Marie Leander

Ja, så har jag då kommit till sista inlägget om min fantastiska resa till Namibia.

Efter att ha fått lite frukost i magen så var det återigen dags att sätta sig i jeepen och åka iväg och titta på djur. Första stoppen var surikater, ni vet en sådan där som Timon i lejonkungen är. Hur intressant kan det bli kan man ju tycka. Nåja, man vill ju inte missa något så det var ju bara till att hänga på. Och vilken tur att vi åkte dit. För vilka sötnosar och charmtroll vi fick möta.

Först gällde det att hitta dem. Eftersom de sprang fritt så visste man inte riktigt var de var. Men det gick snabbt och lätt att hitta dem. Vid första anblicken så var det inte så märkvärdigt. Två små söta Surikater som lekbråkade med varandra.

Vi intog förstås genast låg ställning för att få till en bra vinkel när vi fotograferade de små liven. Och då plötsligt var det inte så viktigt att bråka längre. Det fanns ju människor på marken att gosa med.

Ja, ni kan förstå att det var svårt att slita sig från dessa små sötnosar. Undrar om någon hade märkt om man stoppat ner en surikat i väskan :)

Till slut fick vi ändå säga hej då till surikaterna för att bege oss till Ökenlona (jag har ingen aning om vad det heter i plural) igen. Vis av väskincidenten som hände dagen innan så tyckte Salomon att vi skulle ställa våra väskor utanför inhägnaden för att de skulle vara säkra. Men så kom han på att det snart var lunchdags för babianerna och de alldeles strax skulle passera på en lång rad med ett gäng volontärarbetare. Det var således ingen bra ide att göra väskorna tillgängliga för ett gäng nyfikna babianer. Men då kom han ppå att vi kunde ta med väskorna in i inhägnaden, men sätta dem uppe på taket till djurens hus. Sagt och gjort.Vi gick in, satte alla väskorna i tryggt förvar uppe på taket. Och där fick de sedan ligga helt ostörda i säkert en hel minut. Så lång tid tog det innan Nisse nyfiken fick syn på dem och ville undersöka dem närmre.

Jag tror att det gick bra för Rogers kamera, annars så har vi ju bildbevis om försäkringsbolaget inte tror på historien om att det var en ökenlo som välte ner väskan från ett tak :)

När vi kände oss färdiga hos väskätarna så hoppade vi upp i jeepen och åkte iväg till vildhundarna. Det var inga djur man gick in och gosade med precis. Usch var aggressiva de verkade vara. Jag tycker att de var riktigt läskiga och var väldigt glad över att vi hade ett stängsel emellan oss och hundarna.

Hos vildhundarna stannade vi inte särskilt länge. Det var inte så trevligt där. Nu var det dags att åka tillbaka till lodgen för att äta lite lunch. På vägen dit skulle vi hämta väskorna i huset där tre i vårt gäng hade övernattat. Och det var inte vilket hus som helst, utan det huset där Brad Pitt och Angelina Jolie brukar bo i när de är i parken och hälsar på.  Brad och Jolie är nämligen stora bidragsgivare till parken och deras olika hjälpverksamheter och är ofta där på besök. Ni kan läsa mer här .

Sen var det lunch på lodgen och därefter ett par timmars fri lek. Jag valde att sitta i lobbyn och gå igenom bilder och göra lite internetärenden. Bland annat så försökte jag checka in på min flight från Frankfurt till Hamburg så att jag inte skulle behöva greja med det när jag kom till Frankfurt. Det gick inget vidare. Internet var så segt så det gick inte att få kontakt med Lufthansas sida. Men jag fick tag i Fredrik så han kunde göra det åt mig och sedan maila boardingkortet till lodgen så att de kunde skriva ut det åt mig. Så långt gick allt som det skulle. Men när den stackars tjejen i receptionen skulle skriva ut det åt mig så fick inte hennes dator kontakt med skrivaren. Hon försökte i flera timmar utan att lyckas. Stackaren, hon ska verkligen ha en stor eloge för att hon verkligen försökte. Men nu var det ju Lufthansa jag skulle åka med så då går det ju att skriva ut boardingkortet på flygplatsen, det är bara det att man får ägna lite tid åt att stå i kö till utskrivsmaskinerna. Värre hade det varit om man flugit Ryan air och kommit till flygplatsen utan boardingkort. Det hade kostat mångdubbelt mer än själva flygbiljetten att få det utskrivet på flygplatsen.

Efter några timmar så var det då dags att checka ut från detta underbara ställe och sätta sig i minibussen och bli skjutsad till flygplatsen. Det kändes verkligen vemodigt att det redan var dags att åka hem. Men tänk vad mycket vi hunnit med på denna fantastiska resa.

Hemresan gick bra, som vanligt sov jag inte på flyget så att flyga i 10 timmar i sträck känns ganska segt. Bytet i Frankfurt gick bra även om det är lite mäckigt att behöva hämta ut sitt bagage, släpa det genom hela Frankfurts flygplats för att sedan stå i en mil lång kö för att lämna det ifrån sig igen. Men som sagt, allt gick bra och jag hann med min anslutning och väl i Hamburg så stod Pär och Fredrik och välkomnade mig. Då var det ganska gott att komma hem även fast jag skulle kunnat tänka mig att stanna ett tag till i Namibia.

Ja, ska jag då försök mig på en sammanfattning av resan. Egentligen behöver man inte säga så mycket mer än att den var riktigt riktigt bra. Visst, det var en väldigt dyr resa, men efter att fått se vad man fick för pengarna så är jag förvånad att den inte kostade ännu mer. Det var verkligen valuta för pengarna. Allt klaffade helt otroligt bra och jag har fått se och uppleva helt fantastiska saker och platser. En stor eloge till resebyrån Afro-Carribean som organiserat allt toppenbra. Det var ju en fotoresa det här och det måste jag säga var riktigt bra. Att åka med sju andra personer som vill fotografera lika mycket som en själv och inte ha någon med sig som hela tiden tycker att man ska gå vidare innan man själv tycker att man har fotograferat klart var så klart en stor fördel. Mina farhågor om att man inte skulle kunna tillräckligt mycket om fotografering för att känna sig hemma i gruppen infriades inte alls. Detta var verkligen en resa för fotointresserade på alla nivåer. Enda kravet som känns ganska viktigt att uppfylla är väl att man har en systemkamera. Men skulle nog inte känna sig riktigt bekväm på en sådan här resa med endast en pocketkamera. Något som också starkt bidrog till att göra resan så bra som den blev var förstås mitt resesällskap. Vi var verkligen en härlig grupp av ganska olika personligheter. Tack alla ni för att ni bidrog till att göra denna resan oförglömlig. Och tack för att ni alla på olika sätt gav mig inspiration genom era bilder. Och ett extra tack till Martin som övertalade mig att åka med överhuvudtaget. Om jag inte sett ditt namn i artikeln om resan så hade jag aldrig ens funderat på att åka. Undrar om det ska gå 23 åt till tills vi ses nästa gång igen.

Ska ni någon gång åka till Afrika eller Västindien så kan jag varmt rekommendera resebyrån Afro-Carribean åt er. Bättre, snabbare och personligare service är nog svårt att hitta.

Nu känns det lite konstigt, jag har suttit med mina bilder och bloggen nästan varje dag sedan jag kom tillbaka från Namibia för att få färdigt alla inläggen. Vad ska jag nu blogga om? Det känns ju inte särskilt inspirerande att blogga om min vardag här hemma i Kiel efter detta precis. En ny resa kanske? Nej, de får nog vara bra med det ett tag, tiden finns ju, men har man inget jobb så är det inte så lätt att finansiera fotoresor :)

Men nu är det ju faktiskt så att bloggen är i första hand tänkt som min egen dagbok. Så då är det ju min vardag här hemma i Kiel som jag ska kriva om när det är här jag är fast det inte känns särskilt inspirerande.  Så hädanefter kommer det att bli precis som vanligt här på bloggen, tennis, fika och diverse luncher alltså :) Och kanske en och annan kommentar om Pisen.

Avslutningsvis så lägger jag upp några bilder som Roger fångade på mig under resan.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/ Marie

När klockan ringde 5.00 på fredag morgon så var det sorgligt att tänka på att detta var den sista dagen i Namibia. Men då var det desto trevligare att tänka på att innan vi lämnade landet så skulle vi få träffa tre geparder på nära håll. Med endast en kaffe i magen satte vi oss i jeepen och åkte iväg till syskonen Aiko, Kiki och Aisha.

Kiki fick hoppa in i en bil för att åka iväg en bit bort för att gå på promenad med halva vårt gäng. Vi andra gick in till Aiko och Aisha för att bekanta oss med dem. Vi fick varningen att bara klappa dem på huvudet, nacken och en bit ner på skuldrorna. Man fick absolut inte klappa dem på ryggen eller på magen. Det lät som han beskrev hur man får klappa Lillpisen:) Vi fick också rådet att aldrig gå lägre ner med huvudet än vad geparderna hade sitt huvud annars kunde de känna sig hotade. Hmm, vi fick väl se hur det gick med det rådet.

Det var inte helt lätt att fånga dessa små kramdjur på bild eftersom de inte stannade särskilt länge på samma plats. Och det var ju inte så att man höll fast dem precis. Man fick vara snabb när de väl stod stilla några sekunder. Men oj vad de spann. De gick omkring och spann hela tiden. Det lät som de hade en inbyggd motor. Där ligger Lillpisen i lä vill jag lova.

Efter ett tag så var det dags att byta. Vårt gäng skulle gå på promenad med Kiki och de andra skulle få bekanta sig med Aiko och Ashia. Det andra gänget hade inte haft någon större lycka på promenaden då Kiki mot sin vana fick för sig att springa iväg för att jaga springbock. Så deras tid med Kiki gick mest åt att jag henne medan hon jagade bockar. Nu trodde de att vi skulle ha bättre tur eftersom hon hade sprungit av sig och skulle vara lite trött.

Vi åkte iväg till platsen för promenaden och guiden Salomon släppte ut Kiki ur bilen. Vad hände då? Ja, inte var hon intresserad av att promenera med oss inte. Det fanns ju mycket roligare saker att göra :)

Men tur för oss, efter en stund tröttnade hon på jageleken och kom tillbaka till oss. Det beslutet var nog springbocken också ganska nöjd över.

När Kiki vilat en stund så kunde hon tänka sig att spatsera runt lite. Då gällde det att passa på att försöka fånga henne på bild.

Hur gick det då med det där rådet att inte ha huvudet på lägre nivå än gepardens. Sådär kan man väl säga:) Men Kiki kände nog på sig att Roger var ofarlig så hon brydde sig inte som tur var.

Efter en stund tyckte Kiki att hon ställt upp tillräckligt för oss. Efter en stunds spanande så bestämde hon sig för att det fanns roligare saker att göra än att underhålla turister. Det fanns ju springbockar som behövde jagas.

Kiki drog iväg och hade ingen lust att lyssna på några rop som sa att hon skulle komma tillbaka. Det slutade med att skötarna fick ta bilen för att köra och hämta henne.

När Kiki var infångad och vi hämtat andra halvan av gänget så åkte vi tillbaka till lodgen och där väntade en härlig frukostbuffé på oss.

Efter frukosten så var det dags att ge sig ut igen för att träffa fler godingar. Men det får bli i nästa inlägg.

Ha det gott och ta väl hand om varandra.

Kram/Marie

Nu blir det många bilder igen. Sorry för det.

Så var det då dags att lämna Sossusvlei lodge och åka den korta biten bort till startbanan där vårt transportmedel stod och väntade på oss.

Eftersom vi nu skulle landa på flygplatsen inne i huvudstaden Windhoek så var det noga att allt gick rätt till, så vår guide/pilot delade ut flygbiljetter till oss. Dessa flygbiljetter var utställda för alla etapper vi redan flugit, så det var ju lite lustigt att man fick dem på den sista flygetappen. Men det är väl viktigt med ordning och reda när man landar på en ”riktig” flygplats kan jag tänka.

Under denna flygresan upptäckte vi att vi kunde fälla våra stolar bakåt. Jag som satt så till att jag inte hade någon stol precis bakom mig kunde fälla ner min stol helt till liggande. Jag fällde ner ryggstödet en bra bit och låg och halvsov hela resan. Utan att veta att vi gick ner för landning i Windhoek så flög vi över en bergskam och vi hamnade i en av de värsta luftgropar jag varit med om och jag lyftes liggandes ca en halv meter upp i luften. Tur att jag hade säkerhetsbältet på mig. Pilot bara vände sig om och tittade på oss och flinade. Han var säkert väldigt medveten om att luftgropen skulle komma men förvarnade oss inte :)

När vi landat på Windhoeks flygplats så steg vi ur planet och fick traska en bit över landningsområdet för att komma in till terminalen. Framme vid terminalen stod det ett helt gäng svarta bilar och där var flera säkerhetsvakter. Jag trodde att det var vår välkomstkommite som stod och väntade. Men det var tydligen någon viktig minister som skulle komma :) Inne i terminalen tog vi adjö av vår trevliga och duktiga guide/pilot och blev hämtade av en kille från N/a’an ku sê där vi skulle tillbringa ett intensivt dygn. N/a’an ku sê Foundation är bl.a en vild animal rescue parc där de tar hand om vilda djur som av olika anledningar inte kan klara sig själva. Det tog inte så lång tid att köra ifrån flygplatsen fram till gaten på parken, men väl inne i parken körde vi ganska länge så man förstår att att det är ett väldigt stort område de har.

När vi till slut var framme vid lodgen så var det med stor förvåning vi såg oss omkring. Det var så fint och alla var så välkomnande och trevliga. Vi fick några minuter på oss att gå till våra rum innan vi skulle ut och titta på djur.

Mitt lilla krypin såg väl inte så märkvärdigt ut vid första anblicken. Men när man öppnade dörren blev man verkligen helt ställd. Det var så fint.

Men nu var det ju inte meningen att man skulle njuta av sitt fina rum utan vi skulle iväg för att träffa leoparder. Vi hoppapde upp i jeepen och drog iväg för att träffa syskonleoparderna som varit i parken sedan de var små. Dessa små kramdjur kunde man inte gå in till. Och det var det ingen tvekan om. De gjorde ganska klart för oss att de inte ville se några besökare inne hos sig. Så vi var glada att det var ett ordentligt staket emmellan oss och djuren.

När vi var färdiga med leoparderna så hoppade vi in i jeepen igen för att åka vidare till ökenlon.

Sen var det alltså dags för ett besök hos ökenlon. Det visade sig att det inte var helt lätt att fånga dessa djur på bild. De kom gärna fram och hälsade på oss, men lika snabbt som de kommit fram till en lika snabbt var de borta igen.

Ytterligare ett djurbesök var det meningen att vi skulle hinna med innan det blev allt för mörkt. På väg till lejonen tog jag landskapsbilden nedan. Jag tog den för att jag tyckte att det var fina färger och trevligt ljus. När jag sen hemma i hemmets lugna vrå satt och redigerade bilden så beskar jag den först ganska hårt i nederkant men bestämde mig sedan för att se hur det blev om jag beskar den lite annorlunda. När jag tog med mer i underkant upptäckte jag plötsligt något som jag absolut inte var medveten om vid fototillfället. Ser ni vad jag menar?

Nästa besök var alltså hos lejonen. Och de var inte särskilt vänligt sinnade precis. De morrade mycket högt åt oss och gjorde många utfall mot oss. Jag var väldigt glad över staketet som skiljde oss åt. Men visst är de söta.

När det blivit för mörkt för att fotografera lejon så åkte vi tillbaka till lodgen där en god middag väntade oss i denna underbara matsal.

Efter middagen utnyttjade de flesta av oss möjligheten till internet. Det blev lite facebook och emailläsande blandat med lite bildredigering. Under tiden vi satt och grejade med vårt så hade Roger en liten enskild pratstund med oss alla. Sen var klockan som vanligt ganska mycket innan det var dags att gå och lägga sig. Helt otroligt att detta skulle bli den sista natten i Namibia. Det kändes ganska overkligt att vi skulle åka hem nästa dag. Det stod jun en hel del på programmet även nästa dag. Och klockan, ja den stod väl på rigning kl 5.00 som vanligt :)

Ha det gott och väl hand om varandra.

Kram/Marie