jag lite stillsamt.

Nåja, jag har inga som helst segelkunskaper, så vad vet jag, kanske detta är ett helt normalt beteende. Men säkert är det, att om de hade kraschat så hade de haft gott om publik som bevittnat det hela.

Många båtar som får samsas om platsen.

Vi stod ganska länge och tittade på när de fem bjässarna seglade runt inne i Förde. Vi hade till en början lite svårt att förstå om tävlingen hade börjat eller inte. Men till slut så gick startskottet och vi fick klart för oss hur banan var lagd.

Startskotten har gått och Foncia drar iväg i en klar ledning.

Fråga mig inte varför, men den här farkosten stannade kvar i startområdet väldigt länge efter de andra gett sig iväg och hamnade på en klar sista plats.

Varför de ska ha tre korvar under farkosten kan man ju fråga sig, när de bara använder en, knappt det ibland.

De körde banan två gånger och när de kommit i mål efter andra rundan så fick de applåder, så då förstod vi att de nog gått i mål. Men det märkliga var att de fortsatte ut på ett tredje varv efter det. Men efter en stund förstod vi att de då gav sig iväg på sin resa mot Dublin. Usch, inget jag avundas dem precis. Men hur som helst, det var trevligt att faktiskt kunna se vad som hände under en segeltävling och faktiskt kunna förstå vem som vann. Alla segeltävlingar borde köras inne i Förde tycker jag :)

På måndagen drog Pär till Houston och på tisdagen åkte Fredrik till Sverige. Så då blev jag och katten ensamma igen. Tur att jag har vänner som vill underhålla mig.

Fredrik åkte till Sverige för att hämta ut sitt körkort som låg på posten i Laholm och väntade på honom. Sen på torsdagen åkte han till Bordeux, Frankrike. En av hans bästa vänner från Houstontiden bor där nu och de hade kokat ihop att Fredrik skulle komma dit och söka jobb. Sagt och gjort, han åkte dit och nu bor de tillsammans i kompisens lilla etta. Kompisen har precis fått jobb och Fredrik har varit på en intervju och ska provjobba i tre dagar. Ibland går det undan. Så nu hoppas vi förstås på att provdagarna går bra och att Fredrik trivs med sina arbetsuppgifter.

Pär kom tillbaka till Kiel på fredagen och på söndagen var det dags för honom att medverka i Kiel lauf. Men en rapport om det kommer senare. Nu skriker min arm åt mig att sluta skriva.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Ja, inte händer här särskilt mycket just nu. Så då har jag tid att tvinga ut den stackars Pisen. Vi passar på att köra lite lydnadsträning när vi är ute. Hon har precis fått kläm på ”Gå fot”, kanske att hon går lite väl nära för att det ska vara optimalt.

Ett annat kommando hon har lärt sig är ”plats”. Fungerar också riktigt bra när vi är ute.

Nej, skämt åsido, här behövs ingen lydnadsträning för att hon ska hålla sig intill mig när hon är ute. Hon tycker verkligen att det är superläskigt att vara ute själv. Kan ju tyckas att det är lite löjligt att följa med katten ut, men om hon är ensam så sitter hon barra vid dörren och är rädd och vill in, så det är ju inge större ide. Jag hoppas att lusten att vara ute här i Kiel ska komma tillbaka om hon och jag är ute tillsammans några gånger. Men det måste se ganska komiskt ut när jag är ute och går med katten utan koppel i trädgården :)

Men hon har faktiskt lärt sig en ny sak. En sak som sju miljarder katter redan kan men som Lillpisen aldrig har försökt sig på förut. Nämligen att dricka ur kranen. Hon brukar ju alltid vara med mig när jag borstar tänderna och häromdagen klev hon plötsligt ner i handfatet och började dricka. Sedan dess är hon fast. Så fort tillfället dyker upp så är hon i handfatet och dricker mängder av vatten. Hon kommer väl att åka på vatenförgiftning om hon inte passar sig. Jag måste säga att jag tycker att detta sättet är bättre än det som hon gjorde förut, nämligen att dricka ur toastolen.

Hon njuter stort av vattendrickandet.

Hon lapar inte i sig vattnet som andra katter utan låter vattnet rinna in i mungipan och sen sväljer hon för glatta livet.

Jaha, vad händer här när jag inte är ute med katten? Inte mycket just nu. Idag hade jag min sista tyskalektion med min supertrevliga tyskalärare. Jag tyckte ju att det var lite tungt att gå till lektionerna i början, jag hade lite gammalt motstånd till tyskan som var svår att komma ifrån. Jag kan väl inte säga att jag har lärt mig att älska det tyska språket, men min lärare har i alla fall gjort att jag tyckt att det är roligt att gå på lektionerna. Jag önskar förstås henne lycka till med sitt nya jobb även fast jag tycker att hon borde fortsätta att vara min lärare :) Men men, nu blir det spännande att se vem jag får som ersättare. Jag hoppas att jag och Kati kommer att fortsätta att träffas utanför lektionsrummet i framtiden i alla fall.

Vad det gäller min arm så spelade jag, Fredrik och Pär tennis i måndags och det fungerade bra. Sen spelade jag och Fredrik en stund på tisdagen, men då kände jag lite smärta i armen så då slutade jag spela. Sen på kvällen hade lite ont och var ganska bekymrad. Men nästa morgon hade jag inte ont alls. Så kanske det bara var lite vanlig hederlig muskelont p.g.a. av en otränad arm. I vilket fall som helst så har jag tänkt att hålla mig borta från tennisen tills i morgon kväll då det är träning med laget igen.

Jo, förresten, jag och Fredrik åkte iväg till Hamburg i måndags för att lämna in mitt objektiv. 251 Euro kommer det att kosta att laga det. Pust och stön, inte alls kul. Men att köpa ett nytt likadant kostar ju ca 600 Euro så det är bara till att bita i det sura äpplet och betala för en reparation. Inte blev jag gladare av beskedet att det skulle ta 3-4 veckor innan det blev lagat p.g.a hög belastning efter semestern.

På måndag åker Pär till Houston och senare i veckan åker nog Fredrik tillbaka till Sverige för att lösa ut sitt körkort innan det skickas tillbaka till Örebro. Sen kanske han åker vidare till en kompis. Så då blir det bara jag och katten här igen.

Nu ska jag snart kolla lite US Open tennis på tv:n, jag hoppas på att de visar Sofia Arvidssons match, men det är väl lite väl mycket begärt kan man tänka. Men det är klart att man måste heja på Sofia från Halmstad.

Ha det gott och ta hand om varandra

Kram / Marie

Idag händer här inte mycket. Just nu skiner solen men förut regnade det riktigt ordentligt. Jag och Pär gjorde ett ryck och gick ner i källaren för att sätta ihop hyllorna som vår hyresvärd tyckte att vi skulle ha och kom och lämnade här en dag i våras. Då medföljde en monterare, men eftersom vi inte hade en aning om att dessa hyllor skulle komma så hade vi inte plats för att få dem på plats just då. Så nu skulle alltså jag och Pär fixa detta. Men det visade sig inte alls gå så lätt som vi tänkt oss. Inga verktyg behövdes utan allt skulle slås ihop med kraftigt våld. Detta kraftiga våld medförde förstås kraftigt ljud som fortplantade sig i hela huset. Kanske inte en sysselsättning som man ska ägna sig åt en söndag här i Tyskland. I Sverige hade väl ingen brytt sig, men här tror jag att det är lite mer noga med att det ska vara tyst på söndagar. Så det projektet får alltså vila ytterligare ett tag.

Men en hylla som kommit på plats är den vi köpte på IKEA igår. Det blir en del skor när man spelar tennis och är ute och springer och man för tillfället är tre personer i hemmet. Så för att få lite ordning på skorna och få det lite snyggare ute i trappan så inhandlade vi en hylla som Pär och Fredrik skruvade ihop igår. Inga problem där. Tacka vet jag IKEA istället för tyska hyllor utan skruvar.

I torsdags hade vi besök av Pärs fd. klasskompis från Halmstad Högskola. Det var Roger som hade tagit flyget ner till södra Tyskland för att hämta upp en bil och som passade på att övernatta här på väg hem. Det tyckte vi var en väldigt bra ide av honom. Väldigt trevligt att få umgås några timmar med Roggan oh bli uppdaterad om han och hans familj. Tack för att du tog dig tid att stanna över här Roger.

I tisdags fick jag ju klartecken från läkaren attt spela tennis igen. Jag har nu spelat två lugna och korta gånger med Fredrik och ett hårdare träningspass med laget. Och, peppar peppar, än så länge känns det bra. Ja, i armen vill säga, jag var allt lite mör i kroppen efter tvåtimmarspasset i fredags med laget:) Jag är väldigt medveten om att allt kan slå till plötsligt igen när inte sprutan räcker längre. Men jag passar på att njuta så länge jag kan och hoppas på det bästa. Känns i alla fall väldigt bra att kunna dricka ett glas vatten utan att fasa för känslan när man lyfter upp glaset. Jag slog inga servar och slog inte på några högar bollar, det vågar jag mig inte på ännu. Men det var sååå roligt att få spela igen.

Lagom till att vi i veckan köpte biljetter till alla gruppspelsmatcherna i CL-handbollen här i Kiel så blev det klart att Niclas Ekberg har skrivit på ett treårskontrakt för de svartvita. Det gillar vi skarpt. Alltid roligare om det finns många svenskar i laget.

Vi hade tydligen spenderbyxorna på oss under veckan som gått, för förutom handbollsbiljetter och skohylla har vi också bokat hotell, tåg och biljetter till den stora fotomässan i Köln i slutet av september. Ska bli kul att både se Köln och att besöka en stor mässa igen.

I onsdags hade jag Linda och Patrik här på lunch och senare på kvällen så blev det en kaffe med Katja. Känns bra att ha goa vänner att tillbringa lite tid med.

I veckan som kommer ska jag och Fredrik nog åka till Hamburg en dag för att lämna in mitt objektiv för bedömning. Usch, det är så tråkigt att det gått sönder. Hoppas verkligen att det är rimligt att laga det.

Nej, mycket mer fanns inte att rapportera. Förutom att det under tiden jag har skrivit dessa ganska få rader har vädret gått från solsken till kraftigt regn och åska.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie